Emilia Sjödin

 

 

Det här skrevs 29/2-12 ( alltså en månad efter min mammas bortgång). 

 

Jag vill inte återberätta allt i detalj, men jag beskriver att mamma just har gått bort och att mina kusiner Jessica och Therese precis hittat hem till oss tillsammans med deras pappa. Mamma ligger fortfarade död i rummet bredivd. Jag fick panik och dessto fler personer som började att gråta gjorde mig ännu mer känslig. Jag grät och grät och till slut var jag tvungen att berätta för mina närmsta vänner. Jag ringde några samtal och sedan åkte jag hem till en av mina närmsta vänner, Filippa. Så fort jag klev ut ur bilen på hennes gård mötte hon mig i trappen upp till hennes dörr, hon skyndande sig fram till mig och gav mig världens bästa kram, hon höll om mig hårt samtidigt som vi båda grinade. Det var den där känslan då man bara ville falla ner på golvet och grina men hon höll om mig så hårt att det inte gick, bara en kram talade om hur otroligt mycket hon brydde sig. Sedan gick vi hem till Nanna, den vännen som också ligger mig närmast om hjärtat. Nanna kramade om mig och där började ett till grinkalas. En sådan vän som vet precis vad jag går igenom. Att kunna dela min sorg med mina vänner är obeskrivligt. Utan dem hade jag inte klarat av kvällen. Jag ser att min handstil blir väldigt dryg då jag förstår att jag grinar vilket man även förstår på mitt kortfattade språk. Jag nämner kort att jag och mina två närmsta vänner ger oss ut på en promenad. Det jag minns vad att vi först pratade om min mamma men sedan gick vi över till att prata om vardagliga händelser. Lite tjejsnack om allt möjligt. De ville få mig på andra tankar och det är jag jättetacksam för. Bara det att inte behöva vara i ett fullt hus med folk som grinar är väldigt skönt. Att få prata om något annat och kanske skratta istället för att gråta. 

 

Min bror åkte sedan och hämtade mig. När jag återigen kom hem var alla borta, mamma var fortfarande död.. Jag gick in på mammas rum, satt mig på en stol bredvid henne. Pratade till henne om vad som helst. Jag berättade många minnen vi haft tillsammans och vad jag extra skulle tänka på när jag tänkte på henne. Mamma var död men jag kände fortfarande hennes närvaro. Ni vet väl att jag tror på spöken va? I allafall så hade hemtjänsten öppnat upp fönstret på mammas rum för att själen skulle kunna bli fri, att kunna ge sig ut. Man säger att när man dör blir kroppen tre gram (tror jag?) lättare, vilket då anses vara själen. Men eftersom jag kände den där närvaron så visste jag att mammas själ fortfarande var kvar där inne i rummet. Hon skulle aldrig lämna mig utan ett riktigt avslut. 

 

 

När jag hade pratar klart till mamma gick jag ut i tv-rummet och pratade med pappa. Vi båda grät och vi satt och väntade på att begravningsbyrån skulle komma och hämta mamma. När klockan slog nio på kvällen såg jag likbilen köra in på gården samtidigt som jag fick jag kalla kårar. Jag insåg nu att mamma snart skulle vara borta, jag ville inte. Ja ville ha tillbaka min mamma. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och jag började störtgrina. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Kvinnan som kom från begravningsbyrån frågade om vi alla hade tagit farväl av henne. Vi alla svarade ja, men samtidigt gick tankarna på högvarv och man började komma på nya saker att berätta till mamma men nu var det försent. Jag såg när de lade upp mamma på en bår och skjutsade ut henne. Att se mamma så likblek var det allra jobbigast. Att verkligen inse att hon var borta. När de körde iväg med likbilen med mamma i blev allt så tomt. Att sakta se mamma i bilen försvinna länge och längre bort var så sjukt jobbigt. Jag trodde det var sista gången jag någonsin skulle få se henne. Jag insåg att jag skulle få leva resten av mitt liv utan en mamma. Min allra bästa vän är nu borta. 

 

Jag skriver sedan väldigt kortfattat hur begravningen var. Jag skrev det här också samma dag men begravningen var den 24 Februari. Jag beskriver vad jag hade för kläder på mig. Svarta jeans, vitt linne och en svart kavaj. Jag är osminkad eftersom jag visste att jag skulle gråta mycket. Jag beskriver att min mamma fick ligga i en röd fin kista med massor av fina blommor i. Jag hade även lagt dit ett brev till mamma från mig, Ett brev som talar om på ett ungefär vad jag sa till mamma den kvällen hon dog. Att jag talade om hur mycket jag älskade henne även när jag vet att hon aldrig skulle tro något annat. Under tiden vi satt i kyrkan var jag fortfarande i chock, jag förstod inte riktigt vad som hände. Jag grät egentligen inte, jag tvingade fram mina tårar eftersom det skulle vara konstigt om jag inte grät på min mammas begravning. Det var betydligt mycket jobbigare på min mormors begravning kan jag säga. När kistan bars ut från kyrkan fick jag gå först efter. När de hissade ner kistan i marken stod alla omringade och titta på. Sedan var det dags för att kasta rosor på graven och jag om min familj fick gå fram först. Pappa går fram först, säger några fina ord till mamma och sedan kastar han i rosen på kistan. Efter pappa var det min tur. Jag gick fram mot kistan, jag vågade inte säga något utan skänkte en tanke till mamma istället. Jag var så nervös att när jag kastade/lade i rosen mot kistan så att jag missade kistan, istället hamnade rosen på sidan om kistan. Jag började skratta och sedan såg jag solen som bländade mig och sedan började det lätt att regna under en minut. Jag ställde mig bredvid pappa och han sa att det regnade för att änglana grät, och det trodde jag också på.