Startsidan  ·   Instagram  ·   Twitter  ·   WE♡IT

" Från och med nu kan livet bara bli sämre"

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
(Inlägget skulle bli publicerat den 31 Januari).
 
Återigen står jag här. Det var längesedan sist, kanske i somras på din födelsedag. Jag står här med en ros i min hand medan pappa letar en fin plats att placera lyktan på. Egentligen skulle jag vilja hålla i en stor blombukett men jag vet som alltid, att det knappt finns någon plats att placera alla dessa blommor på.
 
Tänk att det redan har gått fem år, fem år sedan jag fick säga farväl för gott. Fem år sedan jag fick höra din röst för sista gången och fem år sedan jag hade dig som min mamma. Jag minns fortfarande allt så väl från den dagen du togs i från oss. Jag har aldrig känt mig så ensam och hopplös. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, ingenting i världen skulle någonsin kunna ta dig tillbaka. Jag kunde inte göra någonting, och det var den jobbigaste känslan. Jag minns att jag låg hemma i en vecka och bara stirrade, antingen in i väggen, ner i golvet eller i princip var som helst. När jag tänker tillbaka så ser jag allt i svart färg. Att jag sitter där i mörkret i min ensamhet och bara stirrar. Förmodligen hade jag tusen tankar i huvudet. Det spelade dock ingen roll vad jag tänkte på, för det enda jag fokuserade på var "från och med nu kan livet bara bli sämre". Jag hade gett upp. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna vara glad igen.
 
Men där står jag, med en ros i ena handen och ett grepp om min pojkväns hand med andra handen. Sist vi två var här bröt jag ihop och han fick trösta mig. Det var en sådan härlig känsla att kunna gråta vid din grav. Gråta över alla fina minnen ihop med dig, men även gråta av stolthet. Jag grät för att jag var stolt över att jag gick från botten och tog mig till toppen. Att inse att livet inte blev sämre och sämre utan att jag tog mig ur sorgen och insåg att livet fortfarande har goda saker att ge. 
 
Efter fem år har jag blivit mer självständig, fått bättre kontakt med min familj, blivit tillsammans med världens finaste kille, blivit modig och framförallt blivit så jädrans nöjd med mig själv. Jag är vacker, det har jag fått från dig mamma. Jag kan vara glad! Jag kan fortfarande vara ledsen men jag är mest glad! Det finaste jag hade i mitt liv tog cancern ifrån mig. Men på något vis måste jag se det från den ljusa sidan
" De är de finaste blommorna som blir plockade först". 
 
 

Min dröm - Tillsammans mot cancer

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer, viktigt
 
Godmorgon finaste läsare! 
 
Kikade ni på Tillsammas mot cancer här i veckan? Jag såg inte hela, jag missade ungefär den första halvtimmen. Är det något jag verkligen älskar så är det att titta på tillsammans mot cancer. Jag kan lova er att jag sitter där, framför teven och gråter. Jag gråter både av lycka, sorg och allt där emellan. Jag tycker det är så fint att folk har modet till att dela med sig av sina historier/reser inför hela Sverige. Det är även en av mina drömmar. Jag vill stå på den där scenen, berätta hur sårbar man kan vara, berätta hur allt börjar tills att man tagit sig igenom allt och måste genomgå ytterligare förändringar när någon nära har dött. Man sörjer inte bara att en familjemedlem är borta, man sörjer att hela ens familj och släkt förändras. Vardagen förändras. Jag kan inte ens säga att jag är samma människa idag som jag var när mamma var vid liv, och det är väl både positivt och negativt. 
 
Förut hade jag en insamling på min blogg där man kunde skänka pengar till cancerfonden. Jag var till och med samtalskompis för de personer som känner att de behöver någon att skriva till, någon som kan relatera till de man själv går igenom. Jag saknar det, det var jättebra att den möjligheten fanns. Jag slutade på grund av att cancerfonden själva tog bort den funktionen (Jag hittade inte den iaf). Om det är någon av er som vet om man kan vara samtalskompis någonstans får ni gärna lämna en kommentar! 
 
