17 Juni 2014 - 18:11
Hittade den här bilden på min mobil igår. Så mycket kärlek i en bild. Det är alltså jag i den lilla sjömanskostymen och jag sitter i min mammas knä. Bara jag tittar på bilden känner jag doften av mamma och den där lilla känslan av att jag vet hur det känns att krama om henne. Mys.
Jag och min bror kollade igenom mamms saker för någon dag sedan och då hittade jag en bok hon hade skrivit i när hon var som sjukast, lite sorgligt att läsa handstilen som knappt kunde läsas för att den var så skakig och otydlig. "Just nu rivs det tapeter i Emilias rum". Jag måste bara säga att jag till och med tror att hon stavade mitt namn fel för att hon var så sjuk...Bara en sådan liten mening fick mig att få tillbaka enormt många känslor. Jag minns precis hur det var då och hur annorlunda det var. Att jag var så glad över att vi äntligen skulle göra om mitt rum och att jag skjutsade mamma in med rullstolen i mitt rum så att rullstolen precis fick plats genom dörröppningen.
Vi kollade vidare bland mammas saker och min bror visade mig ett inplastat kort där det var en bild på mamma när hon var jättesjuk, usch jag fick tårar så fort jag såg den. Så hemsk bild. Det var inte ens min mamma på bilden, det var en helt annan människa. Jag kan inte sluta tänka på bilden. Precis när jag började få fram hur min uppfattning om mamma verkligen var så fick jag syn på bilden som förändrade allt igen, Fan. Nu säger jag inte att det är min bror som förstörde det hela eftersom jag antagligen skulle se den själv sen ändå.
Jag har så svårt att förstå hur en sådan fin människa kan ändras till en helt annan person på grund av en sjukdom. Att det går så långt att jag inte ens vågade träffa mamma för att det var liksom inte min mamma längre? Det var en främling som själv inte viste vem jag var. Det var bara obehagligt.
Det jobbigaste jag någonsin har upplevt och jag vet att jag inte kommer uppleva något jobbigare, var när mamma frågade mig vem ...jag ...var? Kan ni bara föreställa er eran egna mor säga till dig att hon inte har en aning om vem du är rakt framför dig? Bara tittar på dig som ett frågetecken. Usch! Det var en mardröm. Men samtidigt visste jag heller inte vem hon var eftersom hon var så förändrad av all medicin.
Men en sak jag då verkligen inte ångrar är att jag samlade mitt mod och gick in till mamma som var helt förändrad och sade tyst till henne - Jag älskar dig mamma. Och bara den meningen sade jag med en gråt i halsen för att jag inte visste hur jag skulle säga det, eller hur hon skulle reagera. Men då fick jag höra en röst tillbaka säga - Jag älskar dig också! Det var då jag kände igen min mamma och jag behövde inte känna mig rädd längre. Vad mer ska jag säga? Det var den sista meningen jag fick höra från mamma och det är den absoluta jobbigaste meningen för mig att säga till någon annan människa för att den betyder så otroligt mycket för mig.
Så mycket känslor, så mycket kärlek.
- Jag saknar dig <3
10 kommentar(er)
