"Snälla mamma se till att det för en gång skull går bra för mig"

Skrivet:    ·  Alla inlägg
Jag är väldigt öppen med mina känslor, vilket ni redan vet vi det här laget. Men jag brukar oftast vänta tills det jobbiga lagt sig innan jag delar med mig av det. Men den här gången känner jag att det inte går. Jag kan inte vänta några månader innan jag berättar för er hur jag mår. Jag mår väldigt bra, men jag mår också väldigt dåligt. Det var längesedan en person gjorde mig så glad men samtidigt så ledsen på samma gång. Ni vet när det går bra i livet och man säger rakt ut "fan vad jag lever livet just nu", sekunden senare vänds hela livet upp och ned och plöstligt är man inte alls lika glad längre. 
 
Jag har sjukt mycket otur, alltså nu menar vi på riktigt otur. Jag skulle kunna skriva en lång lista på all skit som har hänt de senaste åren. Varenda gång jag äntligen bearbetat klart en jobbig situation och slappnar av så inleds ytterligare en skitjobbig situation. Jag förstår inte varför det blir såhär. Det känns verkligen som jag blir straffad hela tiden. Det känns verkligen inte som om jag borde vara glad. Det värsta jag vet är att säga att någonting går bra, för jag vet att det kommer ändras direkt. 
 
Min mamma dog när jag var fjorton år. Det var väl då det hela började. Att bearbeta sin mammas död är något som tar sjukt lång tid, iallafall för mig. Tanken på att pappa skulle hitta en ny partner var för mig fruktansvärt jobbigt, men det hände. Efter sorg fick jag gå igenom en stor omställning hemma. När jag äntligen började finna mig i familjesituationen så dör min mormor, livet blir piss återigen, men jag klarade av att bearbeta den sorgen också. Det man ska ha i bakhuvudet är att en människas bortgång förändrar hela ens liv. När mamma dog så tappade jag sjukt mycket kontakt med andra släktingar. Man lever i konstant förvirring.
 
 
Jag tog studenten och passade på att jobba i ett år medan mina andra vänner flyttade och började plugga. Visst det går bra att jobba men utan vänner är livet för mig ett helvete. Jag grät så mycket och mådde jättedåligt. Jag hade en fin pojkvän men utan vänner så tappar jag hela min personlighet. Jag bestämde mig för att plugga i Umeå och min prioritering var att fokusera på mig själv, få mig själv att må bra, hitta vänner och leva livet. Jag hittade så sjukt bra vänner här i Umeå och jag har haft den bästa tiden i mitt liv. Jag gjorde slut med min dåvarande partner och trivdes så sjukt bra i Umeå. Det dök till och med upp en person som jag tycker så himla mycket om. Alla runt om kring mig såg direkt att jag fastnade för den här personen. Till och med folk från min skola som jag inte har umgåtts med särskilt mycket såg direkt att jag hade ett öga för den här personen, hur sjukt? 
 
Men som sagt, man ska aldrig säga att något går bra, för det gjorde jag och gissa vad som hände? Allt var perfekt och sedan vände det, såklart...Det är så typsikt att det aldrig får gå bra för mig. Det suger att jag aldrig får säga rätt ut att jag mår bra eller att mitt liv är på topp. Jag är jätterädd för att säga att jag mår bra. 
 
Jag hoppas iallafall att jag en dag slutar sitta vaken om nätterna och ber i hopp om att mamma kan hjälpa mig genom dessa situationer. "Snälla mamma se till att det för en gång skull går bra för mig". 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



DITT NAMN*
Kom ihåg mig?

DIN EMAIL (publiceras ej)


DIN BLOGG


DIN KOMMENTAR

<