Det är okej att vara ung och dum

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
Vet ni vad? Jag sitter just nu i soffan i min andrahandslägenhet och lyssnar till de vackraste låtarna jag vet. Både fina och sorgliga låtar, dedär låtarna som bringar alla minnen till liv. Wow vad jag är klar med den här lägenheten, jag vill aldrig mer se den igen... Det gör ont att tänka på att jag har varit som allra mest sårbar just precis här, för bara några månader sedan.
 
Ett av mina minnen jag får upp är när jag sitter vid mitt vardagsrumsbord på kvällen och jag har släckt alla lampor i rummet. Jag drar fram min skrivbok, tänder några ljus och häller upp ett glas rött. Ni vet sedan innan att jag alltid skriver av mig, jag gillar att kunna gå tillbaka i tiden och läsa om allt jag gått igenom för att på något vis lära mig något av det. Men den där gången jag satt vid vardagsrumsbordet och skrev är ett av mina värsta minnen någonsin. Det jag ser framför mig är att jag håller i en penna så hårt för att inte tappa den. Jag darrar så mycket på handen att orden jag vill få ur mig inte blir nedskrivna. Jag känner att svetten börjar rinna i min panna och jag får panik. Jag tappar andan i några få sekunder och när luften äntligen kommer tillbaka så sprutar tårarna (Usch det är så jobbigt att tänka tillbaka på detta...) Jag ser mig själv sitta där på golvet bredvid bordet och jag försöker verkligen ställa mig upp för att dra armarna över huvudet för att få mer luft, men jag kommer ingen vart. Jag kunde verkligen inte ställa mig upp. Jag har aldrig varit den som skriker när jag gråter, men aj i mitt hjärta vad jag skrek när jag äntligen fick luft. 
 
De fåtal ord jag fick nedskrivna lade jag i brev. Jag lämnade breven i Dalarna eftersom klumpen i magen direkt dyker upp när jag öppnar mina lådor och ser breven. Jag lovar, det kommer ta år innan jag vågar läsa dem igen. 
 
Nu vill jag inte på något vis göra er oroliga, tro mig idag mår jag bra! Jag har bearbetat allt till 60-70% och det finns vissa dagar då jag mår sämre, men i stort sett mår jag bra! 
 
Jag har bett mig själv att aldrig igen falla tillbaka, att aldrig utsätta mig för samma jobbiga situation igen. Men vet ni vad? Om det är någon gång man får vara ung och dum så är det nu. Jag måste få göra dumma beslut för att lära mig någonting av det. Mina vänner är redan förberedda och jag vet att de kommer vara där för mig om jag faller ihop igen. Kärlek kommer och går, men vänner består. Jag är så jädrans glad över att jag har mina vänner. När jag åkte hem till Dalarna så läste jag i mina gamla böcker "Ett liv utan mina vänner är ingenting jag vill uppleva, kommer de inte hem snart så flyr jag. Filippa och Nanna är mer än min bästa vänner, de är min familj. De ser mig när ingen annan gör det, de har gått flera kilometer mitt i natten bara för att ge mig en kram när jag behöver det. Har jag dem så klarar jag av allt". Ska jag vara ärlig så fällde jag en tår när jag läste om hur dåligt jag mådde för ungefär två år sedan. Jag blev så stolt över mig själv att jag tog tag i situationen och flyttade. Jag tog ett stort steg som resulterade i att jag började må så otroligt bra, jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. 
 
Är det inte rätt konstigt att de år som är bäst även är de sämsta?
 
Trots att detta halvår har varit bland det jobbigaste någonsin i mitt liv, så har jag all rätt att vara ung och dum igen. Jag vet att jag kan bli sårad och börja må dåligt igen, men finns det 1% chans att det denna gång går bra så tänker jag ta den. Jag tänker våga vara ung och dum. 
 
 
 

Another Day In Paradise

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
 Bilderna är tagna av min kompis Nanna, ni hittar hennes instagram HÄÄÄR! 
 
Hej! Här kommer ett deppigt inlägg till glada bilder, haha! 
 
Har ni hört låten Another Day In Paradise av Phil Collins? Det är min absoluta favoritlåt att spela när jag är ledsen. För några månader sedan mådde jag sjukt dåligt och då lyssnade jag väldigt mycket på den låten. Idag när jag hör låten av slump så kommer den där ångestkänslan tillbaka, vilket är synd för det är en sådan bra låt. Jag tänker på när jag bröt ihop på golvet och grät i en hel timme, när jag satt vaken om nätterna och skrev ner alla mina känslor samtidigt som tårarna sprutade ner för mina kinder. Känslan där jag satt i min säng vaken om nätterna och funderade på om jag hade gjort något fel, varför han inte hörde av sig... Jag klarar av att höra låten tills melodin i refrängen kommer, därefter börjar tårarna rinna. Hur sjukt är det inte att man kan koppla så pass starka känslor till en låt?
 
Haha, kärlek hörni.. vilken skit det är egentligen. Kärlek är det som jag mår allra bäst av men samtidigt det som gör mest ont. Det är svårt att göra val, särskilt när hjärtat vill åt ett håll och jag åt ett annat. Det är jobbigt när jag gång på gång släpper in nya människor i mitt liv och sedan faller jag tillbaka till de gamla känslorna igen. Hur övergår man från mer än vänner till bara vänner? Hjälp mig.
 
 
 
 

Våga skriva om dina känslor

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
Jag har sedan alltid skrivit brev, ibland bara för mig själv och ibland till viktiga människor i mitt liv. Att skriva brev är nästan som att skriva i en dagbok, förutom att man kan försegla dessa brev. De stunder jag sätter mig ner för att skriva är när jag mitt i natten inte kan sova eftersom något tynger mig. Den där natten då tårarna sprutar och jag knappt kan andas för att jag har för mycket känslor inom mig. Ibland vill jag bara få ner allt på papper, stänga igen brevet och elda upp det. Jag har gjort så förut men ångrat mig varje gång, eftersom känslor är något jag alltid vill kunna kolla tillbaka på och jämföra med mina nutida känslor. 
 
Breven går oftast inte att läsa eftersom jag har så mycket tankar inom mig som måste skrivas ned, handstilen blir slarvig och jag stavar ord fel. När jag väl ger bort ett brev så är jag tvungen att renskriva dem, vilket känns bra för då har jag alltid en kopia jag kan spara för mig själv. 
 
Vissa brev är väldigt kärleksfulla och lätta att läsa men en del är för mig så tunga att jag inte klarar av att läsa dem i efterhand. Det positiva med att skriva brev är att man kan försegla dem och välja när man vill öpnna dem. Viktigt att notera är att skriva en rimlig rubrik på breven så att man öppnar dem vid rätt tillfälle. Man vill inte råka läsa ett brev man inte är redo för, som kan väcka jobbiga känslor till liv. När man skriver i en dagbok är det så lätt att man bläddrar tillbaka och läser jobbiga saker man inte är redo för att läsa, därför tipsar jag er om att skriva brev. 
 
Brukar ni skriva brev?
 
Brev är något som underlättar sjukt mycket när man behöver prata med en person men inte kan fomulera sig i tal. Jag skrev exempelvis ett brev till min mamma som jag lade ner i hennes kista tillsammans med en ros. Det kanske låter dumt eftersom hon aldrig var kapabel till att öppna brevet eftersom hon inte var vid liv, men jag kommer alltid veta att hon bär med sig mina ord och min kärlek, och det är viktigt för mig. 
 