Men som ni märker så brinner jag verkligen för ämnet Cancer. Cancer har förstört för mitt liv och alla i min närhet. Jag står inte ut med tanken att Cancer fortfarande drabbar människor, och att de i sin tur ska gå genom en fruktansvärd plågsam resa. Usch. 
 
Men något jag verkligen reagerade på i Tillsammans mot cancer var att man säger att 1/3 får cancer, vilket låter jättemycket. Men man får inte glömma att 2/3 inte får cancer. 
 
 
 

De där med att förlora någon

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej finaste! Jag trodde det värsta sorgarbetet var över, men vet ni vad? Det är fortfarande jättejobbigt. Det är väldigt svårt att säga adjö till en av de man älskar mest här i världen, men att inse att man verkligen har sagt adjö till den människan är obeskrivligt. Jag är så sårbar, varje gång vi pratar om henne, nämner henne så försöker jag hålla tillbaka mina tårar. I nästa stund går jag därifrån och störtgråter. Det är jobbigt att visa att man ska vara stark när man egentligen vet att man är så djupt sårbar. Den 12 Juli var det min mammas födelsedag. Jag och Philip åkte därför dit dagen innan och gav henne blommor. Tro mig när jag säger detta, men jag har aldrig gråtit vid min mammas gravsten när jag har haft min familj med mig. Men när jag då, i den stunden var där helt själv med Philip, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Vi kramade om varandra helt vanligt, men jag kunde inte släppa honom, särskillt inte när mina tårar började falla. Han höll om mig hårt och jag började tappa greppet och bara grät och grät. Jag blev förvånad, skulle verkligen jag gråta vid mammas grav? Jag som knappt grät på hennes begravning? 
 
Det jag känner nu är att jag har så svårt att acceptera hur livets framtid kommer att vara. Mina minnen av dig försämras och jag är rädd, rädd för att sluta minnas. Jag hatar tillfällen då jag ständigt tänker på dig och inte kan göra någonting för att få dig tillbaka. På studenten gick jag upp tidigt, lockade mit hår, satt på mig en fin vit klänning som länge bara hängt i min garderob. Jag satt på mig min studentmössa och ställde mig framför spegeln. Jag var helt själv, bara tittade på mig själv och kände att detta skulle bli en otroligt jobbig dag. Mamma som alltid hjälpte mig att locka mitt hår till skolavslutningen, och den som alltid sa att jag var vacker innan jag gick, var inte där. Det var bara jag och spegeln. Jag var rädd för att på utspringet springa till min familj och bryta ihop för att jag inte skulle kunna säga till mamma att jag är så otroligt glad, och att hon skulle säga att hon var stolt över mig. Studenten handlade mest om rädsla och sorg än vad det handlade om lycka. Självklart var jag glad och firade studenten på ett jättebra sätt! Det är bara det att dessa tankar dyker upp när något speciellt sker. 
 
Man måste komma ihåg att det är superviktigt att få prata ut! Jag funderar på att söka upp en psykolog igen. 
 
Mamma, jag saknar dig!! <3 
 

Mammas födelsedag

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer

Hej på er mina fina läsare ! Det här inlägget var planerat att publiceras den 12 juli, men det blev inte så. Den dagen var alldeles för jobbig för mig. Min mammas födelsedag var den 12 juli men eftersom jag jobbade den dagen från klockan 10:00-19:30 så hade jag varken orken eller tiden till att skriva ett blogginlägg. Jag hade inte ens tiden att gratta min mamma på hennes födelsedag. Jag och min pojkvän Philip åkte därför upp till min mammas grav dagen innan, alltså den 11 juli och gav henne fina rosor. Jag och Philip pratade som om ingenting och sedan kramade han om mig och då började jag fälla tårar. Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på min mamma. Jag undrar hela tiden hur mitt liv skulle se ut med henne i bilden. Jag vill gå upp på morgonen och överraska min mamma med tårta på sängen och ge henne fina presenter och kramar. Jag vill inte åka iväg till en gravsten och lägga dit blommor. Jag vill träffa henne. Jag älskar henne. Och det gör så ont att jag inte kommer får träffa henne vid nästa födelsedag heller.

