Saknar dig för varje dag som går

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer


Att åka upp till mammas grav i spöregn är inte det bästa sättet att fira morsdag på.. Jag saknar dig oerhört mamma, någon bättre än dig går inte att finna! 

Jag hoppas alla ni hade en bra morsdag och att ni skämde bort era mammor! 

Kram! 

Att leva utan en förälder - Tova Helgesson

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 

Personligt #3 Det jobbigaste med att förlora sin mamma

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
 
 
 

Stöd från andra

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Ett ämne ni tyckte jag skulle ta upp inom sorgen var hur jag upplevde stöd från andra. 
 

Helt ärligt så kommer jag inte riktigt ihåg hur folk gav stöd till mig. Jag hade en vän som inte alls förstod att jag hade en jobbig tid när väl mamma var vid liv. Vilket jag tyckte var superdrygt eftersom jag inte kunde förklara varför jag var tvugnen att vara hemma eller varför jag inte fick hitta på något. Under tiden mamma var sjuk var jag nästan alltid hemma. Ville jag vara med mina vänner var jag tvungen att åka hem till dem. Jag fick aldrig ta med mina vänner hem. 
 
Jag hade självklart vänner som alltid frågade mig hur jag mådde. Jag själv hade aldrig ett problem med att ta upp jobbiga samtalsämnen. Jag behövde stöd och därför var jag tvungen att prata. Man kan liksom inte hålla allt inom sig, man måste få prata ut. Dessutom har jag vänner som också gått genom jobbiga händelser vilket har gjort att vi har haft mycket stöd av varandra. Det var inte bara jag som mådde dåligt. Vi alla gav stöd och fick stöd tillbaka. 
 
Men generellt sätt så fick jag stöd av otroligt många. När min mamma dog skrev jag ut det på facebook för att folk skulle förstå varför jag var hemma från skolan. På en gång började folk som jag bara var bekant med att skriva till mig på facebook. De skrev om egna upplevelser och berättade att man kan gå vidare. Folk var även nyfikna och gav stöd samtidigt som de frågade saker. Jag blev väldigt förvånad. Jag hade inte räknat med att folk jag inte umgicks med skulle bry sig. Men det gjorde dem. 
 
Mina gamla lärare hörde av sig, min mammas jobbarkompisar och vänner, kompisar till familjen. Mina vänner, bekanta. Det var väldigt många som visade stöd vilket jag uppskattar så mycket. Dessutom skrev jag ut på min blogg när min mamma dog. Jag fick jättefina kommentarer och stöd från er. Ni är en stor källa till att jag stärkte mig själv och kunde gå vidare. Jag tycker om internet så mycket då folk kan hjälpa även när man inte kännner varandra. Eller jag har lärt känna er vilket är så otroligt kul! 
 
Efter att min mamma dog slutade jag att blogga eftersom jag sjönk ner i en depression. Vilket jag ångrar väldigt mycket idag. Jag stängde ner min blogg vilket betyder att jag inte kan gå tillbaka och se hur jag mådde. Jag kan inte läsa om hur det var när min mamma väl var vid liv. Jag önskar jag kunde göra det nu. 
 
Efter att min mamma dog hamnade jag som sagt i en depression. Jag började prata med en kurator för att må bättre vilket har hjälpt mig supermycket. 
 
Stöd är så otroligt viktigt. Jag förstår att det kan vara väldigt svårt att visa stöd. Men att bara säga att man finns där och att man vill hjälpa till är att visa stöd. Ett smart sätt kan också vara att prata om sina egna jobbiga händelser för att personen i fråga ska våga öppna upp sig själv också. 
 
Hade jag inte fått något stöd kan jag säga att jag inte hade vart där jag är idag. Jag kanske inte ens hade varit vid liv. Stöd är så otroligt viktigt. Kan du hjälpa till så hjälp! 
 
 Ger mina vänner lite extra cred, ni är så oehört viktiga för mig. Tack för att ni finns där för mig i alla väder! 

Personligt #1 jag förlorade min mamma

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Okej, rubriken säger det mesta. Jag förlorade min mamma. Det här kommer bli ett jobbigt inlägg att skriva eftersom jag inte har pratat om min mamma på väldigt länge faktiskt. Risken finns att jag kommer gråta. 
 
Jag ska till och med göra det ännu jobbigare för mig och ta fram boken jag skrev i medan min mamma levde. Få tillbaka de där jobbiga känslorna. Mest för att försöka få en tillbaka blick till hur allt började. 
 
Jag förlorade min mamma 
Det första jag ser när jag slår upp första sidan i boken är två bilder på min mamma. På den ena bilden har mamma fint, långt och tjockt hår. Svart hår med några röda slingor i. Hon har glimten i ögat och håller upp ett vinglas i handen. Pappa håller om mamma samtidigt som han också håller upp ett glas vin. Tokler gör han också. 
 
På den andra bilden vinkar mamma till kameran. Hon ler men man ser igenom henne. Hon ler antagligen för att det är jag som knäpper kort på henne. Därav anledningen till att hon vinkar. Men på den här bilden har hon lagt sin arm på en kudde eftersom hon inte kunde röra den. Hon har en sjal runt halsen och lutar sig mot ett nackstöd som det hänger en handduk på. Jag som tog bilden ser tydligt att hon sitter i en rullstol. Hon är alldeles blek i ansiktet och håret är borta. 
 
Bläddrar jag blad ser jag rubriken sjukdomen. 
Jag beskriver att för två år sedan (jag skrev det här 2011) så berättade mamma att hon skulle gå på mammografi. Alltså en bröströntgen. Jag tänker dra det här snabbt. Jag ringde upp mamma direkt efter skolan och frågade henne hur det gick, men minns att hon sade att de inte kunde ge henne några svar ännu. Senare när jag kom hem kom mamma in till mig och berättade att hon hade fått bröstcancer. Jag och mamma höll om varandra och grät. Vi båda var rädda. Men det gick "bra" mamma blev ett år senare friskförklarad. Det var på hösten och jag kände att mitt liv kunde fortsätta nu när allt hade löst sig. När alla var glada. Jag beskriver även att mammas hår hade växt ut så pass mycket att hon hade lika mycket hår som mina bröder. 
 
Jag bläddrar blad igen och se rubriken 7 eller 9 december 2010 - Det kom tillbaka. (skrivet 27/12-11)
Det här bådar inte gott. Som ni förstår så kom sjukdomen tillbaka. När mamma äntligen hade fått tillbaka sitt hår skulle allt bort igen. Cancern hade spridit sig och nu satt cancern i hjärnan. Jag skriver även att jag fick höra att cancern var obotlig. Att jag var orolig för att jag viste inte hur lång tid det skulle ta innan hon skulle dö. Skulle det ta 1 vecka, 1 månad eller ett år? eller 10 år? Ingen visste någonting. Efter en månad tappade min mamma känseln i hennes arm, följt av hennes ben ett tag senare. Mamma hamnade då i rullstol. Vi tog hjälp av en hemtjänst som sprang här flera gånger per dag för att hjälpa mamma. Hon vara mesta dels av tiden sängliggandes då hon fick stora ryggsår av selen de bärde henne med för att få över henne till rullstolen. Mamma hade ont och grät ofta, det var det jobbigaste. 
 
Bläddrar jag blad en gång till är rubriken Dement. 
Ja min mamma blev dement, såg spöken och blev glömsk. Sedan står det massa saker som är för personligt att ta upp. Bland annat det läskigaste som någonsin har hänt mig. Ryser varje gång jag tänker på det. Jag beskriver att jag i alla fall är väldigt irriterad på mamma då hon hela tiden ropade på mig utan anledning. Hon bad mig göra saker och det kändes som hon utnyttjade min hjälp. Men jag förstod att mamma inte ville vara ensam. Det kan inte vara speciellt kul att vara sängliggandes hela dagarna. Jag skriver även att mamma blev så dålig att jag inte kunde föra en konversation med henne. Hon kunde ju prata med allt hamnade i fel ordning eller så pratade hon om något helt annat. Hon glömde bort vem jag var.. Det var det allra jobbigaste. Jag gömde mig för mamma för jag var för rädd. Jag pratade inte med henne på veckor. Jag var för rädd. 
 
