Ibland känns det som att min blogg skulle vara framgångsrik om ni kunde läsa det mina tankar tänker. Allt jag tänker låter väldigt bra, men det är få ord som blir nedskrivna. I min hjärna pågår en process där en hel novell skrivs, men orden jag får ner på ett papper är i princip ett fåtal meningar. Jag har så mycket tankar som belastar mig och jag önskar jag kunde dumpa de jobbiga tankarna i närmaste sjö, låta tankarna sjunka ner på botten och stanna där. Att de aldrig flyter upp till ytan och påverkar mig igen. Men tyvär är inte fallet så. Jag har ångest, alldeles för ofta. Jag har ångest inför små saker (som för mig är stora) som jag väljer att packa ner i den där ryggsäcken man oftast bär runt på, eftersom jag egentligen inte "borde" ha ångest inför något så patetiskt såsom att köra bil, betala parkering med kort istället för mynt eller ångest inför att vara ensam. Istället för att tänka på dessa tankar lägger jag ner dem i min ryggsäck, som förmodligen redan är full av fler ångestfyllda tankar.
Igår bröt jag ihop i tårar. Så länge jag kan minnas har jag alltid varit rädd för förändringar. Redan när jag skulle börja i första klass hade jag ångest, berättade min familj för mig. När jag slutade på dagis började jag "plugga" på sommaren för att jag redan då skulle kunna allt man sedan får lära sig i första klass. Jag hade nog aldrig hört talas om att man var i skolan för att lära sig. Jag minns hur jag grät på lektionerna då vi skulle börja på ett nytt kapitel i matten, eftersom jag förmodligen aldrig hade hört talas om algebra eller när jag gick i femte klass och jag fick mitt första nationella prov, jag minns än idag hur kämpigt det där provet var för mig.
Jag grät inte för att jag tyckte det var svårt, jag grät för att det var nytt. Jag har inte haft det svårt i skolan, tvärtom, jag var en av lärarnas favoritelever. Jag gjorde alltid det som skulle göras. Under alla dessa tolv skolåren har jag inte lämnat in en enda uppgift försent. Jag har alltid haft ett starkt kontrollbehov, vilket har sina för- och nackdelar. Kontrollbehovet gör att jag ofta känner att jag måste prestera och om jag inte når mina mål blir jag förkrossad. Anledningen till att jag grät på prov var för att mitt kontrollbehov utvecklades till en prestationsångest. Lyckades jag inte på ett prov dvs högsta betyg gick min värld under.
Det är aldrig någon som har satt en press på mig, jag har utvecklat den själv. Mina vänner och familjemedlemmar har alltid stöttat mig.
Men en dag, den 31 Januari 2012 fick jag uppleva den värsta förändringen i mitt liv. Det värsta som någonsin skulle kunna hända mig och min familj. Cancern tog min mamma ifrån oss. Från att mitt kontrollbehov utvecklades till prestationsångest så förstår ni nog hur rädd jag blev för en förändring denna gång. Ordet förändring skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Tidigare i mitt liv var förändringar jobbiga för att jag inte ville känna mig dum, för att jag inte ville göra bort mig. Men efter att min mamma dog så har förändringar fått en helt annan betydelse. Förändringar påverkar inte mig särskilt bra, även om det borde/kan vara en positiv förändring. Just nu går jag igenom något fruktansvärt jobbigt. För er läsare kanske det här inte är något stort alls, men för mig är den enorm. Min trygghet har alltid funnits i min familj, men när min mamma dog försvann min samtalskompis, de varma kramarna och min trygghet. Jag började prata med mina närmsta vänner och de har betytt och betyder så jädrans mycket för mig att min trygghet hamnade hos dem. De hjälpte mig under mina jobbiga tider och vi byggde upp en otroligt bra vänskap, en sådan som aldrig kommer gå sönder. Mina vänner betyder lika mycket som min familj gör för mig, om inte mer. Jag är så lyckligt lottad att jag bland alla dessa 7-8 miljarder människor fick chansen att träffa dess två otroligt starka, trygga, godhjärtade, bästa, fantastiska (jag kan fortsätta hela dagen) och empatiska individer! Utan dem hade mitt liv inte varit sig likt, och jag hade definitivt inte varit där jag är idag. Mina vänner är värd mer en guld. De är det dyrbaraste jag har.
Att jag det här året kommer vara tvungen att att bo 18 och 52 mil ifrån dem är tufft. Min trygghet är inte längre här hemma med mig. Jag tyckte det var nog jobbigt när jag bodde 5 mil från en av dem när jag tidigare var van att ha dem 2-3 km ifrån mig. Jag är så rädd för att de skaffar nya vänner, att de börjar nya liv som jag inte kan vara delaktig i. Jag är rädd att den här förändringen gör att vi glider ifrån varandra. Förändringar kan faktiskt vara något jättebra men det är så svårt för mig att inse det.
Jag önskar att jag på något vis kunde se förändringar från den ljusa sidan. För innerst inne vet jag att jag alltid kommer ha en plats i mina vänner hjärtan. Men jag är bara så oerhört rädd att det jag har ska tas ifrån mig. Att det finaste som någonsin hänt mig ska försvinna.
Den ångesten jag har haft de senaste dagarna har gjort att jag tappat min aptit, gråtit mig till sömns och fått magknip. Jag orkar inte ha dessa problem längre. Jag vill kunna vara "normal" och slippa den där ångesten varje gång jag är tvungen att gå ingeom något nytt, en förändring. Jag vet inte hur jag ska bli av med dessa problem men jag funderar på att söka upp en psykolog.
Säg inte att jag är den enda som har dessa problem?
1 kommentar(er)
