Hej kära bloggläsare! Tittade ni på cancergalan i förrgår? Jag missade det eftersom min pappa fyllde år men jag kollade på det igår istället. Här kan ni se det (LÄNK)
Jag kröp ner under täcket med Philip och tillsammans tittade vi på "Tillsammans mot cancer". Först och främst måste jag säga att jag fällde några tårar för hur fin denna gala är och hur otroligt mycket pengar det går att få in under en kväll, helt fantastiskt!
Sedan blir jag otroligt berörd och ledsen när personer berättar deras historier som speglar min. Det är jobbigt att höra att människor går igenom samma hemska sak som jag själv en gång i tiden har upplevt. Jag förstår verkligen hur de känner sig och det är verkligen ett knivhugg i hjärtat. Med tanke på hur jobbigt jag har haft det så kan jag inte ens föreställa mig hur det känns att få cancer och behöva gå igenom denna fruktansvärt jobbiga process, ni är enormt starka !
Men viktigast av allt i en sådan här situation är att veta att man aldrig är ensam, därför är det jätteviktigt att prata om just cancer. Vissa kanske tycker det är jätteobehagligt och det får man acceptera, men känner du att du vill dela med dig av dina upplevelser så tycker jag du ska göra det! När jag tittade på den här galan så kände jag att jag själv jättegärna skulle vilja nå ut med ett budskap. Jag skulle vilja stå på cancergalan och berätta min historia och förmedla alla att det är okej att känna sig rädd, okej att bli arg och okej att känna sig glad! Jag vill att så många som möjligt får ta del av min historia om jag nu kan hjälpa någon på något vis! Det finns inget jag hellre gör än att hjälpa människor i svåra tider om jag nu har erfarenheter och kan. JAG VILL HJÄLPA!
Det var en kvinna i galan som berörde mig känslomässigt. Hon berättade vad som var allra jobbigast för henne, med gråten i halsen sade hon att hon inte skulle få se hennes dotter bli kär för första gången eller se henne ta studenten. Då bröt jag ihop, det är precis det jag är mest ledsen över. Jag fick min första mens utan min mamma, jag gick på min första skolbal utan min mamma, jag har nu en jättefin pojkvän som min mamma aldrig hann träffa, och slutligten en student utan mamma. Man saknar alltid den här betydelsefulla mamman i dessa speciella tillfällen. Bara en röst från mamma som säger "Jag är så stolt över dig". Jag vet att mamma är väldigt stolt över mig och att hon alltid är med mig ändå, på något vis. Men det är den där speciella rösten jag vill höra, rösten från min mamma!
Det var även en man i galan som berättade att han inte hade raderat sin mammas telefonnummer i mobilen ännu. Det känner jag igen mig i väl. Letar jag i min kontaktlista hittar jag på numret som tillhörde min mamma. Jag kan det även utantill. Det är väldigt ofta man bara vill ta upp telefonen och ringa till mamma i hopp om att hon ska svara. I början när mamma gick bort var det väldigt jobbigt med tanke på att jag var ovan med att mamma inte fanns där. Det var en besvikelse varje gång man ringde till henne och man började fundera på varför hon inte svarade mig. När man väl kom på svaret blev man såklart ledsen. Men än idag tror jag fortfarande att ett mirakel ska ske och att jag för en gång skull ska få höra ett "hej, eller hallå".
Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att du är aldrig ensam! Vi alla känner någon som känner någon som har cancer. Det är fruktansvärt hemskt och därför tycker jag det är otroligt bra att galor som denna finns då vi skänker kring 90 miljoner kroner under en kväll, hur sjukt bra är inte det? Cancerforskning utvecklas så otroligt fort idag. Hade min mamma fått cancer i år tror jag defintitivt det hade gått bättre än vad det gjorde då.
Och för all del, vill du prata om cancer så ska du för tusan tala om cancer!
0 kommentar(er)