Jag bläddrar yttligare några sidor och stannar på rubriken R.I.P. 
Som jag skrev nyss så gömde jag mig för mamma för att jag vara för rädd, rädd för vad som skulle kunna hända eller för vad hon skulle säga. Men jag klarade inte av att vara ifrån min mamma så länge så på kvällen när alla i min familj hade gått och lagt sig gick jag in till mamma. Hon sov. Jag mådde så dåligt av att titta på henne. Hon var så klen, så smal och sjuk. Jag gick fram till hennes säng. Satt mig på knä och tog tag i hennes hand. Jag pussade henne på pannan och sade att jag älskade henne. Jag blev så förvånad när jag hörde en röst tillbaka som sade - Jag älskar dig också. Jag började gråta av lycka och jag kramade om mamma. Jag har nog aldrig varit så lyckig i hela mitt liv när jag fick se min riktiga mamma igen. Hon visste vem jag var! Jag var så överlycklig. 
 
Dagen efter när jag kom hem från skolan var det fullt med bilar på min gård. Jag klev in genom dörren och min släkt stod i hallen. De skingrade på sig och led mig in till mammas rum. jag fann inga ord, jag kunde inte ge infrån mig ett ljud. Jag gick fram till sängen och såg mamma. Jag kände på hennes panna och den gick sakta över från varm till kall. Bara några minuter innan jag kom hem hade min mamma gått bort. När jag hörde pappa i bakgrunden gråta kunde jag själv inte hålla mig. Jag grät mer än vad jag någonsin hade gjort tidigare. Mitt liv var förstört. Den personen som betydde mest för mig i hela världen var borta, min bästa vän. Jag kommer aldrig mer få en kram av min mamma, aldrig prata med henne, aldrig få råd om livet. Ingen som vägleder mig. Jag var tvungen att vara stark och klara mig på egen hand. Hela mitt liv skulle bli en utmaning. Än idag är jag stark och försöker vägleda mig själv. Men min mamma finns alltid med mig, i mina tankar. Jag ser henne i bland och det ger mig hopp. Hopp om att det finns liv efter döden. 
 
Jag saknar henne så det gör ont. Varenda liten sak som vi kastar som tillhörde mamma får mig att gråta. Varenda förändring gör mig arg. Jag vill ha allt precis som det var förut. Men jag vet att det aldrig mer kan bli som det en gång var. Det är det som gör mest ont. 
 
 
 
 

När en närstående blir sjuk

 
 
Jag tänkte ta upp det här med hur man hanterar situationer när någon närstående blir sjuk. I mitt förrförra inlägg nämnde jag att det var tre år sedan min mamma gick bort. Då fick jag kommentarer om hur era situationer ser ut. Jag tycker det är jättebra att ni vill berätta det för mig, jag uppskattar det verkligen! Jag tycker att ni har varit med om hemska saker, och därför vill jag hjälpa er så gott jag kan. Det ramlar in lite kommentarer då och då när ni själva beskriver eran situation och frågar mig om hjälp. När det är så pass många så känner jag mig nästan tvungen att hjälpa er! 
 
Kortfattad bakgrund om mig : Jag har under en tre års tid levt med min mamma som hade cancer, både bröstcancer och med några tumörer i hjärnan. Så jag är väldigt erfaren om hur det känns att leva med någon som varit på toppen till att vara på botten. Som sagt så dog hon för tre år sedan av sjukdomen. Min mormor fick också cancer och dog i April 2014. 
 
 
Så nu vidare till frågeställningarna: 
 
Svaret är ja. Om nu den anhöriga tillhör din familj så blir det en väldigt stor förändring. Det ror självklart på vad som händer. Men när det gäller till exempel cancer som väldigt många får idag så sker det en väldigt stor förändring. Det beror också självklart på hur pass allvarlig situationen är. Du måste kanske vara beredd på att du måste hjälpa till mer hemma, att du inte får ta med dig kompisar hem efter skolan eller att du får en slags stress. En stress som gör att du inte vet vad du ska göra. Dina tankar kommer ligga åt andra håll och du kanske inte kan sköta skolan lika bra som i vanliga fall. 
 
För mig: Det blev en väldigt stor omställning när min mamma blev sjuk. Hemtjänsten var här och tog hand om mamma flera gånger per dag. Något som var väldigt jobbigt då jag är väldigt folkskygg. Jag fick hjälpa mamma på morgonen så att hon fick på sig sina kläder. Jag fick hålla mamma sällskap när hon kände sig ensam. Eftersom hon blev sängliggandes så fick jag hämta alla saker hon behövde eller ville ha. Hjälpa henne med småsaker som man lätt kunde reta upp sig på.
 
Om vi säger att din mamma, pappa, bror eller syster blev sjuk. Vad ska man då göra? Det är väldigt vanligt då man känner att man inte kan hjälpa till. Man känner sig hopplös och man vet inte vad man ska ta sig till. Men det enklaste svaret är att fråga. Finns det något jag kan göra? Är svaret nej så får man försöka finnas där som stöd.Hjälpa till med småsaker eller försöka pigga upp personen. Mår man själv dåligt är det bäst att söka upp en kurator eller psykolog som kan hjälpa dig med dina problem eller frågor. 
Kortfattat: Man finns där för personen. Man lyssnar, du behöver inte komma med kloka svar eller något utan genom att bara lyssna hjälper du till väldigt mycket. Men en fördel kan vara att hitta bra lösningar och ha kloka svar. Att säga att man finns där är väldigt viktigt! Att peppa personen är också enormt viktigt! Säg att hon/han är välsigt stark och att du ser upp till hon/han. Hoppet är det sista man ger upp så att peppa personen är väldigt viktigt! 
 
Hoppas ni uppskattade det här inlägget! Jag vill hjälpa er läsare med det mesta, så fråga på om ni har några frågor! 
 
 
 
 
 

Treårsdagen

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Händelserika dagar, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
31 Januari 2015. Ja idag är det precis tre år sedan min mamma dog. Precis det här klockslaget. Massa minnen bubblar upp och idag går det inte att lägga tankarna på något annat. Alla i min familj tycker att tiden går så otroligt fort då det nu har gått tre år. Jag känner däremot att tiden går sjukt sakta. Det känns som om jag träffade mamma för kanske 5-7 år sedan. Det känns som en evighet sedan. Jag skulle knappast tänka tillbaka tre år och se min mamma i bilden. Nej riktigt så känns det inte. 
 
En tid utan min mamma är väldigt kämpigt. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på henne. Men hon är alltid med mig ändå på ett sätt. Därför tror jag att min bearbetningsprocess gick så fort. Även när hon är borta så känner jag fortfarande av henne. Jag vet vad hon skulle säga i vissa situationer och vad hon skulle vilja att jag gjorde. Varje gång jag bäddar min säng så gör jag precis som min mamma sa att jag skulle göra. Det sitter kvar och jag kan inte strida emot en sådan sak haha! 
 
Finns ingen person jag mer ser upp till än till min mamma! 

Låt inte livet gå vidare medan du står kvar

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Jag tänkte ta upp det här med att "låt inte livet gå vidare medan du står kvar". Det citatet är det mest värdefulla citatet för mig, och kommer alltid att vara det. Många har YOLO eller remember yesterday, dream of tomorrow, live today som favoritcitat. "du lever bara en gång". Okej då kanske man tänker att man borde ta lite risker och utamana sig själv så att man inte ångrar något när man är äldre. Att komma ihåg gårdagen, drömma om morgondagen och leva idag kanske är ett citat som säger att du borde släppa allt det jobbiga och gå vidare. Men nu ska jag berätta en sak för er mina fina läsare. Det är inte alltid så enkelt. Här ska ni få höra min historia. 
 
