Emilia Sjödin

Det här är ett inlägg mest för att jag behövde skriva av mig. 

Jag måste ta en paus, få mig själv att må bra. Jag försöker vara glad men det är så svårt. Jag blir arg och irriterad men det har ingenting med omgivningen att göra. Jag kan inte rå för det, det bara blir så. Jag måste gå iväg, gråta ut mina känslor. Även fast jag inte alltid vet varför. Jag kan inte kontrollera mig, jag mår dåligt, ofta. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är förvirrad. Jag vill ha tillbaka mitt liv, mitt tidigare liv. Ingenting är sig likt längre. Tårarna kommer och det är svårt att dölja. Ju längre tiden går desto kämpigare blir det. Att förstå faktumet att det inte finns någonting jag kan göra, bara släppa taget och gå vidare är jobbigt. Jag kan inte göra någonting för att få dig tillbaka, för att få se eller höra dig en sista gång. Jag vill inte ha förändrade människor, mindre umgänge eller nytt. Jag vill tillbaka till det gamla. Jag vill ha tillbaka dig och all den kärleken du spred. Att förstå att du aldrig kommer komma tillbaka tar livet av mig. Det är jag som får komma till dig, men det är långt kvar. Vart jag än är så finns du där. Jag ser ditt leende i andra människor, jag hör ditt skratt men när jag tittar bak är du inte där. Jag känner dina varma kramar och jag hör dina ord. Att mitt liv skulle bli såhär jobbigt hade jag aldrig kunnat föreställt mig. Jag kan gå från att vara på topp till att brista ut i gråt. All min energi sugs ut ur mig.

 

vart finns du? Jag vet att du finns där uppe någonstans men jag kan inte hitta dig. Jag vill till dig... Jag vill berätta hur jävla mycket jag saknar och älskar dig. Beskriva att du var det viktigaste för mig. Att bara få se dig och krama om dig ordentligt skulle rädda hela mitt hjärta. Jag saknar dig otroligt mycket. Snälla kom tillbaka. Mamma <3    / Din prinsessa som du brukade säga.