Mamma, jag saknar dig. Kom hem igen ❤️

Minnen i ett halsband

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
När jag rensade bland mammas gamla smycken hittade jag detta halsband. Så mycket minnen och lycka i endast ett halsband. Jag minns att jag gjorde smycket till min mamma när jag var liten, jag älskade verkligen att pyssla.  
 
Saknaden efter min mamma är enorm och när man hittar gamla saker blir man påmind om den gamla goda tiden. Just nu är jag inne i en period då jag har det väldigt jobbigt utan min mamma. Jag blir både arg och frustrerad över att hon är borta. Nu närmar sig studenten och balen vilket är en speciell högtid då jag vill visa min mamma hur långt jag har kommit i livet, att visa att hon har något att vara stolt över. Jag minns när jag gick på balen i nian. Jag grät hela dagen innan balen för att jag var ledsen att hon inte kunde vara med och se mig. Min mamma levde ett alldeles för kort liv, och att veta att jag senast fick träffa henne för fyra år sedan är kämpigt. Jag behöver verkligen min mamma och jag hatar cancer mer och mer för varje dag som går. 
 
Kära ni! Ta hand om era nära och kära. Man vet inte vad man har fören det är borta <3. 
 
KRAMAR! 
 

Kära mamma

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Ni som har hängt med ett bra tag på bloggen vet att jag har en bok som jag skriver mina blogginläggtips i. På en av sidorna skriver jag inlägg om endast död, sorg och min mamma. Jag hittade ett förfrågat inlägg som jag ännu inte har hunnit gjort, av en okänd anledning. Inlägget går ut på att beskriva min mamma, vem var hon? Jag tycker det lät som en superbra idé så här kommer svaret! 
Kära mamma, hur ska jag beskriva dig? Det räcker inte med att säga att du var den vackraste på denna planet och att du alltid satte andras lycka framför din egna. Det var även du som förde familjen och släkten samman. Den som alltid frågade mig hur jag mådde och den som alltid gav mig trygghet. Du var framförallt den i familjen jag pratade mina "problem" med. Jag kunde alltid höra ditt sköna skratt på helgernas kvällar då du fått i dig lite vin. Jag fick ofta höra att vi var världens bästa familj, en familj som tog hand om varandra och var supertighta. 
 
Kära mamma, du fanns i mitt liv i bara fjorton år. De sista tre åren var de kämpiga. Så vad hände? du var fortfarande min mamma, men helt förändrad. Du var låg och mådde sällan toppen. Vi fick hem folk varje dag som tog hand om dig. Dag in, och dag ut. Kära mamma, det jag älskade mest som barn är det jag hatar mest idag, högtider. Utan dig finns inte samma sammanhållning, samma gemenskap eller samma känsla. Jag vet inte om högtider blir värre desto äldre man blir, men när du var med i bilden kändes allt så enkelt och alla var glada. 
 
Nu är mina bröder de som hjälper mig med mina "problem", och de vet inte om det förflutna vi pratade om. Jag behöver fortfarande dig!  
 
Vad hände med alla kommentarer om vår underbara familj? Vad hände? 
 
 
...Cancer, jag hatar dig. 