Jag skrev ett brev till mitt ex där jag försökte förklara min livssituation om exempelvis min sorg, det drama som fanns inom min familj, mitt mående och min uppskattning till att han fanns där för mig och gav mig en trygghet. 
 
Jag skrev ett brev till en person som förvirrat mig totalt. Ett brev där jag behövde lätta på mina tugna känslor och diskutera det som jag aldrig vågade prata om. 
 
Att ge bort ett brev kanske känns superläskigt, och ja så är det. Men responsen jag har fått på mina brev som jag har gett bort har alltid varit positiva och bidragit till en konversation där man kan reda ut allt. Det är en lättnad att dela sina känslor med andra och skulle man inte få någon respons har man iallafall lättat på sitt eget hjärta och det är det allra viktigaste. 
 
Det jag ville förmedla med inlägget är att det minsta du kan göra när du har jobbiga känslor är att skriva brev. Det behöver inte vara långt, bara några få meningar räcker. Det är inte alla som har en kompis att prata med, eller modet till att söka upp en kurator. Ett vitt papper kan vara början på ett bättre mående. 
 
Ta hand om er! 
KRAMAR 
 
 
 
 

Earth Hour & Lucid dreaming - jag kunde flyga

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
 
Bild från ikväll då vi tände ljus under Earth Hour. 
 
Godkväll mina fina!
Jag måste verkligen berätta om en sjuk sak jag var med om idag. Som ni vet så har jag varit väldigt intresserad av klardrömmar (lucid dreaming), det handlar alltså om att man blir medveten om att man drömmer och kan därför bestämma vad som ska se i sin dröm. Jag var ute och festade hela kvällen/natten igår och var därför väldigt bakis idag. Jag blev sängliggandes mesta dels av dagen och somnade till då och då. Under loppet på 10 minuter så får jag en väldigt konstig dröm. Håll i hatten nu. 
 
Jag står i mitt kök och ska laga mat. Jag kikar ner på min spis och sedan tittar jag uppåt, när jag sedan tittar ner på spisen igen så märker jag att min gammeldagsa spis har förvandlats till en spis med touch. Jag blir förvirrad och kollar mig omkring och helt plötsligt blir min lägenhet mycket större och alla mina möbler är borta. Jag börjar förstå att något är lurt och att jag kanske befinner mig i en dröm. Jag har tidigare varit väldigt intresserad av klardrömmar och har därför läst på om vad man kan göra för att få sig själv att förstå att man drömmer. Det första jag minns är att man ska läsa på skyltar och se om bokstäverna bildar verkliga ord eller om bokstäverna är huller om buller. Min första spontana tanke var att jag behövde läsa något och vips så låg det en tidning på bordet rakt framför mig. Jag reflekterade inte ens över att det var konstigt att en tidning dök upp från ingenstans. Jag läste namnet på tidningen - Aftonbladet. Jag började kika ännu närmare och insåg att det inte alls stod Aftonbladet utan att det stod Aftonblabet. Nästa steg till att lista ut om man drömmer är att kika på sina händer och fötter. Till en början såg alla mina fingrar bra ut, men desto längre jag kollade desto färre fingrar hade jag. Dessutom hade jag endast fyra tår!? Det var här jag verkligen förstod att jag drömde. 
 
Jag testade drömmen genom att tänka "När jag går igenom den här dörrvallen så kommer den här människan stå där bakom och vänta på mig". Och vet ni vad? Det fungerade! Bakom den där dörrvallen så stod den där personen jag hade hoppats på. Nästa sak jag ville uppleva var att flyga, för jag har hört att det är en härlig och cool känsla. Jag öppnade ett fönster och var beredd på att hoppa ned (stod för övrigt högst upp i ett höghus). Jag visste att jag drömde men jag var även så sjukt rädd att jag inte drömde. Tänk om jag hoppar ner och dör? Känslan var så obehaglig, haha. Men jag bestämde mig för att hoppa och precis innan jag skulle slå i marken så lyfter jag. Jag började alltså flyga, hur sjukt? Jag förstår om det här låter helt knäppt men det var verkligen det som hände. Hjärnan kan dessutom inte komma på egna känslor och därför tar hjärnan mina tidigare erfarenheter och känslor för att försöka skapa en känsla av att jag flyger. Men om jag säger såhär, det kändes som jag åkte fritt fall. Ni vet när man kisar med ögonen och gör ansiktsgrimaser för att känslan är så obehaglig. När jag kikade upp mot himlen så var den inte blå utan hilmlen hade blivit till en galax. Det var så mycket färger och dessutom såg det ut som en stillbild. 
 
Jag avslutade drömmen genom att säga till mig själv att när jag öppnar mina ögon så ska jag vara vaken. Jag öppnade ögonen och helt plötsligt var jag vaken. Det här måste på riktigt varit bland det coolaste jag har varit med om. Det var så sjukt konstigt men superintressant! 
 
Jag har aldrig tidigare kunnat styra mina drömmar så detta var verkligen något sjukt spännande. Jag antar att jag kunde drömma det här eftersom jag var i ett tillstånd då jag sov men ändå var utvilad. Det var som att jag bara däckade i några få minuter och hann aldrig komma in i någon djup sömn. 
 
Har ni någon gång varit med om något liknande? Isåfall får ni jättegärna kommentera, vill så gärna läsa! 
Hoppas allt är bra med er så hörs vi. KRAMRAR! 
 

Sex saker som får mig att må bra

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
Hej mina fina! 
Uppdateringen har varit fruktansvärt dålig denna vecka men det beror på att jag inte har mått så bra. Det värsta jag vet är att må dåligt, ni vet den där ångesten. För att undvika ångesten så brukar jag alltid sysselsätta mig, för när jag inte har några planer så kommer alla tankar till mig och då kan jag bryta ihop. Tidigare i veckan hade jag sjukt mycket jag skulle göra, för att jag inte ville övertänka situationer. När jag sedan skulle ställa mig och diska så blev det en tyst och tråkig stund vilket gjorde att jag fick jobbiga tankar i skallen, som resulterade i att jag bröt ut i gråt. Jag tycker det är så läskigt att jag inte klarar av att vara ensam för då kommer alltid negativa tankar till mig. Jag brukar säga att jag är rastlös och alltid vill hitta på saker, för att jag inte vill vara uttråkad. Men det hela handlar nog mer om att jag är rädd för mina egna känslor och tankar.
 
Nu kanske ni tycker att jag borde gå och prata med någon professionell men jag vet att det problemet jag har just nu kommer lägga sig med tiden. Jag är inne i en slags bearbetningsprocess. 
 
Men, det värsta jag vet är att må dåligt. Har man varit så långt ner på botten man kan komma så är man livrädd för att hamna där igen. Därför tänker jag nu ge er mina bästa tips på saker som iallfall får mig att må bra/bättre! 
 
Tips 1 
För att må bra krävs det att man vågar släppa ut sina känslor och prata om det som tynger en. Därför är det sjukt bra att gråta. Jag brukar vara ganska bestämt och tänka att jag ska göra allt för att få mig själv att må bra. Men innan jag ska må bra behöver jag få ha den där kvällen då jag bara sitter och lyssnar på deppmusik och gråter ur mig alla känslor. Man mår så sjukt mycket bättre efteråt! Dagen därpå när jag vaknar så tar jag tag i mitt liv, tänker positiva tankar och börjar med resterande av tipsen nedan. 
 
