8 September 2014 - 20:00
Trist väder, regndropparna faller. Det gråa tar över, tankarna kommer.
Idag har jag gjort något jag inte har gjort sedan den tjugosjunde Juni år 2012. En massa text som direkt hoppar på mig, tårarna faller innan jag hinner läsa. "Emilia är helt sönder hörde jag pappa säga till mina bröder". Det var ett urdrag från en bok jag skrev i under den tiden då min mamma var sjuk. Det skrev jag 27/12-2011 alltså efter att händelsen hade inträffat. Som jag tolkar det så upplevde jag allt det här tisdagen innan julafton. Tanken på att veta att min mamma låg i rummet intill och att jag hade fått det värsta beskedet jag kunde förväntat mig, får mig att återuppleva den smärtsamma känslan igen. Känslan av att få dåligt med luft, känslan av att vilja falla ihop på golvet. Känslan av att vilja släppa taget...helt.
Jag ska försöka sammafatta beskedet vi fick. Er mamma har så mycket sår och smärta i kroppen att det inte går att självläka. Snart orkar inte kroppen med cancern längre och inom snarast kommer er mamma inte längre vara kvar med er här. Medveten som jag redan var om det så kunde jag inte annat än att bryta ihop. Bara att höra en läkare vara säker på sin sak gjorde att jag tappade förhoppningarna helt. Min jul var förstörd, mitt liv var förstört, allt var förstört.
Där satt jag, alldeles för mig själv vid köksbordet, i våra gamla köksmöbler som idag inte finns kvar. Grävde mig ner i mina tårar och ville bara försvinna...
2012- 01-31 var dagen då änglarna tog hand om mamma.
6 kommentar(er)
