Emilia Sjödin

" Från och med nu kan livet bara bli sämre"
(Inlägget skulle bli publicerat den 31 Januari).
 
Återigen står jag här. Det var längesedan sist, kanske i somras på din födelsedag. Jag står här med en ros i min hand medan pappa letar en fin plats att placera lyktan på. Egentligen skulle jag vilja hålla i en stor blombukett men jag vet som alltid, att det knappt finns någon plats att placera alla dessa blommor på.
 
Tänk att det redan har gått fem år, fem år sedan jag fick säga farväl för gott. Fem år sedan jag fick höra din röst för sista gången och fem år sedan jag hade dig som min mamma. Jag minns fortfarande allt så väl från den dagen du togs i från oss. Jag har aldrig känt mig så ensam och hopplös. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, ingenting i världen skulle någonsin kunna ta dig tillbaka. Jag kunde inte göra någonting, och det var den jobbigaste känslan. Jag minns att jag låg hemma i en vecka och bara stirrade, antingen in i väggen, ner i golvet eller i princip var som helst. När jag tänker tillbaka så ser jag allt i svart färg. Att jag sitter där i mörkret i min ensamhet och bara stirrar. Förmodligen hade jag tusen tankar i huvudet. Det spelade dock ingen roll vad jag tänkte på, för det enda jag fokuserade på var "från och med nu kan livet bara bli sämre". Jag hade gett upp. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna vara glad igen.
 
Men där står jag, med en ros i ena handen och ett grepp om min pojkväns hand med andra handen. Sist vi två var här bröt jag ihop och han fick trösta mig. Det var en sådan härlig känsla att kunna gråta vid din grav. Gråta över alla fina minnen ihop med dig, men även gråta av stolthet. Jag grät för att jag var stolt över att jag gick från botten och tog mig till toppen. Att inse att livet inte blev sämre och sämre utan att jag tog mig ur sorgen och insåg att livet fortfarande har goda saker att ge. 
 
Efter fem år har jag blivit mer självständig, fått bättre kontakt med min familj, blivit tillsammans med världens finaste kille, blivit modig och framförallt blivit så jädrans nöjd med mig själv. Jag är vacker, det har jag fått från dig mamma. Jag kan vara glad! Jag kan fortfarande vara ledsen men jag är mest glad! Det finaste jag hade i mitt liv tog cancern ifrån mig. Men på något vis måste jag se det från den ljusa sidan
" De är de finaste blommorna som blir plockade först". 
 
 
#1 - Sandy

Vilken vacker text! Jag tror din mamma är stolt över dig också <3

Svar: Åh tack fina du! :)
Emilia Sjödin