Tips 2
Tänk dig att du vaknar på morgonen. Du kikar ut genom fönstret och det är mulet och tråkigt väder. Du börjar skolan/jobbet om en timme och du är dödtrött och orkar knappt fixa frukost för att du inte är hungrig och motivationen till att fräscha till sig finns inte där eftersom vädret får dig att bli opepp på dagen. 
 
Gör såhär istället: 
Bli en morgonmänniska. Gå upp minst två timmar innan du börjar skolan/jobbet. När du ser det tråkiga mulna vädret så startar du istället en skön spotifylista som fyller på din energi. Du kan fortfarande inte äta frukost så tidigt på morgonen så du gör istället ordning en kopp kaffe, sätter dig i soffan och kollar på nyhetsmorgon. Du känner ingen stress att skynda dig att bli klar på morgonen eftersom du har en hel timme till att fördröja. Efter kaffet kan man sitta framför sin spegel, lyssna på glad musik och bara lägga fokus på sig själv och sminka sig väldigt långsamt. Det är nog det bästa jag vet. Att bara se sig själv i spegeln och fixa till sig själv. Jag tror det kan bidra till bättre självkänsla, att bara sitta framför spegeln en längre tid varje dag liksom. När man sminkat sig klart så blir man helt plötsligt hungrig och då kan jag äta en riktigt bra frukost istället för en tugga av en macka som jag annars hade ätit, eftersom jag inte är hungrig direkt på morgonen. Det är viktigt att dagen får en bra start, för då blir resten av dagen så mycket lättare, jag lovar! 
 
Tips 3 
Dansa på morgonen. Jag har hört att om man dansar på morgonen så blir man sjukt glad. Nu menar jag inte att man ska gå på ett danspass. Jag antar att man lurar kroppen att man är gladare än vad man kanske är. Tänk vad mysigt att gå runt på morgonen i sin morgonrock, man har kaffe i handen, lyssnar på peppigmusik och så smådansar man. Myyys ju. 
 
Tips 4
Ta promenader, frisk luft är så viktigt! Dessutom är det jättebra att rensa tankar när man är ute och går. Jag nämde tidigare att jag inte gillar att vara själv med mina tankar vilket är lätt hänt när man är ute och går. Därför tycker jag att det funkar väldigt bra att lyssna på partymusik så att man blir peppad. Ni vet när man lyssnar på musik och sedan tror man att man är i en musikvideo helt plötsligt, det är så en bra promenad ska vara! 
 
 
Tips 5 
Nästa tips är att lägga energi på rätt personer. Det finns många personer där ute som jag gillar fruktansvärt mycket men som kanske tar för mycket energi av mig. För att hindra det så kan man enkelt ta bort notiser från dessa människor i sina sociala medier. Det finns folk som inte förtjänar min energi och ibland är det så sjukt jävla svårt att ta steget och radera människor ur sitt liv, för det är det sista man vill göra men det är det som kommer få mig att må som bäst i längden. Nu när jag skriver detta så känner jag att mitt hjärta ballar ur, för det känns som man ljuger för sig själv. Man raderar en människa som får mig att må så jävla bra men som samtidigt får mig att känna mig som sämst. Den energin jag lägger på den här människan är inte bra för mitt välmående. Hur jobbigt det än är så kommer det vara värt det. Kanske inte just nu men i det långa loppet. Prioritera alltid dig själv och ditt välmående. 
 
Tips 6 
Ta dig tiden till dina intressen oavsett plugg. Jag vet att jag fungerar som bäst när jag får göra någonting roligt innan jag gör något som är skittråkigt. Jag kan gå upp extra tidigt för att fotografera och redigera bilder och blogga. Jag får energi av att göra det jag tycker är roligt. Det värsta som finns är när man ska skriva en tenta eller ha en redovisning i skolan, men tänk om dagen bestod av tre roliga saker och en tråkig sak, vad mycket enklare dagen skulle bli då, ellerhur? Tänk att få gå upp på morgonen och få se detta schema : fota, redovisning, redigera bilder och blogga. Det lät ju inte så farligt om man jämför med endast en redovisning? 
 
Vad är era bästa tips?! 
 

En viktig gala - Tillsammans mot cancer

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Den här dagen skulle du fylla 70 år. En dag då vi alla i släkten skulle samlas och fira dig. Förmodligen hade vi släktingar gått ihop och köpt den presenten du önskat dig mest. Skulle jag kliva in genom din dörr skulle du bemöta mig med en bamsekram och kalla mig för "lilla gumman" även om jag är en halvmeter längre än dig. Jag befinner mig just nu i Umeå och kommer tyvärr inte träffa dig, jag kommer inte kunna ta mig till din gravsten hur mycket jag än önskar. Ikväll kommer jag tända ljus för dig och tänka på dig samtidigt som jag ser på "tillsammans mot cancer". Jag blir så otroligt glad när jag ser hur mycket pengar den här galan samlar in. Så mycket pengar som går till forskning och kan förändra folks liv. Jag blir så glad när jag ser familjer som är överlyckliga som fått sin mamma eller pappa frisk. Familjer som varit på botten men klarat av skiten och tagit sig till toppen. Jag är sjukt stolt över alla som skänker pengar, det gör faktiskt skillnad! 
 
Jag är dock en av dem som inte fick uppleva lyckan. Jag hade hoppet uppe så länge, en vacker dag så visste jag att allt skulle bli bra, vi skapade planer tillsammans och jag trodde jag skulle känna den där lyckan när ni kickade cancern i arslet. Men tyvärr kom ni aldrig så långt. Jag fick inte känna mig stolt, jag fick inte uppleva lyckan, jag fick aldrig mer ser er... Min älskade mamma, min mormor och Anita. Ingen av er klarade sig och det gör så fruktansvärt ont. Jag önskar verkligen att forskningen hade kommit lika långt då som idag, då kanske ni hade överlevt! Cancern jag hatar dig. 
 
Men jag hoppas som sagt att ni alla kollar på "tillsammans mot cancer ikväll", för mig är det årets viktigaste gala. Jag vill se glädjen i allas ögon som jag aldrig fick uppleva. Jag vill glädjas genom er. 
 
Grattis på 70 -årsdagen mormor, hoppas mamma och Anita firar dig ordenligt i himlen. 
 
 
 
Vill ni läsa mer om cancern kan ni kika på kategorin " min mamma och mormor gick bort i cancer". 

Min fina Molly - RIP

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
 
 
 
Min fina Molly, min familjemedlem och min allra bästa vän.
 
Lördagen blev Mollys sista dag... Hon var gammal och skör och det var inte mer än rätt att ta bort henne. Mollan har trots allt hängt med mig i sjutton år, förstår ni hur lång tid det är? Min katt har varit med i mitt liv längre än vad min mamma har. Jag var tre år när Molly föddes hemma hos oss, jag minns liksom inte en tid utan henne. Igår plockade jag fina blommor och satt ner vid hennes lilla grav. Det känns otroligt tomt då jag inte hör henne komma tassandes när jag fotograferar, för helt ärligt, hon gillade att stå framför kameran mer än mig, haha. Jag kommer dessutom sakna studerna då man bara ville gråta, och katten alltid var den som ställde upp som stöd. 
 
