Emilia Sjödin

Personligt #1 jag förlorade min mamma
Okej, rubriken säger det mesta. Jag förlorade min mamma. Det här kommer bli ett jobbigt inlägg att skriva eftersom jag inte har pratat om min mamma på väldigt länge faktiskt. Risken finns att jag kommer gråta. 
 
Jag ska till och med göra det ännu jobbigare för mig och ta fram boken jag skrev i medan min mamma levde. Få tillbaka de där jobbiga känslorna. Mest för att försöka få en tillbaka blick till hur allt började. 
 
Jag förlorade min mamma 
Det första jag ser när jag slår upp första sidan i boken är två bilder på min mamma. På den ena bilden har mamma fint, långt och tjockt hår. Svart hår med några röda slingor i. Hon har glimten i ögat och håller upp ett vinglas i handen. Pappa håller om mamma samtidigt som han också håller upp ett glas vin. Tokler gör han också. 
 
På den andra bilden vinkar mamma till kameran. Hon ler men man ser igenom henne. Hon ler antagligen för att det är jag som knäpper kort på henne. Därav anledningen till att hon vinkar. Men på den här bilden har hon lagt sin arm på en kudde eftersom hon inte kunde röra den. Hon har en sjal runt halsen och lutar sig mot ett nackstöd som det hänger en handduk på. Jag som tog bilden ser tydligt att hon sitter i en rullstol. Hon är alldeles blek i ansiktet och håret är borta. 
 
Bläddrar jag blad ser jag rubriken sjukdomen. 
Jag beskriver att för två år sedan (jag skrev det här 2011) så berättade mamma att hon skulle gå på mammografi. Alltså en bröströntgen. Jag tänker dra det här snabbt. Jag ringde upp mamma direkt efter skolan och frågade henne hur det gick, men minns att hon sade att de inte kunde ge henne några svar ännu. Senare när jag kom hem kom mamma in till mig och berättade att hon hade fått bröstcancer. Jag och mamma höll om varandra och grät. Vi båda var rädda. Men det gick "bra" mamma blev ett år senare friskförklarad. Det var på hösten och jag kände att mitt liv kunde fortsätta nu när allt hade löst sig. När alla var glada. Jag beskriver även att mammas hår hade växt ut så pass mycket att hon hade lika mycket hår som mina bröder. 
 
Jag bläddrar blad igen och se rubriken 7 eller 9 december 2010 - Det kom tillbaka. (skrivet 27/12-11)
Det här bådar inte gott. Som ni förstår så kom sjukdomen tillbaka. När mamma äntligen hade fått tillbaka sitt hår skulle allt bort igen. Cancern hade spridit sig och nu satt cancern i hjärnan. Jag skriver även att jag fick höra att cancern var obotlig. Att jag var orolig för att jag viste inte hur lång tid det skulle ta innan hon skulle dö. Skulle det ta 1 vecka, 1 månad eller ett år? eller 10 år? Ingen visste någonting. Efter en månad tappade min mamma känseln i hennes arm, följt av hennes ben ett tag senare. Mamma hamnade då i rullstol. Vi tog hjälp av en hemtjänst som sprang här flera gånger per dag för att hjälpa mamma. Hon vara mesta dels av tiden sängliggandes då hon fick stora ryggsår av selen de bärde henne med för att få över henne till rullstolen. Mamma hade ont och grät ofta, det var det jobbigaste. 
 
Bläddrar jag blad en gång till är rubriken Dement. 
Ja min mamma blev dement, såg spöken och blev glömsk. Sedan står det massa saker som är för personligt att ta upp. Bland annat det läskigaste som någonsin har hänt mig. Ryser varje gång jag tänker på det. Jag beskriver att jag i alla fall är väldigt irriterad på mamma då hon hela tiden ropade på mig utan anledning. Hon bad mig göra saker och det kändes som hon utnyttjade min hjälp. Men jag förstod att mamma inte ville vara ensam. Det kan inte vara speciellt kul att vara sängliggandes hela dagarna. Jag skriver även att mamma blev så dålig att jag inte kunde föra en konversation med henne. Hon kunde ju prata med allt hamnade i fel ordning eller så pratade hon om något helt annat. Hon glömde bort vem jag var.. Det var det allra jobbigaste. Jag gömde mig för mamma för jag var för rädd. Jag pratade inte med henne på veckor. Jag var för rädd. 
 
Jag bläddrar yttligare några sidor och stannar på rubriken R.I.P. 
Som jag skrev nyss så gömde jag mig för mamma för att jag vara för rädd, rädd för vad som skulle kunna hända eller för vad hon skulle säga. Men jag klarade inte av att vara ifrån min mamma så länge så på kvällen när alla i min familj hade gått och lagt sig gick jag in till mamma. Hon sov. Jag mådde så dåligt av att titta på henne. Hon var så klen, så smal och sjuk. Jag gick fram till hennes säng. Satt mig på knä och tog tag i hennes hand. Jag pussade henne på pannan och sade att jag älskade henne. Jag blev så förvånad när jag hörde en röst tillbaka som sade - Jag älskar dig också. Jag började gråta av lycka och jag kramade om mamma. Jag har nog aldrig varit så lyckig i hela mitt liv när jag fick se min riktiga mamma igen. Hon visste vem jag var! Jag var så överlycklig. 
 
Dagen efter när jag kom hem från skolan var det fullt med bilar på min gård. Jag klev in genom dörren och min släkt stod i hallen. De skingrade på sig och led mig in till mammas rum. jag fann inga ord, jag kunde inte ge infrån mig ett ljud. Jag gick fram till sängen och såg mamma. Jag kände på hennes panna och den gick sakta över från varm till kall. Bara några minuter innan jag kom hem hade min mamma gått bort. När jag hörde pappa i bakgrunden gråta kunde jag själv inte hålla mig. Jag grät mer än vad jag någonsin hade gjort tidigare. Mitt liv var förstört. Den personen som betydde mest för mig i hela världen var borta, min bästa vän. Jag kommer aldrig mer få en kram av min mamma, aldrig prata med henne, aldrig få råd om livet. Ingen som vägleder mig. Jag var tvungen att vara stark och klara mig på egen hand. Hela mitt liv skulle bli en utmaning. Än idag är jag stark och försöker vägleda mig själv. Men min mamma finns alltid med mig, i mina tankar. Jag ser henne i bland och det ger mig hopp. Hopp om att det finns liv efter döden. 
 
Jag saknar henne så det gör ont. Varenda liten sak som vi kastar som tillhörde mamma får mig att gråta. Varenda förändring gör mig arg. Jag vill ha allt precis som det var förut. Men jag vet att det aldrig mer kan bli som det en gång var. Det är det som gör mest ont. 
 
 
 
 
#1 - Julia Svensson

så sorgligt!! Fy för cancer!!
sv: Hur var sista tiden innan hon dog? Hur mår du nu? Hur länge sedan var det? Hur länge hade hon cancer? Hatar verkligen cancer, uch!!!! Såå hemskt! kram

Svar: Ja verkligen fy för cancer! Tack för förslagen! Men en del av det du skrev fanns i texten ovan ;)
Men tack så mycket! Kram :)
Emilia Sjödin

#2 - ISA

jag är tårögd. Även om jag inte känner dig så blir jag så berörd. Du skriver så fint! skickar en stor stor kram!

Svar: Tack så jättemycket ! :) kram
Emilia Sjödin

#3 - Lydia

Så hemskt..

#4 - fanny hult

du är så stark!!

Svar: Tack så jättemycket ! Vad glad jag blir :)
Emilia Sjödin