Bokläsning - två veckor efter min mammas död

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Hej finisar! När min mamma dog år 2012 (jag var 14år ) Så fick jag en fin bok av min bästa vän som var menad till att skriva ner mina tankar och känslor. När jag nu tittar på datumet ser jag att jag skrev i boken två veckor efter min mammas död. Tänk er nu att jag inte hade pratat med någon på en hel vecka, det enda jag hade gjort var att ligga i min säng hela dagarna långa. Gråtit konstant att jag hade huvudvärk hela veckan. Men när jag ser att jag ändå orkade skriva en fin liten text i min bok så blir jag glad. Kan man knappt prata så kan en penna hjälpa till att lätta på känslorna. 
 
Det lilla jag fick ur mig var att det var kärlekens dag, alla hjärtans dag. Jag ville visa min uppskattning till mamma, även om hon inte fanns kvar. Jag skrev först en hälsning till min kära mamma. Jag skrev att jag hoppades att hon hade det bra. Jag tillägger att min pappa hade gett henne två geléhjärtan och ett i choklad. Jag vet inte på vilket sätt han gav det till henne men på något vis fick hon dem säkert. Jag beskriver sedan att jag kommer ihåg dessa dagar, alla hjärtans dag. Vi brukade alla samlas efter skolan och jobb hemma i köket och ge varandra presenter. Jag skriver att jag minns när jag och du (mamma) fick en varsin hjärtformad ask som det fanns ett smycke i. Jag tyckte att askarna var jättefina och du gav din ask du fått av pappa till mig. 
 
Jag fortsätter att jag skulle hälsa från hela familjen till mamma, ett litet grattis på alla hjärtans dag. Sedan beskriver jag hur otrolig hon är och hur mycket jag önskar att hon vore här med mig. Att jag tänker på henne varje dag och att jag grät för att hon är borta, jag grät, varenda dag. Jag berättar att jag läste mammas dödannons i tidningen den dagen också.
 
" För första gången klarade jag äntligen av att läsa hela din dödsannons. Jag kan inte förstå att du är borta, det känns som om du kommer tillbaka. Men jag vet att vi kommer att återförenas en dag, dagen då jag kommer till himlen. Lova att det är du som hämtar mig då". 
 

Min sorg + kuratorer

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Som de flesta här på bloggen vet så dog min mamma i cancer när jag var fjorton år gammal. Vill ni läsa om min sorgeprocess kan ni kika i kategorin min mamma och mormor gick bort i cancer. Är det något ni inte hänger med i så är det bara att kommentera! 
 
Hej bloggen, hur mår ni? 
I detta inlägg kommer jag beskriva hur det var att gå till en kurator. Jag har återigen plockat fram boken jag skrev i medan min mamma var sjuk och som jag fortsatt skriva i efter hennes död. Boken är alltså som en dagbok men sorgrelaterad. 
 
 
Såhär börjar jag:
 
Kurator 6/6-12 (Ett halvår efter min mammas död)
 
 " Hej! Jag går hos en kurator som jobbar på min skola och jag går och pratar med henne varannan vecka. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag började prata med kuratorn men jag har pratat med henne ungefär 6-7 gånger".  Notera att detta var den allra första kuratorn jag pratat med! 
 
 
Därefter förklarar jag hur vår pratstund var sist jag besökte henne. Jag tog upp ett ämne angående när jag, pappa och min moster besökte MOH (vård i livets slutskede). Vid det besöket pratade vi mycket om hur sjuk min mamma var och jag nämner att det var det absolut sista jag ville komma ihåg. Vem vill minnas sin mamma sjuk? Jag beskriver att pratstunden med kuratorn var väldigt kämpig och jobbig då jag inte hade pratat om mamma på nästan ett halvår. Alla mina tankar och känslor hade varit fast inom mig och nu fick jag äntligen släppa ut mina känslor vilket var superjobbigt, men ändå en lättnad. 
 
En viktig detalj jag nämner var i mötet med M.O.H. Jag skriver att jag fick redan på att min mamma var magsjuk sista veckan i hennes liv, vilket jag inte hade en susning om. Jag skriver att det var många känslor som jag kände just då och den bästa känslan av allt var att jag kände att mamma var levande, eftersom vi pratade om henne. Det mina vänner en är superviktig anledning till att gå till en kurator! För att hålla era bortgångna vid liv! 