Som sagt, dagarna kommer kännas tomma utan henne. Men någon som är glad uppe i himlen är iallfall min mamma, för hon har ju fått en till ängel att umgås med. Molly, nu kan du äntligen få vara tillsammans med din riktiga matte. 
 
Jag kommer sakna dig, min bästa vän <3 
 
 

Ångest, förändringar och vänner

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
Ibland känns det som att min blogg skulle vara framgångsrik om ni kunde läsa det mina tankar tänker. Allt jag tänker låter väldigt bra, men det är få ord som blir nedskrivna. I min hjärna pågår en process där en hel novell skrivs, men orden jag får ner på ett papper är i princip ett fåtal meningar. Jag har så mycket tankar som belastar mig och jag önskar jag kunde dumpa de jobbiga tankarna i närmaste sjö, låta tankarna sjunka ner på botten och stanna där. Att de aldrig flyter upp till ytan och påverkar mig igen. Men tyvär är inte fallet så. Jag har ångest, alldeles för ofta. Jag har ångest inför små saker (som för mig är stora) som jag väljer att packa ner i den där ryggsäcken man oftast bär runt på, eftersom jag egentligen inte "borde" ha ångest inför något så patetiskt såsom att köra bil, betala parkering med kort istället för mynt eller ångest inför att vara ensam. Istället för att tänka på dessa tankar lägger jag ner dem i min ryggsäck, som förmodligen redan är full av fler ångestfyllda tankar. 
 
Igår bröt jag ihop i tårar. Så länge jag kan minnas har jag alltid varit rädd för förändringar. Redan när jag skulle börja i första klass hade jag ångest, berättade min familj för mig. När jag slutade på dagis började jag "plugga" på sommaren för att jag redan då skulle kunna allt man sedan får lära sig i första klass. Jag hade nog aldrig hört talas om att man var i skolan för att lära sig. Jag minns hur jag grät på lektionerna då vi skulle börja på ett nytt kapitel i matten, eftersom jag förmodligen aldrig hade hört talas om algebra eller när jag gick i femte klass och jag fick mitt första nationella prov, jag minns än idag hur kämpigt det där provet var för mig. 
 
Jag grät inte för att jag tyckte det var svårt, jag grät för att det var nytt. Jag har inte haft det svårt i skolan, tvärtom, jag var en av lärarnas favoritelever. Jag gjorde alltid det som skulle göras. Under alla dessa tolv skolåren har jag inte lämnat in en enda uppgift försent. Jag har alltid haft ett starkt kontrollbehov, vilket har sina för- och nackdelar. Kontrollbehovet gör att jag ofta känner att jag måste prestera och om jag inte når mina mål blir jag förkrossad. Anledningen till att jag grät på prov var för att mitt kontrollbehov utvecklades till en prestationsångest. Lyckades jag inte på ett prov dvs högsta betyg gick min värld under. 
 
Det är aldrig någon som har satt en press på mig, jag har utvecklat den själv. Mina vänner och familjemedlemmar har alltid stöttat mig. 
 
Men en dag, den 31 Januari 2012 fick jag uppleva den värsta förändringen i mitt liv. Det värsta som någonsin skulle kunna hända mig och min familj. Cancern tog min mamma ifrån oss. Från att mitt kontrollbehov utvecklades till prestationsångest så förstår ni nog hur rädd jag blev för en förändring denna gång. Ordet förändring skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Tidigare i mitt liv var förändringar jobbiga för att jag inte ville känna mig dum, för att jag inte ville göra bort mig. Men efter att min mamma dog så har förändringar fått en helt annan betydelse. Förändringar påverkar inte mig särskilt bra, även om det borde/kan vara en positiv förändring.  Just nu går jag igenom något fruktansvärt jobbigt. För er läsare kanske det här inte är något stort alls, men för mig är den enorm. Min trygghet har alltid funnits i min familj, men när min mamma dog försvann min samtalskompis, de varma kramarna och min trygghet. Jag började prata med mina närmsta vänner och de har betytt och betyder så jädrans mycket för mig att min trygghet hamnade hos dem. De hjälpte mig under mina jobbiga tider och vi byggde upp en otroligt bra vänskap, en sådan som aldrig kommer gå sönder. Mina vänner betyder lika mycket som min familj gör för mig, om inte mer. Jag är så lyckligt lottad att jag bland alla dessa 7-8 miljarder människor fick chansen att träffa dess två otroligt starka, trygga, godhjärtade, bästa, fantastiska (jag kan fortsätta hela dagen) och empatiska individer! Utan dem hade mitt liv inte varit sig likt, och jag hade definitivt inte varit där jag är idag. Mina vänner är värd mer en guld. De är det dyrbaraste jag har. 
 
Att jag det här året kommer vara tvungen att att bo 18 och 52 mil ifrån dem är tufft. Min trygghet är inte längre här hemma med mig. Jag tyckte det var nog jobbigt när jag bodde 5 mil från en av dem när jag tidigare var van att ha dem 2-3 km ifrån mig. Jag är så rädd för att de skaffar nya vänner, att de börjar nya liv som jag inte kan vara delaktig i. Jag är rädd att den här förändringen gör att vi glider ifrån varandra. Förändringar kan faktiskt vara något jättebra men det är så svårt för mig att inse det.
 
Jag önskar att jag på något vis kunde se förändringar från den ljusa sidan. För innerst inne vet jag att jag alltid kommer ha en plats i mina vänner hjärtan. Men jag är bara så oerhört rädd att det jag har ska tas ifrån mig. Att det finaste som någonsin hänt mig ska försvinna. 
 
Den ångesten jag har haft de senaste dagarna har gjort att jag tappat min aptit, gråtit mig till sömns och fått magknip. Jag orkar inte ha dessa problem längre. Jag vill kunna vara "normal" och slippa den där ångesten varje gång jag är tvungen att gå ingeom något nytt, en förändring. Jag vet inte hur jag ska bli av med dessa problem men jag funderar på att söka upp en psykolog. 
 
Säg inte att jag är den enda som har dessa problem? 
 
 
 
 
 

Min dröm - Tillsammans mot cancer

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Godmorgon finaste läsare! 
 
Kikade ni på Tillsammas mot cancer här i veckan? Jag såg inte hela, jag missade ungefär den första halvtimmen. Är det något jag verkligen älskar så är det att titta på tillsammans mot cancer. Jag kan lova er att jag sitter där, framför teven och gråter. Jag gråter både av lycka, sorg och allt där emellan. Jag tycker det är så fint att folk har modet till att dela med sig av sina historier/reser inför hela Sverige. Det är även en av mina drömmar. Jag vill stå på den där scenen, berätta hur sårbar man kan vara, berätta hur allt börjar tills att man tagit sig igenom allt och måste genomgå ytterligare förändringar när någon nära har dött. Man sörjer inte bara att en familjemedlem är borta, man sörjer att hela ens familj och släkt förändras. Vardagen förändras. Jag kan inte ens säga att jag är samma människa idag som jag var när mamma var vid liv, och det är väl både positivt och negativt. 
 
Förut hade jag en insamling på min blogg där man kunde skänka pengar till cancerfonden. Jag var till och med samtalskompis för de personer som känner att de behöver någon att skriva till, någon som kan relatera till de man själv går igenom. Jag saknar det, det var jättebra att den möjligheten fanns. Jag slutade på grund av att cancerfonden själva tog bort den funktionen (Jag hittade inte den iaf). Om det är någon av er som vet om man kan vara samtalskompis någonstans får ni gärna lämna en kommentar! 
 
