De där med att förlora någon

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej finaste! Jag trodde det värsta sorgarbetet var över, men vet ni vad? Det är fortfarande jättejobbigt. Det är väldigt svårt att säga adjö till en av de man älskar mest här i världen, men att inse att man verkligen har sagt adjö till den människan är obeskrivligt. Jag är så sårbar, varje gång vi pratar om henne, nämner henne så försöker jag hålla tillbaka mina tårar. I nästa stund går jag därifrån och störtgråter. Det är jobbigt att visa att man ska vara stark när man egentligen vet att man är så djupt sårbar. Den 12 Juli var det min mammas födelsedag. Jag och Philip åkte därför dit dagen innan och gav henne blommor. Tro mig när jag säger detta, men jag har aldrig gråtit vid min mammas gravsten när jag har haft min familj med mig. Men när jag då, i den stunden var där helt själv med Philip, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Vi kramade om varandra helt vanligt, men jag kunde inte släppa honom, särskillt inte när mina tårar började falla. Han höll om mig hårt och jag började tappa greppet och bara grät och grät. Jag blev förvånad, skulle verkligen jag gråta vid mammas grav? Jag som knappt grät på hennes begravning? 
 
Det jag känner nu är att jag har så svårt att acceptera hur livets framtid kommer att vara. Mina minnen av dig försämras och jag är rädd, rädd för att sluta minnas. Jag hatar tillfällen då jag ständigt tänker på dig och inte kan göra någonting för att få dig tillbaka. På studenten gick jag upp tidigt, lockade mit hår, satt på mig en fin vit klänning som länge bara hängt i min garderob. Jag satt på mig min studentmössa och ställde mig framför spegeln. Jag var helt själv, bara tittade på mig själv och kände att detta skulle bli en otroligt jobbig dag. Mamma som alltid hjälpte mig att locka mitt hår till skolavslutningen, och den som alltid sa att jag var vacker innan jag gick, var inte där. Det var bara jag och spegeln. Jag var rädd för att på utspringet springa till min familj och bryta ihop för att jag inte skulle kunna säga till mamma att jag är så otroligt glad, och att hon skulle säga att hon var stolt över mig. Studenten handlade mest om rädsla och sorg än vad det handlade om lycka. Självklart var jag glad och firade studenten på ett jättebra sätt! Det är bara det att dessa tankar dyker upp när något speciellt sker. 
 
Man måste komma ihåg att det är superviktigt att få prata ut! Jag funderar på att söka upp en psykolog igen. 
 
Mamma, jag saknar dig!! <3 
 



DITT NAMN*
Kom ihåg mig?

DIN EMAIL (publiceras ej)


DIN BLOGG


DIN KOMMENTAR

<