Det här är väldigt svårt för mig att förklara. Men tänk dig det här. Du sitter på ditt rum, helt ensam. Du svarar inte på sms när dina vänner frågar hur du mår. Du har plugg att göra men du sitter hellre och stirrar in i väggen. Du gråter jämt och ständigt och försöker fly från ditt liv. Du går ut och går två gånger om dagen för att du inte vill höras när du gråter allt för mycket inne på ditt rum. Du skriker i skogen. Du får huvudvärk över att du har gråtit för mycket. Du kommer hem. Vill inte äta någon middag. Du blir itvingad mat men du äter endast i två minuter och sedan är du klar och kastar mer en hälften av maten ner i kompostsoporna. Du säger att du är trött så du går in på ditt rum. Du slänger dig på sängen och kudden får torka upp dina tårar. Du går till sängs men kan inte sova. Du bara ligger i sängen och mår jättedåligt. Som när man är nervös fast gånger tusen. Det gör ständigt ont i magen och du gråter lite till. Du vill inte ens försöka ta någon medicin för att få dig må bättre. Du vaknar upp på morgonen efter att ha sovit kanske 2-3 timmar och du är tvungen att gå till skolan. Du är glad i skolan då du är med dina kompisar men så fort du ska börja jobba på lektionerna bryter du ihop inombords. Plötsligt kan du inte skriva, inte lyssna eller göra någonting huvudaget. Men du låtsas vara glad och säger att du kan göra uppgiften hemma istället. Jag tar en paus och går på toaletten. Jag stället mig framför spegeln och gråter. Smart nog tog jag med mig väskan in på toaletten så att jag kunde sminka mig fräsch igen. 
 
När du kommer hem blir allt jobbigt igen... Du bär på dina skoluppgifter som du borde göra, men så fort du kommer hem är det allt för tyst och tomt att du börjar gråta igen. Du kan inte ens tänka på att göra dina skoluppgifter. Du bara sätter dig på golvet och pratar med någon som inte längre existerar. Ett rum där din mamma en gång sov i. Ett rum som egentligen aldrig har varit bra eftersom den hemska sjukdomen tog över rummet. Det kändes inte ens bra eftersom du inte fick något svar tillbaka. Personen du såg upp allra mest till är nu borta. Du är bara fjorton år. Allt är bara skit och det finns inte ens på världskartan att det någonsin skulle bli bättre. Du bara vill ge upp, försvinna, försvinna bort från allt. Du känner dig ensam och lämnad. Du skakar så mycket för att du vet inte hur du ska göra för att må bättre. Du är för svag för att be om hjälp. Allt är bara svart. Du är sittandes mitt i natten på golvet i ditt rum. Då gråter och dina tankar försöker spränga ditt huvud. Du börjar undra om det är värt det. Är det verkligen värt det att stanna kvar? Varför ska jag stanna kvar om jag aldrig kommer att kunna må bättre igen, aldrig vara glad på rikigt? Aldrig kunna bli av med den där fruktansvärda huvudvärken och gråten som funnits där i två månader. Du orkar inge mer, du är helt slut. 
 
Mer än sådär tänker jag inte fortsätta beskriva hur jag mådde, det blir bara för jobbigt att skriva det hela. Men jag tror ni förstår poängen. Jag var hjälplös och mådde så otroligt dåligt att jag inte var mig själv på flera månader. Jag undvek mina vänner och familj. Usch det är så otroligt jobbigt att tänka tillbaka på det hela. Men det är viktigt att prata om det! Det finns fler där ute som jag vet, ni har skrivit till mig! Att ni mår jättedåligt och inte vet hur man går vidare. Det är tufft och jag vet att ni är otroligt starka men här får ni höra hur min vändning var! 
 

Jag kommer inte ihåg riktigt hur, men på något sätt så tror jag att jag sökte runt på internet om hur man kan få sig själv att må bättre. Jag sökte även runt på saker som skulle få mig att må dåligt för att jag var så jävla dum i huvudet. Jag läste igenom flera sidor men kände inte att jag kunde hjälpa mig själv på något vis. Men tillslut så tror jag att jag hamnade på en sida där jag hittade ett citat. Det kanske vore en blogg eller bara en vanlig sidan med massor av citat. Men jag såg en stor text som jag genast läste. Texten löd: LÅT INTE LIVET GÅ VIDARE MEDAN DU STÅR KVAR!  Den där meningen tog så hårt på mig. Det kändes precis som när man kräks och får ur sig allt det dåliga. Förlåt om det är äckligt men det var verkligen så. Det var verkligen något specielt med citatet och jag läste det flera gånger om. Försökte förstå vad som menades med den. Sedan förstod jag att jag var fast i en liten håla kan man säga. Eller en gigantisk grop. Och mitt liv skulle inte börja igen förens jag hade klättrar upp för gropen. Livet är för tillfället fruset och allt har stannat upp. Det är därför ingenting är som det ska. Men bara jag tar mig upp från gropen så kan mitt liv äntligen börja igen! Jag kan verkligen inte bara se på när jag slösar bort min tid (som egentligen inte är någon tid) på att må dåligt när ändå inte mitt liv börjar förens jag är uppe ifrån gropen. 
 
Det första jag gjorde var att stänga av datorn, ta ett rejält mål att äta och sedan skickade jag iväg sms till mina vänner och skrev att jag inte mådde särskillt bra. Men det hade de redan förstått! När jag sedan kom till skolan fick jag en lapp av en kompis med ett nummer till en kurator. Det var min räddning. 
 
Sedan fick jag bearbeta allt det här eftersom och det tog tid men jag lovar att jag tackar mig själv för att jag tog tag i mitt liv igen! En vän som kunde hjälpa mig och stöd från många vänner! Mina vänner är verkligen mer en guldvärt! 
 
Den stora missen när man mår dåligt är att man inte vill ta tag i sig själv. Eller man vet inte hur. Men vad jag har lärt mig är det viktigaste att du har bra sömn och att du äter bra, det är en bra grund. Hör av dig till en kurator det är verkligen en livlina som är värt risken att ta! 
 
Usch vad jobbigt det var att skriva det här. Har ni läst igenom allt så vill jag bara ge dig en kram för att du orkar läsa allt. Det här kanske till och med är mer information än vad mina vänner och familjemedlemar har vetat om. Men nu vet dem förhoppningsvis. Det här var mest en bearbetining för mig och för att jag vill att ni där ute ska förstå att ni inte är ensamma om att må dåligt! Det är supervanligt! Ta hjälp av en kurator som kan styra upp ditt liv, det är mitt bästa tips till er! 
 

SVAR PÅ CANCER, MAMMA OCH MORMOR!

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej! Tänkte nu skriva mig igenom ett par frågor som jag fick i frågestunden som endast skulle handla om min mamma, mormor och cancer. Anledningen till att jag har bloggat så fruktansvärt dåligt är nog för att jag inte har velat gjort något nytt inlägg innan jag hinner svara på de här frågorna. De är ganska jobbigt att svara på de här frågorna och därför behövs det tid. Jag kan inte liksom bara svara på frågorna när som helst, det måste komma ett bra tillfälle då jag känner att jag orkar lägga ner tid och även skriva ett ordentligt och bra inlägg. Det här inlägget kommer vara ett inlägg med alla era frågor i själva texten. Jag blandar in en hel del frågor i samma svar så jag kommer inte skriva eran fråga och sedan svara på den enkelt. Utan jag kommer berätta en hel del och så får ni läsa er genom det och se om ni får svar på era frågor. Annars får ni ställa en fråga igen. 
 
