Vi tar det hela från början

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej mina fina! 
Jag märkt att det har trillat in en hel del nya läsare, vilket är superkul men jag förstår att det uppstår en förvirring kring min mamma om ni inte har följt med från början. Därför tänker jag nu försöka kortfatta min resa och berätta hur det hela började. Vill ni läsa mer så har jag även en kategori om min mamma. 
 
När jag var kring elva år gammal, levde jag i drömvärlden. Jag hade två helt fantastiska föräldrar och två äldre bröder. Jag fick ofta höra från bekanta och vänner att min familj var väldigt omtyckt. I min familj var det aldrig någonsin bråk, inte ens mellan mig och mina syskon. En av mina bästa vänner berättade alltid hur mycket hon gillade min familj och önskade att hennes familj såg likadan ut. Det var inte ovanligt att jag fick höra att jag hade en fin familj, för det hade jag. Vi var en tight familj som aldrig hade upplevt bekymmer eller trauma. 
 
När jag var tolv år gammal (sjätte klass) var jag ute på skolgården på rast. Jag minns att jag var orolig och lite nervös, men jag visste inte helt 100 vad ett negativt besked kunde betyda. Jag klättrade upp i en klätterställning och satt där för mig själv. En stund senare klättrar min vän upp i ställningen och sätter sig bredvid mig. Utan att jag ens har nämnt något så ställer hon frågan "Är allt bra?". Jag berättade att min mamma skulle på mammografi (bröströntgen). "Min mamma får veta idag om hon har cancer eller inte", det är det enda jag minns att jag sa. Skoldagen fortsatt men när vi väl slutade skulle jag följa med mina två bästa vänner hem. Så fort vi klev utanför skolans dörrar ringde jag upp min mamma för att få höra beskedet. Jag minns att mamma lät nervös och svarade " Det är för tidigt att veta det än, sa läkaren". Jag ifrågasatte inte utan åkte hem till mina vänner och "lekte". På kvällen åkte jag hem och gick direkt upp på min brors rum för att spela sims (haha minns ni simstiden?). Min mamma kom in på min brors rum och satt sig i hans säng, sen bad hon mig att sätta mig bredvid. Min mamma grät och sa att hon har cancer. Sedan höll hon om mig och vi båda grät. Men vi var säkra på att hon skulle klara det. Att hon skulle bli frisk. Vi skulle ta oss genom dethär tillsammans. 
 
Tiden då min mamma var sjuk är något som för mig fortfarande är väldit jobbigt att prata om, eftersom hela min värld vändes upp och ner och min mamma förändrades till en person jag inte kände till. Min mamma blev sjuk när jag gick i sexan och dog när jag gick i åttan. Det var framförallt sista året som var jobbigast. Jag tror inte så många förstår vad en lång cancerbehandling innebär. Jag tänkte nog mest att man tar cellgifter och strålbehandlingar och det leder till att en cancersjuk tappar hår och blir illamående. Att man är trött och inte kan känna sig på topp. Men en behandling för min mamma innebar en jättestor förändring. Min mamma började svulna upp och kort efter det blev hon förlamad i ena benet och armen. Min mamma blev då rullstolsbunden vilket innebar att vi var tvugna att skaffa hemtjänst, eftersom hon inte kunde vara hemma själv. Min mamma var ofta trött vilket gjorde att hon blev sängliggandes mesta dels av dagen. Detta bidrog till att mamma fick ett liggsår som gjorde sjukt ont för henne. Jag minns även när mamma åkte in till sjukhuset, skulle gå på toaletten. Men mamma ramlade av toaletten och kunde inte ta emot sig själv, vilket gjorde att mamma fick stora blämärken i ansiktet. Det var så jobbigt att se mamma helt annorlunda. Från en frisk människa till en människa som inte ens kan ta hand om sig själv, utan ständigt behöver övervakas. Men det slutade inte där. Min mamma blev glömsk och tillslut började hon bli dement. Demensen är nog det allra jobbigaste jag kommer ihåg. Att ens egna mamma glömmer bort mig, och inte vet vem jag är eller varför jag hela tiden är runt henne. Det var kämpigt att hela tiden prata med mamma som om ingenting var konstigt. Man kan inte direkt säga till någon som är dement att personen har fel. Jag fick istället ljuga och spela med på allt hon pratade om. 
 
Jag har som mål att en dag kunna visa er före och efterbilder på min mamma. Men jag kan verkligen inte det, jag skäms över det. Jag kan inte ens visa mina bästa vänner, jag kunde heller inte visa för mitt ex hur hon blev. Vilket är jättesynd. Men jag kan verkligen inte. Det sätter stopp. 
 
Det finns mycket där till som jag inte kommer ta upp nu. Men här har ni i allafall en sammanfattning av hur det hela började. Vill ni läsa mer så har jag som sagt en katergori som ni kan kika på. 
 
Ta hand om er, KRAMAR! 
 
 
 
♡Fideli♡
Skrivet: 2018-01-21,  kl. 13:18:18 Blogg:  http://fidelihenningsson.blogg.se

Modigt och starkt av dig att skriva om det som du tycker är jobbigt ! ❤️

Svar: ❤️
Emilia Sjödin




DITT NAMN*
Kom ihåg mig?

DIN EMAIL (publiceras ej)


DIN BLOGG


DIN KOMMENTAR

<