En ny form av bearbetning

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
 
Vet ni vad jag gjorde igår? Jag testade på en helt ny bearbetningsform. Ni som har följt min blogg en längre tid vet hur mycket jag gillar att skriva om mina tankar och känslor. Ni vet även att den bästa bearbetningsformen för mig är att skriva i böcker. Igår tog jag aldrig fram någon bok.. Jag drog istället fram min dator och försökte påbörja ett blogginlägg. Jag var dock frustrerad och förvirrad över hur jag skulle formulera mina tankar i detta inlägg. Jag visste inte vad jag ville förmedla med det jag kände eller tänkte och det enda jag fick nedskrivet var ett fåtal stödord som stod stoplade efter varandra.
 
Det var inte förens jag överblickade alla nedskrivna stödord som jag började inse hur mycket skada min långvariga stress och ångest tar på min hjärna. Jag känner mig aldrig helt lugn och återhämtad, vilket gör att min hjärna blir överbelastad och tillslut försämrar min koncentrationsförmåga och förmågan att planera och organisera. Det gör så ont i mig när jag tänker på det, men mitt korttidsminne blir bara sämre och sämre och jag vet att det har med min sorg att göra. Jag är bara så otroligt rädd att det ska blir värre... Det finns så många vardagliga situationer där jag mår så fruktansvärt dåligt av att inte komma ihåg saker och jag vet att det är på grund av min långvariga stress, men desto mer jag tänker på det desto mer stressad blir jag. Det är som en ond cirkel. Jag vet att folk i min omgivning kan bli lättirriterad på mig för att jag "lyssnar dåligt", men egentligen grundar det sig i att jag verkligen inte kan bevara och berarbeta information jag fått på ett enkelt sätt. Jag skämtar istället bort situationer och ber om ursäkt för att jag är en "usel lyssnare". 
 
Efter att jag kikat på dessa stödord en bra stund började min hjärna måla upp en bild i mitt huvud. Jag fick direkt en tillbakablick från när jag var som mest sårbar och förvirrad:
 
Jag står i dörröppningen till mitt sovrum och låter ljuset från hallen försiktigt smyga sig in i sovrummet. Man ser inte så jättemycket, men jag vet att det sitter en fjortonårig tjej under täcket i sängen. Hon är tyst och har inte rört sig på flera timmar, hon sitter där varje dag i mörkret för sig själv. Hon kan inte gråta eftersom alla tårar tagit slut för flera dagar sedan. Nu strider hon endast mot sina miljoner tankar som försöker ta sin plats, samtidigt som hon har en långvarig huvudvärk genom de intensiva känslorna och stressen som uppstår när man blir traumatiserad. 
 
Denna tillbakablick fick mig att vilja uttrycka mina känslor på ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare, genom en illustration. Det är fjortonåriga jag som sitter där till vänster och som bär på miljontals känslor och tankar. Mittemot sitter resultatet av stress och ångest, en tjugoettåring som kämpar för att minnas men misslyckas gång på gång. Hon känner sig tom och är rädd för att de allra viktigaste minnena som hon bevarar ska tas ifrån henne. 
 
Värt att nämna är att all text i bilden är från kvällen då min mamma dog. Alla färger i bakgrunden står för hur mitt rum såg ut. Det jag ser är min byrå, ett strålkastarljus som reflekteras i en spegel, samt den mörka himlen som syns om man kikar ut genom fönstret. 
 
Hoppas allt är bra med er så syns vi nog snart igen! 
KRAMAR!
 
 

Kär?

Skrivet:    ·  Alla inlägg, självporträtt
Min senaste Instagrambild - @emiliasjodin 
 
Hej mina finaste! 
Ni vet redan att jag saknar er, hela tiden. Jag har faktiskt en väldigt enkel anledning till att jag inte har varit  aktiv på bloggen. Jag har knappt tagit mig tiden till att fotografera, vilket gör att alla mina tankar och känslor som jag egentligen vill skriva till mina bilder istället hamnar i mina böcker. 
 
Jag har till och med en ännu enklare förklaring till varför jag har varit frånvarande. Jag har lagt alla min tid och energi på den människan jag har gått och blivit kär i, hur underbart?!
 
Jag vet nu vad ni tänker, de flesta av mina blogginlägg handlar om hjärtesorg och att jag har haft en väldigt jobbig tid i mitt liv. Men trots att jag fortfarande bearbetar tidigare känslor, så är det ingenting som säger att jag inte har rätten till att bli kär mitt i. Det kanske krånglar till det en aning, men jag vet vad jag vill och därför tänker jag göra det som känns bäst för mig. Är jag kär så tänker jag följa mina känslor. 
 
Jag har faktiskt sökt upp en ny kurator och jag träffade henne för första gången igår. Det är så otroligt skönt att kunna få svar på varför man känner som man känner och få en vägledning i både det bra och det dåliga. Igår fick jag veta att min ångest för förändringar leder till att jag får panikångest och om jag inte möter mina rädslor så kommer min panikångest bara att fortsätta att växa. Det var lite jobbigt att höra dessa ord, eftersom jag vet att jag hela tiden utmar mig själv.
 
Men jag vet även att de saker jag inte vågar utsätta mig för är det som kommer göra att jag får mer panik desto fler gånger jag är undvikande. Är det inte rätt sjukt ändå hur våra tankar, känslor och kropp fungerar egentligen? Att jag stärker en rädsla genom att undvika vissa situationer? Att när en jobbig situation uppstår så vill jag skydda mig själv så mycket att jag känner att jag måste fly eller fightas.. det är så konstigt, i allafall i dagens samhälle. 
 
Det var allt för idag fina ni. Hur mår ni? 
KRAMAR!