Till er nya - Min mamma dog för nästan tre år sedan i cancer. En bröstcancer som botades och min mamma blev friskförklarad men senare spred det sig och satt sig i mammas hjärna vilket var obotligt.  Min mormor dog i år även där i cancer. Hon fick lungcancer vilket jag skulle säga kommer från alla dessa ciggaretter hon rökte. Men det spred sig även på mormor till väldigt många olika ställen. Vill ni hitta tidigare inlägg om just cancer och hur min process har varit så klicka HÄR!  
 
Jag blev väldigt glad över att ni själva ville dela med er om era händelser, ni är starka allihopa! Bamsekramar till er! 

HÄR BÖRJAR INLÄGGET OM CANCER, MIN MAMMA OCH MORMOR! 

Min mamma gick bort när jag gick i åttan, alltså jag var 14 år. Det var verkligen en jättejobbig tid för mig då det även hände en hel del därtill i mitt liv. Men skolan gick väldigt bra för mig. Det var liksom den platsen jag kunde vara på för att kunna tänka på något annat än min mamma hela tiden. När jag tittar tillbaka idag är jag väldigt stolt över mig själv som gick ut nian med bra betyg. 
 
Chocken när min mamma dog var overklig. Allt stannade liksom till och idag när jag tänker tillbaka ser jag det bara som en massa vimmelbilder. Allt är suddigt och det känns som om jag var full? Jag snubblar mig genom hallen för att kunna ta mig in till mammas rum där intill. Min släkt var hos mig när jag kom hem den dagen. Alla skingrade på sig och det var precis som i en film. Att se sin mamma ligga i sin säng utan att andas är obeskrivligt. Hennes kroppsvärme håller på att försvinna och hon blir kallare och kallare. Men hon såg väldigt fridfull ut och det får mig att känna att hon har det bra, eller att hon fick ett bra slut, att hon var nöjd. 
 
Min mamma var sjuk väldigt länge, hon satt i rullstoll och jag hade väldigt mycket ansvar över henne. Det var ingenting jag tänkte särskillt mycket på under den tiden. Men idag har jag insett att jag hade en hel del ansvar för henne. Jag skulle vaka över henne. Det var mig hon väckte under nätterna med sitt larm, jag fick hjälpa till att klä på henne. Hjälpa henne när hon behövde något. Det är väldigt jobbigt för mig att tänka tillbaka till den tiden. Cancern tog liksom kål på mig eftersom jag var alltid tvungen att vara tillgänglig. Jag var aldrig med kompisar och det var jobbigt att vara hemma eftersom min mamma var så pass sjuk. Min familj hjälpte självklart till, nu var det inte precis så att jag hade all ansvar men det ansvaret jag hade tog ändå kål på mig. Det är en anledning till varför det var lättande när mamma dog. Jag fick liksom börja leva mitt liv igen, och bygga upp mig själv igen.
 
Det som var jobbigt med mormors cancer var att hon blev så lik min mamma när hon var sjuk. Det var liksom samma process men mycket snabbare. Allt påminnde mig om mamma och det var därför det blev så otroligt kämpigt för mig. När jag tänker på min mormor får jag inga dåliga minnen upp i min skalle, utan de dåliga jag ser är bara mamma fast det var mormor. Hm, komplicerat?Jag kopplar mormors sjuka tid till min mamma vilket får mig att tänka att det endast var min mamma som var sjuk och inte min mormor. Det tror jag också har gjort att det inte har varit lika jobbigt att sörja min mormor. För allt jag tänker om henne var bara positivt. 
 
Bearbetningen för mig gick väldigt väldigt bra, och jag är sjukt stolt över mig själv. Jag gick till en skolkurator och sedan en riktig kurator på en ungdomsmottagning. Den hjälpen jag fick stärkte mig otroligt mycket. Bara blicka framåt men tänka på det bra stunderna bakåt. Men även prata om de jobbiga stunderna så att man slipper tänka på de igen. Jag hade väldigt stöttande vänner och jag verligen är tacksam för att de har hjälpt mig så mycket. Ingen kan få mig att må så bra som mina vänner! Ni är värda mer en guld! 
Min bearbetning gick till såhär: 
  • Att veta att allt man känner och tycker är okej. Det finns inget rätt och fel. Att jag mår dåligt är helt okej, men om jag mår bra så är det också okej. Jag behöver inte vara ledsen bara för att visa att min mamma att jag sörjer. Förstår ni?
  • "Låt inte livet gå vidare medan du står kvar". Det här citatet hittade jag kanske ett halvår efter att min mamma hade dött. Då jag verkligen insåg att jag har mycket mer än halva livet kvar att leva, varför slösa bort den genom att sörja och må dåligt förevigt? Mitt liv går vidare och jag kommer ändå allid att tänka på min mamma. 
  • Att tro på andar och spöken. Genom att jag tror på andliga väsen så känner jag inom mig att min mamma är med mig precis överallt. Jag vågar liksom prata rakt ut och föreställa mig vad min mamma skulle svara. Jag lever liksom vidare i livet men skapar även nya minnen med min mamma eftersom jag vet vad hon skulle ha gjort i olika situationer. 
  • Att peppa sig själv. Att höra att man är stark får mig att må tusen gånger bättre. Jag tar åt mig komplimanger och säger dem sedan upprepande gånger till mig själv för att inte tappa hopp. För att påminna mig själv att jag har kommit så långt i min sorgeprocess och att jag är stolt över mig själv som är så stark. Det är för mesta dels tack vare er mina bloggläsare! 
Saker jag har ärft när min mamma dog är alla hennes smycken och en summa pengar. Sedan väljer jag själv vad jag vill spara från min mamma. Hennes kläder, saker osv.
 
Den tanken som var mest återkommande för mig var att jag själv skulle dö. Den kommer fortfarande. Cancer i släkten som går i rad. Min mamma fick cancer, min mormor fick cancer och även min mormors mamma fick cancer. Självklart så dog alla i cancer också tråkigt nog.... Det är väl självklart så att jag också är rädd för att få cancer men jag tänker leva mitt liv utan att behöva vara rädd. Får jag cancer i framtiden är det något jag får ta hand om då. Man ska liksom veta att man ska leva när man har chansen. Inte för att du märker att livet snart är slut och då måste göra något med ditt liv. Varför inte då ta risker och leva livet fullt ut?
 
Idag mår jag jättebra! Det finns stunder då jag bryter ihop men det är okej. Jag har bearbetat min sorgeprocess så mycket att jag inte längre orkar bry mig i småproblem längre. Jag har gått igenom något otroligt jobbigt och mitt liv har gått från att varit på botten till att komma högre än molnen. Förstår ni hur jag menar? Visst var mitt liv mycket bättre innan min mamma dog men det betyder inte att det inte kan vara bra idag! För det är bra. Men tanke på det jag har gått igenom så tror jag inte att jag kunde ha haft det så mycket bättre idagens läge. 
 
Hoppas ni uppskattade det här inlägget. Det var väldigt jobbigt att skriva. KRAMAR TILL ER! 
 
 
 

Extra tankar sänder jag till er

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Igår var det som sagt cancergala. Mina tankar igår gick extra mycket till min mamma och min mormor som förlorade kampen mot cancer. Det har dykt in en del frågor om min mormor och min mamma så jag tänkte snart köra på en frågestund endast om min mormor och min mamma så ni får era frågor besvarade. 
 
Jag blev så glad när jag såg hur många människor som klarade sig i kampen mot cancer. 8/10 människor klarar kampen. Men jag blir så fruktansvärt besviken då min underbara mamma och mormor inte kunde klara det. Hoppet om att mamma skulle klara sig var så stor, det sista vi människor ger upp är ju hoppet. Jag kunde inte sluta hoppas eftersom det hela skulle bli så overkligt om mamma skulle försvinna ur mitt liv. Men plötsligt försvann hon. Det kanske låter lite konstigt att säga att hon "plötsligt" försvann men även när jag var beredd på att mamma skulle bli sämre och sedan lämna oss så kan man inte föreställa sig situationen när hon försvinner. Men helt plötsligt var hon inte kvar längre. Jag visste att hon skulle dö, men inte just i den stunden. 
 