Hur mår jag? - Vila i frid

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Godmorgon!
Anledningen till att jag skriver ett inlägg så här tidigt på morgonen är för att min lärare ställde in min lektion när jag stod nere vid busshållsplatsen. Var bara att gå hem igen, haha! 
 
Idag tänker jag nämligen skriva om hur jag mår. Mitt mående har varierat rätt mycket på senaste tiden. Jag är ofta illamående, vilket är ungefär varje dag. På kvällarna mår jag alltid som sämst, det kan bero på att ensamheten gör att jag tänker för mycket. Jag vet att jag har mycket som händer i mitt huvud men det är verkligen ingenting som jag mår dåligt över, och därför tycker jag det är konstigt att jag ibland gråter mig till sömns. 
 
För någon vecka sedan när jag skulle sova skickade jag iväg ett godnattmedelande till Philip som vanligt. Jag ställde mitt alarm på mobilen och lade sedan ner mobilen på golvet. Jag vände mig om och försökte sova. Det här var som vilken kväll/natt som helst. Jag låg inte och tänkte på något speciellt och jag var definitivt supertrött. Det kändes som jag skulle somna vilken sekund som helst. Men plöttsligt känner jag ett hårt ont slag i hjärtat.
 
Jag sätter mig upp i sängen och funderar på vad som precis hände, jag blev ju rädd. Sedan fick jag ännu fler hårda hjärtslag som gjorde att jag hade jättesvårt att andas, jag blev så chockad, vad är detta? Jag började gråta och hade svårt att andas då jag hela tiden tog snabba korta andetag samtidigt som tårarna föll. Det höll på rätt länge. Jag försökte somna om men det var så svårt. Jag hade en känsla av ångest men jag visste inte varför? 
 
Jag sätter mig återigen upp i sängen och slår på ett avsnitt av gossip girl för att tänka på något annat, men det hjälpte inte! Hjärtslagen ville fortfarande plåga mig, haha! Men efter ett bra tag slutade hjärtat slå kraftigt och jag kunde lägga mig ner i sängen och slappna av, men jag kunde inte somna, jag var rädd. 
 
När jag kom till skola dagen efter berättade jag för mina kompisar om vad som hade hänt under natten. Vi försökte alla tillsammans komma på orsaker till att det blev så, men orsakerna var - hormonförändringar då jag slutat med p-piller. Oroligheter med Philip, ångest över framtiden osv. Men jag kände att vi aldrig kom fram till något vettigt. Inget är så pass seriöst som jag mår dåligt över som skulle kunna ge mig hjärtklappningar. Jag mår bra, verkligen bra! 
 
Det gick några dagar till och jag mådde bra! Men försökte ändå klura ut vad som fick mig att må så dåligt. I tisdags kom pappa in på mitt rum och talade om för mig att Anita hade dött den 28 september. Anita är en av mina grannar som endast är här på sommaren. Jag blev så chockad, lilla Anita som var odödlig. Anita var alltid den personen som berätta galna historier och älskade att prata om min mamma. Jag brukade hälsa på henne och dricka ett glas vin och bara prata om gamla tider, en sån härlig gammal dam! Pappa berättade tidigare att Anita hade fått cancer och att hon hade väldigt svårt att andas. När pappa sedan sa till mig att Anita hade dött så kan jag inte annat än att koppla mina hjärtklappningar till det. Jag kommer inte igåg datumet jag fick mina hjärtklappningar med det var definitivt där i kring Anita dog. Jag ser ingen annan orsak till varför jag kände som jag gjorde. Jag mår ju bra! 
 