Men som ni märker så brinner jag verkligen för ämnet Cancer. Cancer har förstört för mitt liv och alla i min närhet. Jag står inte ut med tanken att Cancer fortfarande drabbar människor, och att de i sin tur ska gå genom en fruktansvärd plågsam resa. Usch. 
 
Men något jag verkligen reagerade på i Tillsammans mot cancer var att man säger att 1/3 får cancer, vilket låter jättemycket. Men man får inte glömma att 2/3 inte får cancer. 
 
 
 

Fyra viktiga komplimanger

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, självporträtt
 
Hej älsklingar! 
Minns ni när jag gjorde en bok ämnad för komplimganger? Jag satt alltså en kväll då jag inte mådde så bra, rev fram ett gammalt skrivblock och började rita en glad framsida på blocket. Jag döpte boken till "Happy Words", vilket den även skulle innehålla. Jag gick in på min blogg, öppnade mina kommentarer och läste genom positiva komplimanger ni har gett mig genom året. Idag tänkte jag läsa upp fyra viktiga komplimanger som förhoppningsvis ska få mig på bättre humör, vi sätter igång !
 
Kommentar 1 lyder "Du är jättelik din mamma". Hur glad tror ni inte jag blir när jag läser detta? Jag saknar och älskar min mamma supermycket. Mamma kommer alltid vara min förebild och hon var den vackraste människan jag visste! 
 
Nästa kommentar lyder " Tack för att du har hjälpt mig". Kommentarer som dessa gör att jag verkligen vill fortsätta blogga, blir så otroligt glad när jag kan bidra med något positivt. Antar att kommentaren handlade om hur man går vidare efter man förlorat en kär. 
 
Nästa kommentar " Krävs mycket av en människa att öppna upp sig, speciellt på en blogg. You Keep on Rocki'n". Vet inte riktigt vad jag ska svara på denna kommentar men jag blir bara så glad! 
 
En till kommentar " Du är lika fin utan smink". Precis som alla andra så är jag lika fin med som utan smink. Speciellt du som läser detta är otroligt fin på alla sätt och vis, både med eller utan smink. 
 
 
 
 
 
 
 

Oförklarlig ångest

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
 
Den där illamående känslan som uppstår när jag vaknar. Att inte ha någon energi till någonting, jag orkar inte ens lyfta ett finger. Jag kan knappt plugga, jag känner ångest. Jag kan inte sova för att jag känner ångest. 
 
Visst jag är rädd för framtiden, att behöva göra jobbiga val som leder till ensamhet. Alla mina vänner har sökt utbildningar utspritt i landet och även min pojkvän har sökt utbildning långt bort. Själv sitter jag här och är missnöjd med utbildningarna jag har sökt. Jag har bra betyg i skolan men inte A i alla ämnen som utbildningarna jag har sökt kräver. Men detta har jag pratar om och det känns inte som att min ångest grundar sig i detta. Just nu är det en ångest som bara irriterar mig, som får mig att bli jättekänslig och gråtfärdig. Hela natten fick min pojkvän hålla om mig för att jag grät så mycket, men jag vet inte varför?
 
Känner någon av er igen er? Kan ni ibland få ångest utan orsak? Hjälp mig, vad ska jag göra? 
 

Hur kommentarer påverkar vår syn på oss själva

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, självkänsla/självförtroende
Hej alla fina! 
Jag håller vad jag lovar och här kommer inlägget om hur kommentarer påverkar vår syns på oss själva. Som ni redan har märkt älskar jag att förbättra andras självförtroende och självkänsla. Jag vill att alla ska vara nöjda med sig själva och att man vågar göra precis vad man själv vill utan att någon ska hindra oss från det. 
 
Detta inlägg är inte direkt genomtänkt så jag tänker skriva vad som faller mig in, om det är okej? 
 
Att känna att man inte är duktig på till exempel en sport eller på att sjunga är oftast inget som kommer av sig själv. Samma sak gäller även utseendet, det är oftast inte jag själv som kommer på att jag har stora/små fötter eller att jag har tjocka/smala lår, det är andra som talar om det. Självklart kan man jämföra sig med andra och därav få komplex men det är inte det jag kommer syfta på i detta inlägg. Syftet med detta inlägg är att försöka förmedla att kommentarer som har med prestation och utseende att göra, är enligt mig något som inte bör kommenteras såvidare man vet att personen kommer ta kommentaren positivt, förstår ni? 
 
Ibland är det jättesvårt att kommentera någons utseende eller prestation eftersom man inte vet hur personen i fråga kommer att hantera det. Jag ska ge er ett exempel. De flesta antar att det är snällt att kalla någon för smal, håller ni med? Vem skulle ta illa upp om du sa till din kompis att hon/han är smal? Saken är den att benämningen smal kan tolkas på så många olika vis. När jag var mindre fick jag alltid höra att jag var smal, eller till och med för smal. Jag skulle alltid ta en extra matportion, jag fick alltid sy in mina kläder och jag blev alltid kallad för tändstickan eller flaggstången. Ibland kunde jag till och med höra att jag var äckligt smal, men jag hade inte gjort något fel. Jag mådde hur bra som helst, jag åt så mycket jag orkade och jag tränade nästan ingenting. Jag var inte i närheten av någon ätstörning eller så, jag mådde ju bra! 
 
På senare år har jag lagt på mig kilon och slutat tränat eftersom jag inte vill ses som "för smal". Idag är jag väldigt nöjd över min kropp men när någon kallar mig smal blir jag fortfarande irriterad. Jag ser inte smal som något positivt, jag gör verkligen inte det. Jag vill höra att jag är normal, varken stor eller liten, jag vill vara normal! När jag idag får höra att jag är smal associerar jag det direkt till att jag är äcklig, tyvärr med det är så det är. Kommentarerna sitter fortfarande kvar i mitt minne och det är något som är väldigt svårt att bearbeta bort. 
 
 
 
Samma sak gäller även prestationer. Om du någon gång får höra att du är en klant eller att du suger på fotboll så kommer du ganska snart sätta in dig i rollen att du är "klanten" i gänget, eller så lägger du av med fotbollen på en gång. Att höra att man är en klant är kanske inte lika roligt för personen i fråga som det är för alla andra. Hur ofta har man inte hört "men han/hon skrattar ju åt sig själv också"? Visst, det kan givetvis vara så, men när det väl inte är så ska man ha i baktanke att denna "klantiga" människa endast skrattar för att dölja att han/hon skäms över hur dåligt han/hon har presterat. Det är också något som kommer sitta kvar i tankarna och det är väldigt svårt att bryta ett mönster. Är du klanten i gänget och skäms över det så är det viktigt att tala om det. Det är jättesvårt att byta en roll som man en gång har fått. Ni kan själva tänka er en person som är väldigt blyg från början, denna människa kan inte helt plötsligt dyka upp på en fest och vara jättesocial och prata med alla, det skulle bara vara konstigt? Nej, det är inte konstigt, det är bara modigt att man vågar byta sin egna roll!
 