Jag tappade aldrig hoppet för min mamma, jag visste att hon skulle dö men hoppet blev bara mindre och mindre. När mamma väl dog var jag helt förkrossad och jag tog verkligen hand om alla jag håller kär. Jag fick jättebra kontakt med min mormor och det var roligt att hälsa på henne. Men sedan fick jag höra att min mormor hade cancer. " är det här på riktigt?" var det första jag tänkte. Men mitt hopp för mormor var inte lika stort. Jag visste redan då att jag inte skulle klara av att se mitt hopp förstöras. Idag när jag hör att någon får cancer är det första jag tänker "Hon/han kommer inte att klara sig". Jag har inte haft ådsen på min sida och därför är det väldigt svårt för mig att hoppas på det bästa, för det gör så fruktansvärt ont när det inte blir som jag har tänkt mig. Men som sagt 8/10 människor överlever kampen om cancer och det är helt otroligt! Det är jättemånga! Jag är ledsen att min mamma och mormor inte blev någon av de åtta. 
 
Mina tankar går extra mycket till dig min älskade mamma! Och min underbara mormor. Ta hand om er och varandra! Saknar er så ! <3 
 
 
 

Svar del 2 på frågestunden

Skrivet:    ·  Alla inlägg, frågor och svar, min mamma och mormor gick bort i cancer, outfits
 
Linne/Gina  Jacka,kavaj/H&M   klocka/Ur&pen 
 
Hej! Såklart ramlade det in några till frågor så jag tänkte vara snäll och svara på dem ändå. Men först tänkte jag bara berätta att min skoldag har varit så bra, gjorde en redovisning som jag hoppas gick bra. Hade en ganska rolig medialektion med bara en massa flum, haha. Vi var bara sex personer på lektionen och när man är så få blir det oftast flum. Men nu är jag supertaggad på fredag! Jag har nog en självständig lektion imorgon så jag tänker ta en sovmorgon och sedan plugga hemma. Har bara en idrottslektion jag måste åka till skolan för, men efter skolan drar jag och några kompisar iväg till borlänge och shoppar lite. Att hålla i mina pengar är jag extremt dålig på som ni kanske märker, hehe. 
 
Hoppas allt är bra med er mina fina! Men nu ska jag vara snäll och svara på några fler frågor som trillade in! Hoppas ni hittar era svar, kram!  
 
 
Hur kan ditt hår vara så jävla fab? (sök till miss glossy) 
Haha vad smickrande! Ja du, mitt hår har jag fått från mina föräldrar så fråga dem haha! Men nej då, jag har väldigt tjockt hår och har alltid haft väldigt långt hår. Det handlar om att ta hand om håret. Jag har skrivit ett helt inlägg om min hårruntin som du kan hitta HÄR! 

Vad går du för inriktning? 
Tog med den här frågan i förra inlägget men jag kan väl svara igen. Jag går mediainriktningen. 

Hur påverkas din vardag av att din mamma har gått bort? KRAM på dig!! 
Min vardag påverkas självklart jättemycket! Ingen mamma som jag delar mina hemligheter med, ingen som sitter och väntar hemma på natten tills jag kommer hem från fester. Det är en stor saknad som finns där, det går inte en enda dag utan att jag tänker på min mamma. Jag är en del av min mamma och jag blir påminnd av min mamma varje gång jag kollar mig själv i spegeln. När kompisar pratar om sina mammor önskar jag att jag kunde vara med och disskutera. Till en början när min mamma gick bort hade jag det väldigt jobbigt med skolan, men ändå så tyckte mina lärare och kuratorer att jag var sjukt duktig som klarade mig genom högstadiet med relativt bra betyg. Jag hade en såkallad ångest under den tiden och det kunde hända att jag helt plötsligt svimmade. Men allt det är betydligt mycket bättre nu. Jag samtalar fortfarande med min mamam men på ett helt annat sätt. Hon är med mig överallt och jag känner inte längre tomheten som fanns där förut. Hon är inte här men hon är fortfarande med mig. 
 
Men jag följer fortfarande alla mammas råd. Det hon har sagt till mig föjler liksom med mig. Jag måste bädda sängen på ett visst sätt och jag måste alltid göra som hon har sagt. Även om någon i familjen vill att jag ska göra på ett annat sätt så säger jag alltid emot för att jag hellre vill ta mammas hjälp. 
 
Men vardagen påverkas otroligt mycket. Den kvinnliga förebilden ser jag inte längre, men hon finns fortfarande kvar i tankarna. En positiv sak är att jag vill ta för mig mer än vad jag gjorde förut. Att veta att livet kan avslutas så fort får en att tänka till ett varv extra. Jag har blivit väldigt mycket framåt då jag har tagit över mammas roll här hemma. Det finns så mycket saker som har påverkats. Jag har kommit mina bröder otroligt mycket närmare, jag har ändrat min personlighet då jag jag tar hand om människorna runt omkring med betydligt mer. Man växer extremt mycket som person när man har förlorat någon, jag känner mig mognare och jag vet vad som är viktigt i livet. Ett långt svar men hoppas det uppskattas, kram på dig! 
 
Vad ska finnas i en blogg för att du ska tycka att den är bra och fortsätta läsa den? 
Mycket bilder med bra kvalitét! Massa tips och en hel del videos. Personliga inlägg och gärna en hel del outfits.
Jag vill läsa peppande bloggar som man kan få inspiration ifrån! 

Vad vill du arbeta med i framtiden? 
Den här frågan tror jag att jag har haft i alla mina frågestunder. Men jag har aldrig ett riktigt bra svar på frågan. Enda sedan jag var liten har jag viljat blivit dagisfröken, på senare tid har jag viljat bli psykolog. Nu känner jag mest ett enkelt och roligt jobb. Men jag vet inte vad det skulle kunna vara? Jag vet inte ens hälften av alla arbeten som finns idag, har noll koll liksom. 

Om du fick önska vad som helst, vad skulle det vara? 
Jag önskar att mitt liv skulle spolas tillbaka till det året min mamma fick cancer, tagit bort sjukdommen och fortsatt mitt liv tillsammans med min gamla familj. Jag har såklart haft sjukt många minnen som jag vet inte skulle finnas där om mamma levde än idag, men min mammas liv går självklart före en massa roliga dagar. 

Samtalsvän & skänk en gåva

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej! Alldeles nyss fixade jag så att jag är en samtalsvän på cancerfondens hemsida. Där kan ni om ni vill prata med mig och ni vill ha stöd eller behöver prata ut om något som gäller cancer. Kanske har du förlorat någon nära eller känner någon som fått cancer, eller du kanske själv har cancer. Jag är där för att hjälpa till! Det enda du behöver ha är en mailadress. För att hitta mig kan ni klicka HÄR! 
 
Jag har även startat en insamling till cancerfonden. Jag förväntar mig inte att få några bidrag men jag skulle bli så sjukt glad om någon ville slänga iväg ett sms och skänka 50kr. Jag är bara glad för att hjälpa till. 
 
 
I sidmenyn hittar ni även insamlingen! 
 
 
 

Tankarna man inte orkar med

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Trist väder, regndropparna faller. Det gråa tar över, tankarna kommer. 
 
 
Idag har jag gjort något jag inte har gjort sedan den tjugosjunde Juni år 2012. En massa text som direkt hoppar på mig, tårarna faller innan jag hinner läsa. "Emilia är helt sönder hörde jag pappa säga till mina bröder". Det var ett urdrag från en bok jag skrev i under den tiden då min mamma var sjuk. Det skrev jag 27/12-2011 alltså efter att händelsen hade inträffat. Som jag tolkar det så upplevde jag allt det här tisdagen innan julafton. Tanken på att veta att min mamma låg i rummet intill och att jag hade fått det värsta beskedet jag kunde förväntat mig, får mig att återuppleva den smärtsamma känslan igen. Känslan av att få dåligt med luft, känslan av att vilja falla ihop på golvet. Känslan av att vilja släppa taget...helt.
 