Nu har cancer tagit den tredje personen i mitt liv ifrån mig. Ingen jag känner som har haft cancer har klarat sig, jag blir så ledsen. Men Anita var gammal och levt sitt liv till fullo! Och jag vet att hon har det bra där hon är nu, nu får hon dricka vin med min mamma och mormor istället! 
Vila i Frid ! <3 
 
 

Tillsammans mot cancer

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej kära bloggläsare! Tittade ni på cancergalan i förrgår? Jag missade det eftersom min pappa fyllde år men jag kollade på det igår istället. Här kan ni se det (LÄNK)
 
Jag kröp ner under täcket med Philip och tillsammans tittade vi på "Tillsammans mot cancer". Först och främst måste jag säga att jag fällde några tårar för hur fin denna gala är och hur otroligt mycket pengar det går att få in under en kväll, helt fantastiskt! 
 
Sedan blir jag otroligt berörd och ledsen när personer berättar deras historier som speglar min. Det är jobbigt att höra att människor går igenom samma hemska sak som jag själv en gång i tiden har upplevt. Jag förstår verkligen hur de känner sig och det är verkligen ett knivhugg i hjärtat. Med tanke på hur jobbigt jag har haft det så kan jag inte ens föreställa mig hur det känns att få cancer och behöva gå igenom denna fruktansvärt jobbiga process, ni är enormt starka ! 
 
Men viktigast av allt i en sådan här situation är att veta att man aldrig är ensam, därför är det jätteviktigt att prata om just cancer. Vissa kanske tycker det är jätteobehagligt och det får man acceptera, men känner du att du vill dela med dig av dina upplevelser så tycker jag du ska göra det! När jag tittade på den här galan så kände jag att jag själv jättegärna skulle vilja nå ut med ett budskap. Jag skulle vilja stå på cancergalan och berätta min historia och förmedla alla att det är okej att känna sig rädd, okej att bli arg och okej att känna sig glad! Jag vill att så många som möjligt får ta del av min historia om jag nu kan hjälpa någon på något vis! Det finns inget jag hellre gör än att hjälpa människor i svåra tider om jag nu har erfarenheter och kan. JAG VILL HJÄLPA!
 
Det var en kvinna i galan som berörde mig känslomässigt. Hon berättade vad som var allra jobbigast för henne, med gråten i halsen sade hon att hon inte skulle få se hennes dotter bli kär för första gången eller se henne ta studenten. Då bröt jag ihop, det är precis det jag är mest ledsen över. Jag fick min första mens utan min mamma, jag gick på min första skolbal utan min mamma, jag har nu en jättefin pojkvän som min mamma aldrig hann träffa, och slutligten en student utan mamma. Man saknar alltid den här betydelsefulla mamman i dessa speciella tillfällen. Bara en röst från mamma som säger "Jag är så stolt över dig". Jag vet att mamma är väldigt stolt över mig och att hon alltid är med mig ändå, på något vis. Men det är den där speciella rösten jag vill höra, rösten från min mamma! 
 
Det var även en man i galan som berättade att han inte hade raderat sin mammas telefonnummer i mobilen ännu. Det känner jag igen mig i väl. Letar jag i min kontaktlista hittar jag på numret som tillhörde min mamma. Jag kan det även utantill. Det är väldigt ofta man bara vill ta upp telefonen och ringa till mamma i hopp om att hon ska svara. I början när mamma gick bort var det väldigt jobbigt med tanke på att jag var ovan med att mamma inte fanns där. Det var en besvikelse varje gång man ringde till henne och man började fundera på varför hon inte svarade mig. När man väl kom på svaret blev man såklart ledsen. Men än idag tror jag fortfarande att ett mirakel ska ske och att jag för en gång skull ska få höra ett "hej, eller hallå". 
 
Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att du är aldrig ensam! Vi alla känner någon som känner någon som har cancer. Det är fruktansvärt hemskt och därför tycker jag det är otroligt bra att galor som denna finns då vi skänker kring 90 miljoner kroner under en kväll, hur sjukt bra är inte det? Cancerforskning utvecklas så otroligt fort idag. Hade min mamma fått cancer i år tror jag defintitivt det hade gått bättre än vad det gjorde då. 
 
Och för all del, vill du prata om cancer så ska du för tusan tala om cancer! 
 
 
 
 
 
 

Mamma kommer tillbaka

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
 
Jag har snart levt i fyra år utan min älskade mamma vid min sida. Det är jobbigt så är det, men det jobbigaste av allt är att jag vet att jag kommer träffa henne igen, men frågan är när? 
 
Tänk er att eran bästa vän är på andra sidan jordklotet. Du vet att hon har det bra, men du saknar henne jättemycket. Du räknar dagar tills du kommer träffa henne men den dagen kommer aldrig att ske. Du intalar dig själv hur roligt ni kommer att ha när ni återförenas. Ni kommer att prata om allt som har hänt medans ni varit ifrån varandra. Du tänker på hur mycket ni kommer att kramas, skratta och uppleva nya saker tillsammans. Du bygger upp förhoppningar men du vet inte när dagen du träffar din bästa vän inträffar. Är det om en månad? Ett år, eller om tio år?
 
Jag går bara runt och väntar ut tiden. Jag tänker på framtiden och vad jag ska säga till mamma, hur mycket jag kommer att krama henne och säga hur mycket jag älskar henne. Min mamma är död, och det finns inte en chans att jag kommer att träffa henne i detta liv. Men varför kan jag ibland se min mamma? Varför kan jag känna min mammas närhet om det är menat att jag aldrig kommer att träffa henne igen? Ja förstår verkligen inte...
 
Himlen är en fin plats. Jag vet inte om jag vill kalla platsen för himlen men jag vet att det finns något efter döden som gör att tillvaron fortfarande existerar. Jag kan inte se min mamma om hon själv inte kan visa sig? Det är inte direkt så att jag skrämmer mig sjäv å hittar på att mamma står i ett hörn alldeles bakom mig. Hon är där, hon står där och hon vakar över mig. Hade inte jag känt hennes tillvaro så hade jag inte huvudtaget trott att jag någonsin kommer att få träffa henne igen. Men den här känslan inom mig jag får när jag ser henne ger mig hopp om att det finns en plats där jag kommer att få träffa min kära mamma igen. 
 
...Men den jobbigaste frågan är när? När kommer jag få träffa min mamma? När kommer jag att få krama om henne och säga hur mycket jag har saknat henne? Jag vet att dagen kommer, men väntan är förfärligt. 
 
 

Sorg - Blir man någonsin hel igen?

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Här kommer inlägget om sorg som jag lovade er. Hej föresten! Är allt bra med mer? 
 
Frågan jag ska besvara idag är om man någonsin blir hel igen efter att man har förlorat en nära och kär person? Egentligen vet jag inte vad jag ska svara, jag har bara levt fyra år utan min mamma. Okej bara fyra år lät som att det var hur enkelt som helst men så var det absolut inte. Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Det jag menar är att jag inte vet om man någonsin blir hel igen eftersom livet är så långt. Vem vet om tio år kanske alla mina sår har läkt. Dock tror jag inte att alla mina sår kommer att läka. Att bli hel igen tror jag aldrig att jag kommer bli. Jag tror mer på att man lär sig att hantera sorgen. Mamma är en del av mig och när hon dog så är det väldigt självklart att man känner sig tom, och ingen kommer någonsin att ersätta hennes plats. Så mitt svar är nej, jag skulle bli hel om min mamma kom tillbaka. 
 
Men det är inte direkt så att jag känner mig "trasig". Jag har det bra, jag har världens bästa vänner, världens finaste pojkvän! Det är endast vissa stunder man bryter samman och brister ut i gråt för att jag saknar min mamma så mycket, men så kommer det alltid att vara. