Emilia Sjödin

 

Här ovan har vi min fina mormor. Jag fick en fråga för ett tag sedan som löd såhär - Du har inte skrivit särskillt mycket om din mormor sedan hon gick bort, hur är det med dig? Jag förstår att det är jobbigt och jag vill att du ska veta att jag bryr mig om dig och det gör fler, jag lovar! <3

Den här sortens av kommentar gör mig så otroligt glad! Att människor jag aldrig har träffat bryr sig om mig. Det är en känsla som verkligen får mig att tycka om er så otroligt mycket, därav gör min blogg mig så mycket starkare när ni kan visa att ni bryr er. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så vill jag alltid höra att folk bryr sig även fast jag inte känner människor och nu när jag fick höra det från någon jag inte känner så blev jag så rörd. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan er! 

 

För er som inte har hängt med i min blogg så tänker jag berätta för er att min mormor dog för några månader sedan i cancer. Om ni inte redan visste det så dog även min mamma i cancer och två år senare dog min mormor. Samma process, lika hemskt. 

 

Ja samma process, Både min mamma och min mormor hade cancer på flera ställen i kroppen som i slutändan tog livet av dem båda. Men en stor skillnad mellan dem är att mammas process var mycket jobbigare eftersom jag levde under samma tak som henne. Jag såg alltid när hon mådde dåligt, fick minnesluckor och när hon grät. Det var kämpigt kan jag lova er. Men eftersom jag inte såg min mormor så ofta kan jag påstå att det inte var lika jobbigt. Den jobbigaste delen var att mormor påminde så mycket om mamma om när hon var sjuk. Samma ansiktsuttryck och samma rörelser. Men mormor var fortfarande jätteglad när jag kom och hälsade på henne. När jag besökte henne på sjukhuset helt själv blev hon väldigt rörd och fick tårar. Den pratstunden vi hade kommer jag minnas för evigt. 

Några dagar senare hade min mormor blivit väldigt dålig och man kunde knappt komunisera med henne. Hon låg bara still i sängen. Men jag tjatade på pappa att jag ville in till mormor och hälsa på henne ändå. När vi väl kom in sov hon bara och det var inte en fin syn kan jag säga. Väldigt lik mamma men det jobbigaste var när jag hörde hennes svalj låta, då hon harklade sig fast hon sov. Precis som med mamma. Några dagar före hon dog. Jag och pappa sade inte ett ord till varandra utan vi tittade bara på mormor, jag fick tårar och jag skickade en tanke till mormor att jag älskade henne. Jag klarade inte av att stå där inne och vi ville inte väcka henne då hon hade haft brist på sömn. Jag gick ut och pappa följde efter och vi åkte hem. Någon dag senare fick jag höra att mormor hade gått bort. Jag önskar att jag aldrig hade hälsat på henne den sista gången då synen var väldigt hemsk. Men samtidigt ångrar jag inte min tanke jag sände till henne. 

 

Utan min mamma blev det stora förändringar, jag menar jag såg henne varje dag och helt plötsligt var hon inte där längre. Ingen mamma att krama när jag var ledsen, ingen jag kunde prata mina problem med. Mamma var en bra lyssnare. Mor och dotter.... Men med min mormor blev det inte så stora förändringar. Det var inte så att jag såg henne varje dag precis. Den jobbigaste delen är när jag hälsar på min morfar och han inte har någon hemma. Att se morfar vara själv. Ingen som säger att jag blir längre för varje dag som går eller säger att jag ska ta en kaka till. Ingen som påminner om mamma...Det blev inte bättre av att pappa nyss kom in i mitt rum med en bok med bara bilder på mamma. Nu sitter jag seriöst här och bölar. 

Men det jag tänkte säga var att jag inte riktigt har reagerat på att mormor är borta. Det är bara när jag hälsar på min morfar och så är hon inte där. Jag har inte grinat tidigare fören nu när jag skriver det här. Jag antar att när jag väl säger allt jag vill säga så blir hela situationen så känslig att jag grinar. Men en till sak som inte gör mig lika ledsen är att mormor och mamma nu har varandra. Ingen är själv och det är ett lugn inom mig. Ta hand om varandra!