Jag ska försöka sammafatta beskedet vi fick. Er mamma har så mycket sår och smärta i kroppen att det inte går att självläka. Snart orkar inte kroppen med cancern längre och inom snarast kommer er mamma inte längre vara kvar med er här. Medveten som jag redan var om det så kunde jag inte annat än att bryta ihop. Bara att höra en läkare vara säker på sin sak gjorde att jag tappade förhoppningarna helt. Min jul var förstörd, mitt liv var förstört, allt var förstört. 
 
Där satt jag, alldeles för mig själv vid köksbordet, i våra gamla köksmöbler som idag inte finns kvar. Grävde mig ner i mina tårar och ville bara försvinna... 
 
2012- 01-31 var dagen då änglarna tog hand om mamma. 
 
 

En hemsk dröm jag hade tidigare i veckan - tidsinställt

Skrivet:    ·  min mamma och mormor gick bort i cancer
Egentligen var det en bra dröm, till en början. Jag var med min familj och alla var glada. Det var midsommar och vi skulle för första gången fira den tillsammans med alla andra i byn. Men i år skulle firandet hålla plats på ett helt annat ställe än vart det brukade vara. Jag såg mina vänner och sprang fram till dem och pratade. Jag sprang sedan tillbaka till min familj och vi alla skrattade. Jag hörde en buss komma så jag vände mig om och såg alla passagerare sitta på bussen med sina mobiler upp i ansiktet. Men det var ett ansikte som syndes extra klart eftersom hon inte var förtäckt med en mobil. En person jag kände igen väl, men jag kopplade inte så fort vem det var. Jag fick ögonkontakt och jag såg verkligen besvikelsen i kvinnans ögon.....Det var min mamma. En blick som sade så mycket. Det var nästan som om hon var besviken på mig, eller på oss, min familj. Kunde det vara saknad eller var hon bara besviken?
 
Något som var fruktansvärt var att jag inte kände igen henne först. Ett blekt och rundare ansikte men betydligt mycket svagare i kroppen.... Mamma var fortfarande sjuk. Det är något jag inte kan släppa. Vad vill den här drömmen säga mig? Skrämma ihjäl mig? Få mig att få skuldkänslor eller tro att min mamma inte är frisk fast hon är i himlen? Det här kommer jag klura på länge. 
 
Tror ni att drömmar vill säga oss något?
 

Att förlora någon

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Sorg...Hur ska man hantera det? Det finns så mycket man vill ändra, saker man önskar att man gjorde. Man kan isolera sig själv, man kan klandra sig själv. Att förlora någon är obeskrivligt. Du kan känna en tomhet som aldrig kommer att försvinna. Du kan föreställa dig personens kropp men har svårt att se ansiktet. Ett leende kikar fram och jag hör ett skratt men inte något prat. Du kommer ihåg detaljer men du kan inte se dem klart. 
 
Det var väntat att min mamma skulle dö.. Hennes vilja var så stark att hon levde nästan ett år längre än vad läkarna hade sagt. Cancer är en sjukdom många känner till. Jag var den första som skulle säga till min mamma att hon var stark och att jag viste att hon skulle besegra den jävla cancern.... Men istället fick jag nöja mig med att bara säga att hon var stark.. Det gör ont när hoppet försvinner. Att veta att hon inte skulle klara sig men ändå försöka peppa henne var så jobbigt. 
 
Att se sin mamma må dåligt, bli svagare och försiktigt tvina bort var den absoluta jobbigaste stunden i mitt liv. Hur en sjukdom kan förändra en människa så pass mycket. Jag kan inte sätta ord på mina känslor. 
 
Att förlora någon kommer självklart förändra ditt liv. Det är en mindre person du kan prata med, skratta med och älska. Man kan känna en tomhet som aldrig kommer att försvinna. Helt plötsligt så kan den där personen du alltid pratar dina problem med vara borta. Den underbara människan du alltid har kul och skrattar med är inte längre där. Det är inte konstigt att man känner sig ensam. 
 
Koncentrationssvårigheter var något jag hade. Det gick inte en enda minut utan att jag tänkte på min mamma. När man har förlorat någon nära ändras synen på livet. Det finns så mycket kärt man vill sätta framför allt. Så mycket skit man tror är viktigt men i själva verket betyder det ingenting för dig om det skulle försvinna. 
 
Mitt tips till er är att ta hand om det ni har. Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det. 
 

Fråga med svar -mormor

 
Här ovan har vi min fina mormor. Jag fick en fråga för ett tag sedan som löd såhär - Du har inte skrivit särskillt mycket om din mormor sedan hon gick bort, hur är det med dig? Jag förstår att det är jobbigt och jag vill att du ska veta att jag bryr mig om dig och det gör fler, jag lovar! <3

Den här sortens av kommentar gör mig så otroligt glad! Att människor jag aldrig har träffat bryr sig om mig. Det är en känsla som verkligen får mig att tycka om er så otroligt mycket, därav gör min blogg mig så mycket starkare när ni kan visa att ni bryr er. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så vill jag alltid höra att folk bryr sig även fast jag inte känner människor och nu när jag fick höra det från någon jag inte känner så blev jag så rörd. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan er! 
 
För er som inte har hängt med i min blogg så tänker jag berätta för er att min mormor dog för några månader sedan i cancer. Om ni inte redan visste det så dog även min mamma i cancer och två år senare dog min mormor. Samma process, lika hemskt. 
 
Ja samma process, Både min mamma och min mormor hade cancer på flera ställen i kroppen som i slutändan tog livet av dem båda. Men en stor skillnad mellan dem är att mammas process var mycket jobbigare eftersom jag levde under samma tak som henne. Jag såg alltid när hon mådde dåligt, fick minnesluckor och när hon grät. Det var kämpigt kan jag lova er. Men eftersom jag inte såg min mormor så ofta kan jag påstå att det inte var lika jobbigt. Den jobbigaste delen var att mormor påminde så mycket om mamma om när hon var sjuk. Samma ansiktsuttryck och samma rörelser. Men mormor var fortfarande jätteglad när jag kom och hälsade på henne. När jag besökte henne på sjukhuset helt själv blev hon väldigt rörd och fick tårar. Den pratstunden vi hade kommer jag minnas för evigt. 
Några dagar senare hade min mormor blivit väldigt dålig och man kunde knappt komunisera med henne. Hon låg bara still i sängen. Men jag tjatade på pappa att jag ville in till mormor och hälsa på henne ändå. När vi väl kom in sov hon bara och det var inte en fin syn kan jag säga. Väldigt lik mamma men det jobbigaste var när jag hörde hennes svalj låta, då hon harklade sig fast hon sov. Precis som med mamma. Några dagar före hon dog. Jag och pappa sade inte ett ord till varandra utan vi tittade bara på mormor, jag fick tårar och jag skickade en tanke till mormor att jag älskade henne. Jag klarade inte av att stå där inne och vi ville inte väcka henne då hon hade haft brist på sömn. Jag gick ut och pappa följde efter och vi åkte hem. Någon dag senare fick jag höra att mormor hade gått bort. Jag önskar att jag aldrig hade hälsat på henne den sista gången då synen var väldigt hemsk. Men samtidigt ångrar jag inte min tanke jag sände till henne. 
 