Det jag försöker säga med denna superlånga text är att kommentarer som handlar om prestationer eller utseende är väldigt känsliga. Det är nästan bättre att inte säga något huvudtaget eller att du säger det försiktigare såsom  - nu var du allt lite klantig men du fixar det nästa gång. Du kan säga gud vad du är vacker, den där tröjan sitter jättebra på dig! Skippa värdeladdade orden som klant och smal/tjock, för du vet inte hur människan själv kommer att ta kommentaren. Även om du tycker att klant bara är något roligt så tycker inte alla som dig. Även om du tycker att vara smal är fint så tycker inte alla det. Det finns folk som inte vill vara smala, det finns folk som inte vill vara tjocka så varför måste vi ens kommentera något?
 
Tänk på vad ni kommenterar, det kan sitta kvar hela livet. 
Tänk, tänk, tänk! 
 
 

Ingen härlig jul

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
Hallå där! Är du den personen som är lyckligt lottad att älska julen så kanske inte detta inlägget är något för dig. Jag hoppas du får en riktigt trevlig jul så syns vi senare i ett annat inlägg. Jag hoppas även det kommer någon snö annars få vi börja klippa gräset som en jultradition haha. 
 
Läser ni vidare så antar jag att ni är nyfikna eller för att ni är precis som mig, ingen riktig julmänniska. Jag önskar jag vore det eftersom julen alltid har varit en mysig och rolig tradition. Enda sedan jag var liten har jag varit bortskämd på julafton. Jag har byggt massa berg av mina julklappar, pyntat julgranen till den finaste och jag har alltid firat julen med min släkt, vartannat år hos min släkt på mammas sida och vartannat år hos släkten på pappas sida. 
 
Men det var något som hände som gjorde att min jul inte är detsamma längre. Så fort jag tittar på Facbook eller Instagram och ser att mina vänner önska alla en god jul eller bilder på fina julgranar så faller mina tårar. Jag som är en familjekär människa som älskar att umgås med min släkt är ur funktion om jag kan säga så. Helst önskar jag att jag kunde sova förbi julen. Jag har köpt julklappar, jag har julbakat och jag har pyntat mitt rum med julstake och fina julgardiner i hopp om att julen ska bli bra i år. Jag blev väldigt besviken när jag frågade pappa om när vi skulle sätta upp julgranen. Svaret jag fick var att vi inte skulle ha en julgran. Jag blir så besviken och ledsen även när det inte är en big deal. Tydligen så hade vi varken tid eller plats för en julgran och dessutom hade vi ingen förra året. Jag hade sett fram emot att pynta julgranen och skryta för min pojkvän att han aldrig hade sett en finare julgran. Jag skulle pyntat den precis som mamma gjorde, hänga upp alla våra fina julkulor utom de gula eftersom mamma inte tyckte de passade in. Jag skulle hänga fint glitter enda från toppen som skulle hänga ner till marken. Jag ville lägga mina fina julklappar under julgranen men istället får dem ligga inne på mitt skrivbord, inte direkt någon julkänsla. Det är småsaker jag hakar upp mig på. Jag blir alltid irriterad och känslig när det gäller förändringar, jag kanske är töntig och överreagerar men det är så det är. 
 
De senaste tre åren har vi firat jul utan min mamma, och nu ska det bli fjärde året. Det är så otroligt tråkigt att traditioner ändras för att en familjemedlem går bort. Jag blir förvirrad och stressad över hur jag ska fira min jul. Jag vill fira min jul som jag alltid gör men jag vet att det aldrig kommer att bli en riktigt härlig jul ingen. Julen ska firas med släkt och vänner, ellerhur? Främst tycker jag att det är viktigast att hela familjen är samlad och såklart äre det som ställer till det. Mina syskon ska åka hem till min morfar och fira jul där. Min pappa ska fira jul med Karin och väljer att stanna hemma. Men vart ska jag ta vägen? Jag vill ju fira julen med hela familjen. Det jag blir mest irriterad över att alla redan bestämmer sig för vart de ska ta vägen utan att planera med varandra. Jag känner alltid att jag hamnar i kläm. 
 
Jag känner dessutom att jag vill strunta i julen eller att jag firar den hos min pojkvän istället, men han verkar inte vara så engagerad. Det är inge roligt att fira jul någonstans om man känner sig tvingad till det och därför känner jag mest att julen bara förstör. Jag vet att jag kommer fira jul med hela min familj två dagar efter jul men det är inte så jag vill ha det. Det är ju själva julafton som är speciell. 
 
Förra året på julfaton fick jag sitta själv hemma på kvällen och kolla på tomten är far till alla barnen medan resten av min familj hade åkt till vänner. Så jag satt helt för mig själv och deppade. I år blir jag ledsen med tanke på att hela min familj inte kommer gå tillsammans upp till mamma och mormors grav och ge dem fina julblommor. Jag kommer antagligen gå och köpa blommor helt själv och gå till gravarna med några i från släkten. Jag blir bara så besviken. Mamma betyder verkligen allt för mig och hade hon vart kvar i dag hade vi aldrig haft några konflikter i släkten och allt hade sett ut precis som förr. 
 
Julafton ska vara ett tillfälle då vi alla njuter av varandras sällskap, då alla ska ha trevligt och mysigt tillsammans. Men julen har fått en helt annan bild i mitt huvud. - Att vara splittrad från familjen. 
 
Sorgligt. 
 

Uttöjd och ligger runt?

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
Grattis alla pappor! Har ni firat eran pappa då det är fars dag? Jag vet att många av er har det kämpigt då alla inte har en pappa, men man kan fira dagen på ett fint sätt ändå. Man kan köpa blommor till graven eller tända ett ljus hemma för sig själv. Eller så räcker det med att skicka en tanke! 
 
Idag tänkte jag återberätta en historia då jag blev förödmjukad av främmande män på hemköp. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om det på bloggen för kanske ett år sedan. Men i skolan har jag en uppgift om att skriva en krönika, så jag tänkte "varför inte återpublicera det på bloggen?". Hoppas ni har en fin kväll så syns vi! 
 

UTTÖJD OCH LIGGER RUNT? 

Jag kliver av bussen en hållplats längre bort för att hinna springa in på hemköp för att köpa tamponger innan jag beger mig mot skolan. Som vanligt ligger tampongerna längst in i affären vilket betyder att jag måste gå över hela affären med dessa pinsamma tamponger i min hand. Det är fullkomligt normalt att köpa tamponger men jag känner mig alltid obekväm i situationen.

 

Jag går fram till kassan med minst kö för att mitt handlande ska gå så fort som möjligt. Jag ställer mig bakom en lång stilig man i kavaj som är redo att betala. Jag slänger osäkert upp två paket tamponger på rullbandet då jag plötsligt hör tre eller fyra äldre snubbar bakom mig skratta.

 

Kassörskan slänger en dömande blick mot grabbarna samtidigt som vi båda två hör oförskämda värdeladdade ord riktade mot mig. En snubbe säger med hög ton till sin kompis att jag är uttöjd som köper dessa tamponger, varpå hans kompis håller med och säger att jag förmodligen ligger runt en hel del. Jag blir helt förskräckt och får tårar i ögonen. Kassörskan reagerar starkt men vågar inte säga emot, istället säger hon att jag ska betala femtio kronor vilket jag skyndar mig att göra. Jag tar mina tamponger och skyndar mig därifrån samtidigt som jag hör de främmande snubbarna skratta. Jag vill bara vända mig om och skälla ut dem, men det är jag alldeles för svag för. Istället skyndar jag mig ut från affären helt förödmjukad.

