31 Januari 2014 - 19:00
Idag är det två hela år sedan min mamma tog sitt sista andetag. Det har varit en kämpig dag och jag har tänkt på henne hela tiden. Två år, två hela år har gått och det känns som om jag träffade mamma igår. Tiden har gått så snabbt men det har skett en hel del däremellan. Förändringar och anpassningar. Det har varit tufft och det är det fortfarande. Men man måste gå vidare, det är det enda sättet för att få sig själv att må bättre. Man ska inte sluta minnas utan man ska acceptera läget och inse att det aldrig kommer bli likadant igen. Det är den jobbigaste delen. Att veta att jag, en sextonåring aldrig kommer att få träffa min mamma igen. Mina minnen efter mamma är så starka att det har gått väldigt bra för mig i min sorgeprocess. Min kurator har sagt att jag har gått igenom alla stadier väldigt fort vilket är otroligt bra, hon är imponerad, jag är imponerad. Att någon så kunnig kan tala om för mig att jag är en av få som har tagit mig så långt på en sån liten tid gör mig sjukt glad. Att veta att jag, nu, hade kunnat mått mycket sämre än vad jag gör just nu är en fantastisk känsla. Jag har hjälpt mig själv till att må bättre. Hade jag varit kvar i det första Stadiet hade jag nog brutit ihop. Jag är stolt över mig själv som kommit så långt.
Idag är det två år sedan min mamma gick bort men jag är endå glad, jag vet att min mamma alltid är med mig och att jag är den dyraste ägodelen hon har och därför håller hon koll på mig. Min mamma är alltid med mig, oavsett vad. Jag får känslor, vibbar och bilder som påminner mig exakt om hur mamma hade gjort i vissa situationer. Jag inbillar mig att mamma alltid är med och ser det jag gör eller är med om mina händelser. Jag fantiserar alltså om vad mamma hade gjort om hon var här
med mig nu, och det är just det som gör att jag mår så bra. Det gör det enklare för mig att veta att du är med mig.
Jag älskar dig obeskrivligt mycket mamma ❤️
2 kommentar(er)