Så hur är det nu?
Utan min mamma blev det stora förändringar, jag menar jag såg henne varje dag och helt plötsligt var hon inte där längre. Ingen mamma att krama när jag var ledsen, ingen jag kunde prata mina problem med. Mamma var en bra lyssnare. Mor och dotter.... Men med min mormor blev det inte så stora förändringar. Det var inte så att jag såg henne varje dag precis. Den jobbigaste delen är när jag hälsar på min morfar och han inte har någon hemma. Att se morfar vara själv. Ingen som säger att jag blir längre för varje dag som går eller säger att jag ska ta en kaka till. Ingen som påminner om mamma...Det blev inte bättre av att pappa nyss kom in i mitt rum med en bok med bara bilder på mamma. Nu sitter jag seriöst här och bölar. 
 
Men det jag tänkte säga var att jag inte riktigt har reagerat på att mormor är borta. Det är bara när jag hälsar på min morfar och så är hon inte där. Jag har inte grinat tidigare fören nu när jag skriver det här. Jag antar att när jag väl säger allt jag vill säga så blir hela situationen så känslig att jag grinar. Men en till sak som inte gör mig lika ledsen är att mormor och mamma nu har varandra. Ingen är själv och det är ett lugn inom mig. Ta hand om varandra! 
 
 Jag lyssnade på den här låten samtidigt som jag skrev inlägget vilket fick mig lättare till tårar. Jättefin låt! 

12 juli

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer

Hej! Idag om mamma var vid liv så skulle hon fyllt 49 år. Så tråkigt att hon gick bort så tidigt. Jag köpte i alla fall två rosor och satt dit vid hennes grav. Grattis mamma! ❤️

Jag har kört väldigt mycket bil idag vilket faktiskt har varit kul, jag brukar annars bli så rädd för köra, hehe. 

Nu är det en jättefin kväll och jag mina syskon och Matilda ska grilla här hemma och det kommer blir jättemysigt.  Senare kanske vi sticker ner och badar också, hoppas eran dag har varit bra! 

oförklarliga händelser - ANDEVÄRLDEN

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer

 

Många säger att det existerar, andra inte. Det är något vi aldrig i livet kommer att få reda på. Man få gå efter sina upplevelser och låta det oförklarliga händelserna hjälpa oss. Finns det här stället verkligen på riktigt? Eller är det bara inbillning. Är det så att vi alltid försöker komma på förklaringar till att något har hänt? Även fast det kanske är någon annan där som du inte ser. Jag tänker såklart prata om livet efter döden, andevärlden.

 

Alla människor tror på olika saker. Oftast tror man på saker som det finns förklaringar till. Men när det inte finns en förklaring hur gör vi då? Är det verkligen så att när man dör så förs man till en ny värld? Skillnaden från vår värld och andevärlden är att där allt är bra och alla problemen är borta och man får umgås med dem man tycker om. Man kanske var sjuk i sitt gamla liv och när man sedan förs till andevärlden så är sjukdomen borta? Det är något vi aldrig kommer att få reda på förens vi själva lämnar våra liv. Men om det sägs att livet är bättre på andra sidan, varför väntar vi så länge med att komma dit?Vi vet inte om det finns en annan värld på andra sidan. Men hur ska man då tolka oförklarliga händelser idag?

 

Jag har själv upplevt en hel del händelser som jag inte kan hitta förklaringar till. Många har säkert varit med om att det knarrar i trappen och man tror det är ett spöke där, Men man kan alltid komma på orsaker till varför en trappa lät. När min bror var mindre hade han en sommarkväll varit vid vår sommarstuga och kastat med ett kastspö på gräsmattan med ett låtsasflöte på för att träna kasta, vi var väldigt små då. På kvällen skulle vi gå och sova och då hade han virat in och lämnat kastspöt på gräsmattan. Båda mina bröder vaknade upp mitt i natten och skulle gå ut och kissa. Då plötsligt min bror fick kastflötet i ryggen men när han kollade bak låg flötet bredvid han och kastspöet längre bort. Det var alltså någon som hade kastat flötet på honom men det var ingen där. Vi har ju våra teorier om att det kunde ha varit vår gammelfarmor som dog när vi var små som var där och busade. Oftast är det så att man försöker hitta förklaringar till varför det hände. Kanske hade vinden tagit i och fört kastflötet mot min bror. Man får tolka det hur man vill. Men det finns de saker som det absolut inte finns någon förklaring till.

 

När det kommer till att min kära mamma som var nära på att lämna livet säger att en släkting står bredvid mig även fast jag inte ser någon, får mig att rysa, ja kände en djupt känsla inom mig som fick mig börja gråta. Det var en magisk känsla som jag fick, jag kände en närvaro men det var ingen där jag kunde se. Jag kände mig iakttagen, som om någon kollade på mig och jag blev genast nervös. Jag började ifrågasätta min mamma men hon var helt övertygad om att det stod någon bredvid mig, även fast jag själv trodde henne sade jag emot för att inte bli allt för skrämd.

 

Jag har varit med om att min kära mamma sett sin morfars ande eller spöke stå bredvid mig som var redo att ta min mamma med sig till andra sidan. Jag har hört att när någon lämnar livet för tidigt av olika hinder så stannar anden kvar i huset för att upprätta det som den aldrig han med, eller för att bara hålla koll på sina nära och kära. Jag minns en dag då jag och mina syskon satt och kollade på en film och plötsligt började alla samtidigt rysa och känna en ganska svag doft av rök, vilket var konstigt eftersom ingen i vårt hur röker. Ingen dörr eller fönster var öppet så det kunde inte komma in någon lukt i huset. Det luktade inte rök från en skorsten, någon som eldade, eller någon som precis hade rökt. Det var en ganska så mild doft av rök. Jag har alltid varit fascinerad över andevärlden och därför har jag sökt runt på internet för att ta reda på tecken från andar eller spöken. Det första jag ser är en stor rubrik där det står – Kalla vindar, rök-och-blomdofter är tecken på andenärvaro.

 

Sådant tycker jag är väldigt kusligt. Att det finns saker jag inte kan förklara. Man har alltid sina teorier men det är inget man kan bevisa. Kanske var det min mamma som hälsade på, för att kolla till oss. Vi får gå på våra upplevelser och tolka det hur vi vill. Det sägs att medium är kontaktbara och därav kan de ta kontakt med andevärden. Hur kommer det sig att vissa människor är mer mottagliga än andra?Hur vet vi ens om andevärden finns eller inte?

 

Man får tolka andevärden precis som man vill. Men det fascinerade är hur vi kan uppleva saker som vi inte kan hitta förklaringar till. Att något händer men man vet inte varför, hur ska man tolka det? Finns den här välden verkligen på riktigt eller är det bara inbillning? Ingen vet hur livet efter döden är eftersom ingen har kommit tillbaka för att berätta.

Tror du på spöken? Har du några upplevelser?

 

 

 

 
 

Att tycka synd om sig själv

Hej! Här kommer världens längsta inlägg. Jag tänkte bara säga att du inte behöver läsa allt. Läs bara något stycke. Allt hänger ihop men det är om olika saker. Kommentera gärna dina åsikter. 
 
Det är okej att tycka synd om sig själv men även okej att inte tycka synd om sig själv. Det kan vara bra att ha förståelse för sin egna situation och inse att man mår dåligt och vill tycka synd om sig själv. Men att tycka synd om sig själv handlar inte om att inte släppa in någon annan som vill hjälpa dig eller att man skär sig för att må bättre. Då kan jag säga att det mer handlar om dålig självkänsla och att man behöver hjälp med sina problem. Men en dålig självkänsla kan också göra att man tycker synd om sig själv och det är okej. Men saken är den att det alltid går att förbättra sin självkänsla men det kan vara väldigt svårt att hitta nya vänner eller att gå vidare efter att någon har dött. 
 
Att tycka synd om sig själv är en början till att må bättre. Att förlora någon nära eller att man inte har några kompisar eller att man inte ser ut som man önskat är ofta saker som gör att man tycker synd om sig själv. När jag säger att det är början till att må bättre är det för att man i just den stunden som man mår dåligt har så lite energi kvar att man har tröttnat på att må dåligt och vill göra något åt saken. Att må dåligt och se ner på sig själv tar på krafterna och det kan vara både positivt och negativt. 
Negativt - När det går så långt att man börjar göra illa sig själv för att man mår för dåligt då man till exempel skär sig själv eller slutar äta och sover väldigt dåligt är tecken på att man behöver hjälp. Sök upp en psykolog eller likande. 
Positivt - Något som i stället är bra med att tycka synd om sig själv är att man sätter ner foten och intalar sig själv att "nej, jag vill inte må såhär, jag måste göra något åt saken". Har man rätt inställning så går det att må bättre. Du behöver inte ändra på dig över huvudtaget det är viktigt att känna till. Vill du få en kompis men känner dig för blyg, ful eller för tråkig så handlar det bara om inställning och inte lyssna på vad andra säger. Visst han sade att jag var ful och tråkig men det behöver inte betyda att jag är det. Alla har olika uppfattningar om vad som är fint och vad som är roligt. Bara för att han inte tyckte du var roligt behöver det inte betyda att nästa person tycker det samma. Har man en bra självkänsla kommer man inte ta åt sig lika mycket av kommentarer vilket gör att man inte lika lätt hamnar i riskzonen för att tycka synd om sig själv. 
 
När man har gått miste om en nära människa är det väldigt självklart att man tycker synd om sig själv som får uppleva något likande och man tycker livet är orättvist och så vidare. Det är väldigt lätt att man istället vänder på det och vill att andra ska tycka synd om "mig". Men jag kan säga såhär, det hjälper fortfarande inte om någon annan tycker synd om dig för du kommer fortfarande att må dåligt. Här handlar det om inställning igen. Mår du dåligt måste du själv göra något för att må bättre. Man kan inte gå runt och tro att saker och ting ska lösa sig utan att man försöker. När jag förlorade min mamma kände jag mig inte alls bra, livet var surt och jag tyckte synd om mig själv. Blev arg så fort ingen frågade hur det var med mig osv, även då jag hade människor som brydde sig så ville jag att fler skulle bry sig, för att jag ville "att andra skulle tycka synd om mig". Det här skäms jag så mycket för idag men det var fortfarande okej att jag kände så. Jag blev besviknare men sedan fick det inte precis mig att må bättre så då ändrade jag inställning och tog saken i mina egna händer för att må bättre. Jag fick hjälp av en kompis som hade fixat en kurator åt mig men det var fortfarande min inställning om hopp att må bättre. Jag är så oerhört glad och stolt över mig själv som vågade ändra inställning och gjorde så att jag fick bättre självkänsla och självförtroende som sedan gjorde mig glad, nöjd. Bara en känsla av att man inte kollar ner på sig själv är fantastisk. Att nå sina mål är otroligt bra. 
 
 Ofta de som tycker synd om sig själv tar inte ansvar för sitt liv, "det är inte mitt fel att jag ser ut såhär, eller mår såhär". Visst vikten kan mycket bero på vad ens föräldrar ger en för mat osv, men tar man ansvar för sitt liv kan man fortfarande påverka, också här handlar det om rätt inställning. Mina föräldrar ger mig för mycket/ för lite mat och därför ser jag ut såhär. Klaga inte på föräldrarna så länge de inte är för stränga eller inte ger dig mat eller proppar i dig mat som du inte orkar med. Du kan påverka, rätt inställning. Jag vill blir smalare/större, ja men då kanske jag ska börja träna. Du kan göra något åt saken. Du behöver kanske inte träna heller, du kanske bara behöver prata med dina föräldrar om hur du känner. Tänk bara på att undvika ett påhopp så utgår man alltid från sig själv. Börja aldrig meningen med att säga "DU proppar i mig för mycket mat". Säg istället "JAG har känslan av att jag är tvungen att äta mer mat än vad jag vill och orkar, jag tycker det är jobbigt". Då slipper man ett "påhopp" då den andre personen känner att den måste skydda sig genom att argumentera tillbaka. Det vill man undvika.  
 
Att känna sig ful brukar oftast inte komma av sig själv utan det kommer ifrån en osmidig kommentar av någon som har sagt att du har fula kroppsdelar eller att man är tråkig som då får en att uppleva att man inte duger som människa. Det sitter kvar långt där inne och det är svårt att släppa. Men det kan man också påverka. Nej smink eller andra kläder är inte nödvändigt.. och det kommer inte få dig att må bättre. Här handlar det mer om att förbättra sin självkänsla, att våga känna sig nöjd och bekväm som man är. Jag duger. Jag är fin i smink men jag är ändå fin utan. Alla har olika åsikter om vad som är fint.För att förbättra självkänslan kan du läsa mer om det i min kategori - Självkänsla/självförtroende.  
 
 
Allt handlar om rätt inställning. 
  • Jag kan göra något åt saken. 
  • Jag duger precis som jag är. 
 
 

En väldigt liten jag i sjömanskostym

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hittade den här bilden på min mobil igår. Så mycket kärlek i en bild. Det är alltså jag i den lilla sjömanskostymen och jag sitter i min mammas knä. Bara jag tittar på bilden känner jag doften av mamma och den där lilla känslan av att jag vet hur det känns att krama om henne. Mys. 
 
Jag och min bror kollade igenom mamms saker för någon dag sedan och då hittade jag en bok hon hade skrivit i när hon var som sjukast, lite sorgligt att läsa handstilen som knappt kunde läsas för att den var så skakig och otydlig. "Just nu rivs det tapeter i Emilias rum". Jag måste bara säga att jag till och med tror att hon stavade mitt namn fel för att hon var så sjuk...Bara en sådan liten mening fick mig att få tillbaka enormt många känslor. Jag minns precis hur det var då och hur annorlunda det var. Att jag var så glad över att vi äntligen skulle göra om mitt rum och att jag skjutsade mamma in med rullstolen i mitt rum så att rullstolen precis fick plats genom dörröppningen. 
 
Vi kollade vidare bland mammas saker och min bror visade mig ett inplastat kort där det var en bild på mamma när hon var jättesjuk, usch jag fick tårar så fort jag såg den. Så hemsk bild. Det var inte ens min mamma på bilden, det var en helt annan människa. Jag kan inte sluta tänka på bilden. Precis när jag började få fram hur min uppfattning om mamma verkligen var så fick jag syn på bilden som förändrade allt igen, Fan. Nu säger jag inte att det är min bror som förstörde det hela eftersom jag antagligen skulle se den själv sen ändå. 
 
Jag har så svårt att förstå hur en sådan fin människa kan ändras till en helt annan person på grund av en sjukdom. Att det går så långt att jag inte ens vågade träffa mamma för att det var liksom inte min mamma längre? Det var en främling som själv inte viste vem jag var. Det var bara obehagligt. 
 
Det jobbigaste jag någonsin har upplevt och jag vet att jag inte kommer uppleva något jobbigare, var när mamma frågade mig vem ...jag ...var? Kan ni bara föreställa er eran egna mor säga till dig att hon inte har en aning om vem du är rakt framför dig? Bara tittar på dig som ett frågetecken. Usch! Det var en mardröm. Men samtidigt visste jag heller inte vem hon var eftersom hon var så förändrad av all medicin. 
 
Men en sak jag då verkligen inte ångrar är att jag samlade mitt mod och gick in till mamma som var helt förändrad och sade tyst till henne - Jag älskar dig mamma. Och bara den meningen sade jag med en gråt i halsen för att jag inte visste hur jag skulle säga det, eller hur hon skulle reagera. Men då fick jag höra en röst tillbaka säga - Jag älskar dig också! Det var då jag kände igen min mamma och jag behövde inte känna mig rädd längre. Vad mer ska jag säga? Det var den sista meningen jag fick höra från mamma och det är den absoluta jobbigaste meningen för mig att säga till någon annan människa för att den betyder så otroligt mycket för mig.
 
Så mycket känslor, så mycket kärlek. 
- Jag saknar dig <3