 

När jag kommer fram till skolan berättar jag för mina vänner och de blir fruktansvärt provocerade. De säger åt mig att jag ska stå upp och försvara mig själv och att jag inte ska ta åt mig dessa felvärderingar

 

Frågan är vem som är mest patetisk? Jag som inte vågar stå upp för mig själv eller de främmande snubbarna som känner att de har rätten till att trycka ner mig? Jag är inte uttöjd och ligger runt, jag har bara mens.

 

 

Jag mår bättre på sommaren !

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
 
 
Det kanske inte är något ni har tänkt på men jag tänker på det rätt mycket. Sommaren är de som får mig att må bra rent psykiskt. Man slipper denna stress och ångesten inför att gå till skolan varje dag. Det är inte bara det att det är jobbigt att vara i skolan, den jobbiga delen ligger i att man inte får någon fritid. Jag är inte bra på att planera vilket gör att all min fritid går åt till att plugga. De dagarna i veckan jag är ledig på är fredag och lördag. Resten av veckan pluggar jag. Men nu när jag har sommarlov och är ledig från skolan så har jag så sjukt mycket tid över. Nu har jag precis börjat sommarjobba men det sköna med ett sommarjobb är att man inte tar med sig arbetet hem. Jag sitter inte hemma just nu och pluggar. Jag mår bättre rent psykiskt eftersom jag får tid till att göra det jag tycker är roligt. Jag kan gå ut utan att få ångest över att jag egentligen behöver plugga. 
 
 
Största anledningen till varför jag älskar sommaren är för att man är fri. Fri från skolan, fri från plugg, stress och ångest. Jag kan vara ute i solen och chilla, må bra och bara njuta av livet. 
 
 
 
 

Lika jobbigt att vara smal som tjock

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, självkänsla/självförtroende
 
 
Hej hur mår ni? 
Jag håller just nu på med en uppgift som handlar om skönhetsideal. Något jag stör mig enormt mycket på är att folk inte förstår att man måste jobba på självförtroendet och självkänslan för att må bra och för att bli nöjd med sig själv. Att sträva efter att se ut som idealet idag är inte hållbart. Att gå ner eller upp i vikt kommer inte göra dig lycklig eller nöjd, såvidare du inte tycker du är ohälsosam. Att höra att man är smal är lika jobbigt som att bli kallad tjock. Men det är mer accepterat att vara smal vilket jag tycker är sjukt. Vill bara påminna er att om ni vill få en bättre självkänsla så börja acceptera dig själv. Låt inte omgivningen bestämma hur du ska se ut. Det är endast du som kan göra din självkänsla bättre. Det handlar mer om dina tankar, beteendet och dina känslor än din vikt, förstår du? 
 
Tips till er alla! Strunta i vad folk säger, träna istället på ditt självförtroende och din självkänsla! Jag tror på er! 
Bamsekramar !
 

Uttöjd och ligger runt?

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
 
En sak jag blir riktigt förbannad på är när folk tror att de har rätten till att snacka skit om andra. Jag förstår verkligen inte. Mår man bättre av att klanka ner på andra? 

Idag när jag stod i affären och skulle köpa tamponger så hade jag ett killgäng bakom mig. Jag har aldrig varit riktigt bekväm med att köpta tamponger av någon konstig anledning, det käns lite pinsamt även när det inte borde vara så. Det som sedan hände gjorde inte precis saken bättre. När jag lade upp tampongerna på bandet började ett okänt killgäng snacka skit om mig. Eller jag antar att de snackade om mig eftersom de sa såhär: 
"Åh jag undrar hur uttöjd hon är som köper dessa tamponger" och en annan kille sade "Ja, allt nog ligger hon runt en del, det tror jag". Följt av det hör jag bara mummel och sedan börjar de att skratta högt. Jag blir jätteröd i ansiktet och får tårar i ögonen. Jag mådde jättedåligt. Jag vågade inte säga åt killgänget heller eftersom jag antagligen skulle börja grina då eftersom jag är så blyg. Jag såg att tjejen i kassan reagerade men inte heller vågade säga något. Sedan hörde jag killarna prata om hur billigt det är att köpa tamponger "10kr paketet" hör jag en kille säga kaxigt. När jag ska betala för tampongerna (två stycken paket) säger tjejen i kassan " det blir 50kr". Killarna blir tysta, jag betalar och tar mina tamponger och skyndar mig därifrån. Resten av dagen var jag så otroligt irriterad och förödmjukad. 
 
För det första blir jag jättearg för att de ens tror att de kan säga sånna där elaka kommentarer om mig. De fick mig att framstå som någon jag verkligen inte är. Det är ett riktigt omoget beteende och det där killgänget är sjukt okunniga. Om de tror att man använder speciella tamponger för att man ligger runt så borde de läsa på lite extra om vad tamponger verkligen gör, och vad man använder dem till. Det är inte precis så att man använder större tamponger för att man är uttöjd? Kan man ens blir uttöjd är min fråga? 
En slida kan väl ändå utvidgas och sedan dra ihop sig igen efter samlag. Jag tror inte alls att de där killarna  har greppat att tamponger och samlag inte har med varandra att göra. Visst det finns speciella tamponger att använda när man har samlag men det är inte samma sak. Storleken på tampongen avgör hur mycket eller hur lite en kvinna blöder. Det handlar inte alls om att du måste använda en viss storlek för att du har haft sex med många personer. 
 
Usch jag blir bara så arg på folk som är okunniga och tror att de kan slänga ur sig vad som helst, utan att tro att folk inte tar illa upp. Jag förstår verkligen varför feminismen behövs..
 
 
 

Samtalsvän & skänk en gåva

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej! Alldeles nyss fixade jag så att jag är en samtalsvän på cancerfondens hemsida. Där kan ni om ni vill prata med mig och ni vill ha stöd eller behöver prata ut om något som gäller cancer. Kanske har du förlorat någon nära eller känner någon som fått cancer, eller du kanske själv har cancer. Jag är där för att hjälpa till! Det enda du behöver ha är en mailadress. För att hitta mig kan ni klicka HÄR! 
 
Jag har även startat en insamling till cancerfonden. Jag förväntar mig inte att få några bidrag men jag skulle bli så sjukt glad om någon ville slänga iväg ett sms och skänka 50kr. Jag är bara glad för att hjälpa till. 
 
 
I sidmenyn hittar ni även insamlingen! 
 
 
 

Insidan är viktig

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, outfits, självkänsla/självförtroende
Hej mina vänner ! 
 
Runt på facebook och instagram idag kan man hitta väldigt många kommentarer som lyder " vad snyg du är, världens finaste osv". Visst är det roligt? Roligt att höra att man se bra ut? Det blir en bekräftelse på att vi duger.  Men om vi inte får någon kommentar om utseendet blir vi oftast besvikna... "Jaha duger jag inte nu, tänker ni?". Det handlar hela tiden om att få bekräftelse. 
 
Jag vet att det finns många där ute som inte ens får någon kommentar på sina bilder vilket kan få en att tro att man inte duger. Men det är klart att man duger ! Om jag får säga det själv tycker jag insidan är betydligt viktigare  än utsidan. Om jag skulle byta profilbild på facebook eller lägga upp en bild på mig på instagram vill jag hellre höra "wow, du är helt fantastisk, du är en sådan bra vän". Eller "Du är så viktig för mig". Skulle man inte bli gladare då tror ni? Men om jag tänker ett varv extra kommer det säkert bli för vanligt och då är inte orden lika värdefulla längre. Att höra att man är fin hela tiden är heller inget som känns särskillt speciellt längre. Det är så vänner gör, stöttar varandra genom att visa att de är bra vänner och det är inget fel med det! Tvärom, självklart att du ska hylla dina vänner. Men glöm inte att insidan är lika viktig att kommentera. 
 
