Emilia Sjödin - SVAR PÅ CANCER, MAMMA OCH MORMOR!

Hej! Tänkte nu skriva mig igenom ett par frågor som jag fick i frågestunden som endast skulle handla om min mamma, mormor och cancer. Anledningen till att jag har bloggat så fruktansvärt dåligt är nog för att jag inte har velat gjort något nytt inlägg innan jag hinner svara på de här frågorna. De är ganska jobbigt att svara på de här frågorna och därför behövs det tid. Jag kan inte liksom bara svara på frågorna när som helst, det måste komma ett bra tillfälle då jag känner att jag orkar lägga ner tid och även skriva ett ordentligt och bra inlägg. Det här inlägget kommer vara ett inlägg med alla era frågor i själva texten. Jag blandar in en hel del frågor i samma svar så jag kommer inte skriva eran fråga och sedan svara på den enkelt. Utan jag kommer berätta en hel del och så får ni läsa er genom det och se om ni får svar på era frågor. Annars får ni ställa en fråga igen.

Till er nya - Min mamma dog för nästan tre år sedan i cancer. En bröstcancer som botades och min mamma blev friskförklarad men senare spred det sig och satt sig i mammas hjärna vilket var obotligt. Min mormor dog i år även där i cancer. Hon fick lungcancer vilket jag skulle säga kommer från alla dessa ciggaretter hon rökte. Men det spred sig även på mormor till väldigt många olika ställen. Vill ni hitta tidigare inlägg om just cancer och hur min process har varit så klicka HÄR!

Jag blev väldigt glad över att ni själva ville dela med er om era händelser, ni är starka allihopa! Bamsekramar till er!

HÄR BÖRJAR INLÄGGET OM CANCER, MIN MAMMA OCH MORMOR!

Min mamma gick bort när jag gick i åttan, alltså jag var 14 år. Det var verkligen en jättejobbig tid för mig då det även hände en hel del därtill i mitt liv. Men skolan gick väldigt bra för mig. Det var liksom den platsen jag kunde vara på för att kunna tänka på något annat än min mamma hela tiden. När jag tittar tillbaka idag är jag väldigt stolt över mig själv som gick ut nian med bra betyg.

Chocken när min mamma dog var overklig. Allt stannade liksom till och idag när jag tänker tillbaka ser jag det bara som en massa vimmelbilder. Allt är suddigt och det känns som om jag var full? Jag snubblar mig genom hallen för att kunna ta mig in till mammas rum där intill. Min släkt var hos mig när jag kom hem den dagen. Alla skingrade på sig och det var precis som i en film. Att se sin mamma ligga i sin säng utan att andas är obeskrivligt. Hennes kroppsvärme håller på att försvinna och hon blir kallare och kallare. Men hon såg väldigt fridfull ut och det får mig att känna att hon har det bra, eller att hon fick ett bra slut, att hon var nöjd.

Min mamma var sjuk väldigt länge, hon satt i rullstoll och jag hade väldigt mycket ansvar över henne. Det var ingenting jag tänkte särskillt mycket på under den tiden. Men idag har jag insett att jag hade en hel del ansvar för henne. Jag skulle vaka över henne. Det var mig hon väckte under nätterna med sitt larm, jag fick hjälpa till att klä på henne. Hjälpa henne när hon behövde något. Det är väldigt jobbigt för mig att tänka tillbaka till den tiden. Cancern tog liksom kål på mig eftersom jag var alltid tvungen att vara tillgänglig. Jag var aldrig med kompisar och det var jobbigt att vara hemma eftersom min mamma var så pass sjuk. Min familj hjälpte självklart till, nu var det inte precis så att jag hade all ansvar men det ansvaret jag hade tog ändå kål på mig. Det är en anledning till varför det var lättande när mamma dog. Jag fick liksom börja leva mitt liv igen, och bygga upp mig själv igen.

