Jag har snart levt i fyra år utan min älskade mamma vid min sida. Det är jobbigt så är det, men det jobbigaste av allt är att jag vet att jag kommer träffa henne igen, men frågan är när?
Tänk er att eran bästa vän är på andra sidan jordklotet. Du vet att hon har det bra, men du saknar henne jättemycket. Du räknar dagar tills du kommer träffa henne men den dagen kommer aldrig att ske. Du intalar dig själv hur roligt ni kommer att ha när ni återförenas. Ni kommer att prata om allt som har hänt medans ni varit ifrån varandra. Du tänker på hur mycket ni kommer att kramas, skratta och uppleva nya saker tillsammans. Du bygger upp förhoppningar men du vet inte när dagen du träffar din bästa vän inträffar. Är det om en månad? Ett år, eller om tio år?
Jag går bara runt och väntar ut tiden. Jag tänker på framtiden och vad jag ska säga till mamma, hur mycket jag kommer att krama henne och säga hur mycket jag älskar henne. Min mamma är död, och det finns inte en chans att jag kommer att träffa henne i detta liv. Men varför kan jag ibland se min mamma? Varför kan jag känna min mammas närhet om det är menat att jag aldrig kommer att träffa henne igen? Ja förstår verkligen inte...
Himlen är en fin plats. Jag vet inte om jag vill kalla platsen för himlen men jag vet att det finns något efter döden som gör att tillvaron fortfarande existerar. Jag kan inte se min mamma om hon själv inte kan visa sig? Det är inte direkt så att jag skrämmer mig sjäv å hittar på att mamma står i ett hörn alldeles bakom mig. Hon är där, hon står där och hon vakar över mig. Hade inte jag känt hennes tillvaro så hade jag inte huvudtaget trott att jag någonsin kommer att få träffa henne igen. Men den här känslan inom mig jag får när jag ser henne ger mig hopp om att det finns en plats där jag kommer att få träffa min kära mamma igen.
...Men den jobbigaste frågan är när? När kommer jag få träffa min mamma? När kommer jag att få krama om henne och säga hur mycket jag har saknat henne? Jag vet att dagen kommer, men väntan är förfärligt.
2 kommentar(er)
