Emilia Sjödin

Min dröm - Tillsammans mot cancer
 
Godmorgon finaste läsare! 
 
Kikade ni på Tillsammas mot cancer här i veckan? Jag såg inte hela, jag missade ungefär den första halvtimmen. Är det något jag verkligen älskar så är det att titta på tillsammans mot cancer. Jag kan lova er att jag sitter där, framför teven och gråter. Jag gråter både av lycka, sorg och allt där emellan. Jag tycker det är så fint att folk har modet till att dela med sig av sina historier/reser inför hela Sverige. Det är även en av mina drömmar. Jag vill stå på den där scenen, berätta hur sårbar man kan vara, berätta hur allt börjar tills att man tagit sig igenom allt och måste genomgå ytterligare förändringar när någon nära har dött. Man sörjer inte bara att en familjemedlem är borta, man sörjer att hela ens familj och släkt förändras. Vardagen förändras. Jag kan inte ens säga att jag är samma människa idag som jag var när mamma var vid liv, och det är väl både positivt och negativt. 
 
Förut hade jag en insamling på min blogg där man kunde skänka pengar till cancerfonden. Jag var till och med samtalskompis för de personer som känner att de behöver någon att skriva till, någon som kan relatera till de man själv går igenom. Jag saknar det, det var jättebra att den möjligheten fanns. Jag slutade på grund av att cancerfonden själva tog bort den funktionen (Jag hittade inte den iaf). Om det är någon av er som vet om man kan vara samtalskompis någonstans får ni gärna lämna en kommentar! 
 
Men som ni märker så brinner jag verkligen för ämnet Cancer. Cancer har förstört för mitt liv och alla i min närhet. Jag står inte ut med tanken att Cancer fortfarande drabbar människor, och att de i sin tur ska gå genom en fruktansvärd plågsam resa. Usch. 
 
Men något jag verkligen reagerade på i Tillsammans mot cancer var att man säger att 1/3 får cancer, vilket låter jättemycket. Men man får inte glömma att 2/3 inte får cancer.