Det som var jobbigt med mormors cancer var att hon blev så lik min mamma när hon var sjuk. Det var liksom samma process men mycket snabbare. Allt påminnde mig om mamma och det var därför det blev så otroligt kämpigt för mig. När jag tänker på min mormor får jag inga dåliga minnen upp i min skalle, utan de dåliga jag ser är bara mamma fast det var mormor. Hm, komplicerat?Jag kopplar mormors sjuka tid till min mamma vilket får mig att tänka att det endast var min mamma som var sjuk och inte min mormor. Det tror jag också har gjort att det inte har varit lika jobbigt att sörja min mormor. För allt jag tänker om henne var bara positivt.

Bearbetningen för mig gick väldigt väldigt bra, och jag är sjukt stolt över mig själv. Jag gick till en skolkurator och sedan en riktig kurator på en ungdomsmottagning. Den hjälpen jag fick stärkte mig otroligt mycket. Bara blicka framåt men tänka på det bra stunderna bakåt. Men även prata om de jobbiga stunderna så att man slipper tänka på de igen. Jag hade väldigt stöttande vänner och jag verligen är tacksam för att de har hjälpt mig så mycket. Ingen kan få mig att må så bra som mina vänner! Ni är värda mer en guld!

Min bearbetning gick till såhär:

Att veta att allt man känner och tycker är okej. Det finns inget rätt och fel. Att jag mår dåligt är helt okej, men om jag mår bra så är det också okej. Jag behöver inte vara ledsen bara för att visa att min mamma att jag sörjer. Förstår ni?
"Låt inte livet gå vidare medan du står kvar". Det här citatet hittade jag kanske ett halvår efter att min mamma hade dött. Då jag verkligen insåg att jag har mycket mer än halva livet kvar att leva, varför slösa bort den genom att sörja och må dåligt förevigt? Mitt liv går vidare och jag kommer ändå allid att tänka på min mamma.
Att tro på andar och spöken. Genom att jag tror på andliga väsen så känner jag inom mig att min mamma är med mig precis överallt. Jag vågar liksom prata rakt ut och föreställa mig vad min mamma skulle svara. Jag lever liksom vidare i livet men skapar även nya minnen med min mamma eftersom jag vet vad hon skulle ha gjort i olika situationer.
Att peppa sig själv. Att höra att man är stark får mig att må tusen gånger bättre. Jag tar åt mig komplimanger och säger dem sedan upprepande gånger till mig själv för att inte tappa hopp. För att påminna mig själv att jag har kommit så långt i min sorgeprocess och att jag är stolt över mig själv som är så stark. Det är för mesta dels tack vare er mina bloggläsare!

Saker jag har ärft när min mamma dog är alla hennes smycken och en summa pengar. Sedan väljer jag själv vad jag vill spara från min mamma. Hennes kläder, saker osv.

Den tanken som var mest återkommande för mig var att jag själv skulle dö. Den kommer fortfarande. Cancer i släkten som går i rad. Min mamma fick cancer, min mormor fick cancer och även min mormors mamma fick cancer. Självklart så dog alla i cancer också tråkigt nog.... Det är väl självklart så att jag också är rädd för att få cancer men jag tänker leva mitt liv utan att behöva vara rädd. Får jag cancer i framtiden är det något jag får ta hand om då. Man ska liksom veta att man ska leva när man har chansen. Inte för att du märker att livet snart är slut och då måste göra något med ditt liv. Varför inte då ta risker och leva livet fullt ut?

Idag mår jag jättebra! Det finns stunder då jag bryter ihop men det är okej. Jag har bearbetat min sorgeprocess så mycket att jag inte längre orkar bry mig i småproblem längre. Jag har gått igenom något otroligt jobbigt och mitt liv har gått från att varit på botten till att komma högre än molnen. Förstår ni hur jag menar? Visst var mitt liv mycket bättre innan min mamma dog men det betyder inte att det inte kan vara bra idag! För det är bra. Men tanke på det jag har gått igenom så tror jag inte att jag kunde ha haft det så mycket bättre idagens läge.

Hoppas ni uppskattade det här inlägget. Det var väldigt jobbigt att skriva. KRAMAR TILL ER!