❤️
Fint att läsa om att du kan se glädje och värme i att drömma om din mamma. <3
Vilken slump att jag kollade på din blogg just idag och såg detta när jag faktiskt vaknade upp i morse och började storgråta över att ha drömt om min pappa i natt. Jag vill gärna försöka skriva ner drömmen så jag inte glömmer, men bara att tänka tillbaka på den nu får mig att gråta floder.
Jag var utomlands och blev så förvånad att se han frisk och glad! Jag pratade med han och frågade hur detta kunde vara möjligt, han är ju död! Och pappa var lika förvånad och sa att han kunde ta en genväg hit till värmen. Jag försökte verkligen tänka efter ifall detta kunde vara en dröm, men det enda jag kom fram till var att det inte var det, det var ingen dröm! Jag frågade om jag kunde ta i han, eller om handen skulle fara rakt igenom. Så jag testade ta han på armen och det gick bra, han var varm som levande är! Då sa han att han hade saknat mig och vi kramades. Vi tog sedan varandra i handen, skrattade och började springa i en väldans fart. Pappa har ju inte sprungit på flera år och jag var så glad av att se han vara så frisk och lycklig. Hans hjärta var inte sjukt nu när han var död. Han såg så frisk ut, nästan yngre ut, och solbränd som vanligt. Efter vi hade sprungit en stund så stannade jag upp och frågade han om det gjorde ont att dö. Han stakade sig på orden och vi satte oss ner då han sa att det var en mycket svår fråga och han inte riktigt visste vad han skulle säga. Till sist brast han i gråt och sa "Snälla håll om mig tills jag försvinner".
Nån sekund efter så öppnade jag ögonen och jag låg i min säng. Klockan var bara 6, jag grät och Johannes vaknade och höll om mig tills jag lyckades somna om igen.
Jag vet inte vad jag ska tro. Vandrade han medvetet in i min dröm eller var det faktiskt bara en dröm och inget av det var verkligt? Varför spelar hjärnan sådana spratt med en? Jag vill verkligen träffa min pappa igen, och om det är genom drömmar jag kan göra det så är det bättre än inget, men det gör så fruktansvärt ont! Det känns som om jag går sönder av saknaden.