Är du den personen som inte får särskillt mycket response på dina bilder, kan det enkelt betyda att dina vänner värdesätter sina komplimanger högre än att posta dem på facebook. Orden betyder mycket, du betyder mycket.  Facebook och instagram betyder ingenting. 
 
Jag har en kompis som är helt fantastisk. En person som inte alltid utgår från utseendet. Att höra att man är bra och att jag är en jättebra kompis får mitt humör på topp. Ingenting som läggs ut över facebook så andra kan se, utan bara för att jag ska få veta det. Det är helt otroligt bra gjort. Mer sånnt behövs! 
 
Självkänslan ska vara bra, det är superviktigt. Självklart ska man få höra att man är fin, men även att man är bra. 
 
Vad har ni för tankar om det här? Jag vill gärna höra. 
 
Hoppas det här inlägget uppskattas, KRAM! 

Att tycka synd om sig själv

Hej! Här kommer världens längsta inlägg. Jag tänkte bara säga att du inte behöver läsa allt. Läs bara något stycke. Allt hänger ihop men det är om olika saker. Kommentera gärna dina åsikter. 
 
Det är okej att tycka synd om sig själv men även okej att inte tycka synd om sig själv. Det kan vara bra att ha förståelse för sin egna situation och inse att man mår dåligt och vill tycka synd om sig själv. Men att tycka synd om sig själv handlar inte om att inte släppa in någon annan som vill hjälpa dig eller att man skär sig för att må bättre. Då kan jag säga att det mer handlar om dålig självkänsla och att man behöver hjälp med sina problem. Men en dålig självkänsla kan också göra att man tycker synd om sig själv och det är okej. Men saken är den att det alltid går att förbättra sin självkänsla men det kan vara väldigt svårt att hitta nya vänner eller att gå vidare efter att någon har dött. 
 
Att tycka synd om sig själv är en början till att må bättre. Att förlora någon nära eller att man inte har några kompisar eller att man inte ser ut som man önskat är ofta saker som gör att man tycker synd om sig själv. När jag säger att det är början till att må bättre är det för att man i just den stunden som man mår dåligt har så lite energi kvar att man har tröttnat på att må dåligt och vill göra något åt saken. Att må dåligt och se ner på sig själv tar på krafterna och det kan vara både positivt och negativt. 
Negativt - När det går så långt att man börjar göra illa sig själv för att man mår för dåligt då man till exempel skär sig själv eller slutar äta och sover väldigt dåligt är tecken på att man behöver hjälp. Sök upp en psykolog eller likande. 
Positivt - Något som i stället är bra med att tycka synd om sig själv är att man sätter ner foten och intalar sig själv att "nej, jag vill inte må såhär, jag måste göra något åt saken". Har man rätt inställning så går det att må bättre. Du behöver inte ändra på dig över huvudtaget det är viktigt att känna till. Vill du få en kompis men känner dig för blyg, ful eller för tråkig så handlar det bara om inställning och inte lyssna på vad andra säger. Visst han sade att jag var ful och tråkig men det behöver inte betyda att jag är det. Alla har olika uppfattningar om vad som är fint och vad som är roligt. Bara för att han inte tyckte du var roligt behöver det inte betyda att nästa person tycker det samma. Har man en bra självkänsla kommer man inte ta åt sig lika mycket av kommentarer vilket gör att man inte lika lätt hamnar i riskzonen för att tycka synd om sig själv. 
 
När man har gått miste om en nära människa är det väldigt självklart att man tycker synd om sig själv som får uppleva något likande och man tycker livet är orättvist och så vidare. Det är väldigt lätt att man istället vänder på det och vill att andra ska tycka synd om "mig". Men jag kan säga såhär, det hjälper fortfarande inte om någon annan tycker synd om dig för du kommer fortfarande att må dåligt. Här handlar det om inställning igen. Mår du dåligt måste du själv göra något för att må bättre. Man kan inte gå runt och tro att saker och ting ska lösa sig utan att man försöker. När jag förlorade min mamma kände jag mig inte alls bra, livet var surt och jag tyckte synd om mig själv. Blev arg så fort ingen frågade hur det var med mig osv, även då jag hade människor som brydde sig så ville jag att fler skulle bry sig, för att jag ville "att andra skulle tycka synd om mig". Det här skäms jag så mycket för idag men det var fortfarande okej att jag kände så. Jag blev besviknare men sedan fick det inte precis mig att må bättre så då ändrade jag inställning och tog saken i mina egna händer för att må bättre. Jag fick hjälp av en kompis som hade fixat en kurator åt mig men det var fortfarande min inställning om hopp att må bättre. Jag är så oerhört glad och stolt över mig själv som vågade ändra inställning och gjorde så att jag fick bättre självkänsla och självförtroende som sedan gjorde mig glad, nöjd. Bara en känsla av att man inte kollar ner på sig själv är fantastisk. Att nå sina mål är otroligt bra. 
 
 Ofta de som tycker synd om sig själv tar inte ansvar för sitt liv, "det är inte mitt fel att jag ser ut såhär, eller mår såhär". Visst vikten kan mycket bero på vad ens föräldrar ger en för mat osv, men tar man ansvar för sitt liv kan man fortfarande påverka, också här handlar det om rätt inställning. Mina föräldrar ger mig för mycket/ för lite mat och därför ser jag ut såhär. Klaga inte på föräldrarna så länge de inte är för stränga eller inte ger dig mat eller proppar i dig mat som du inte orkar med. Du kan påverka, rätt inställning. Jag vill blir smalare/större, ja men då kanske jag ska börja träna. Du kan göra något åt saken. Du behöver kanske inte träna heller, du kanske bara behöver prata med dina föräldrar om hur du känner. Tänk bara på att undvika ett påhopp så utgår man alltid från sig själv. Börja aldrig meningen med att säga "DU proppar i mig för mycket mat". Säg istället "JAG har känslan av att jag är tvungen att äta mer mat än vad jag vill och orkar, jag tycker det är jobbigt". Då slipper man ett "påhopp" då den andre personen känner att den måste skydda sig genom att argumentera tillbaka. Det vill man undvika.  
 
Att känna sig ful brukar oftast inte komma av sig själv utan det kommer ifrån en osmidig kommentar av någon som har sagt att du har fula kroppsdelar eller att man är tråkig som då får en att uppleva att man inte duger som människa. Det sitter kvar långt där inne och det är svårt att släppa. Men det kan man också påverka. Nej smink eller andra kläder är inte nödvändigt.. och det kommer inte få dig att må bättre. Här handlar det mer om att förbättra sin självkänsla, att våga känna sig nöjd och bekväm som man är. Jag duger. Jag är fin i smink men jag är ändå fin utan. Alla har olika åsikter om vad som är fint.För att förbättra självkänslan kan du läsa mer om det i min kategori - Självkänsla/självförtroende.  
 
 
Allt handlar om rätt inställning. 
  • Jag kan göra något åt saken. 
  • Jag duger precis som jag är.