Emilia Sjödin

Min sorg + kuratorer
 
Som de flesta här på bloggen vet så dog min mamma i cancer när jag var fjorton år gammal. Vill ni läsa om min sorgeprocess kan ni kika i kategorin min mamma och mormor gick bort i cancer. Är det något ni inte hänger med i så är det bara att kommentera! 
 
Hej bloggen, hur mår ni? 
I detta inlägg kommer jag beskriva hur det var att gå till en kurator. Jag har återigen plockat fram boken jag skrev i medan min mamma var sjuk och som jag fortsatt skriva i efter hennes död. Boken är alltså som en dagbok men sorgrelaterad. 
 
 
Såhär börjar jag:
 
Kurator 6/6-12 (Ett halvår efter min mammas död)
 
 " Hej! Jag går hos en kurator som jobbar på min skola och jag går och pratar med henne varannan vecka. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag började prata med kuratorn men jag har pratat med henne ungefär 6-7 gånger".  Notera att detta var den allra första kuratorn jag pratat med! 
 
 
Därefter förklarar jag hur vår pratstund var sist jag besökte henne. Jag tog upp ett ämne angående när jag, pappa och min moster besökte MOH (vård i livets slutskede). Vid det besöket pratade vi mycket om hur sjuk min mamma var och jag nämner att det var det absolut sista jag ville komma ihåg. Vem vill minnas sin mamma sjuk? Jag beskriver att pratstunden med kuratorn var väldigt kämpig och jobbig då jag inte hade pratat om mamma på nästan ett halvår. Alla mina tankar och känslor hade varit fast inom mig och nu fick jag äntligen släppa ut mina känslor vilket var superjobbigt, men ändå en lättnad. 
 
En viktig detalj jag nämner var i mötet med M.O.H. Jag skriver att jag fick redan på att min mamma var magsjuk sista veckan i hennes liv, vilket jag inte hade en susning om. Jag skriver att det var många känslor som jag kände just då och den bästa känslan av allt var att jag kände att mamma var levande, eftersom vi pratade om henne. Det mina vänner en är superviktig anledning till att gå till en kurator! För att hålla era bortgångna vid liv!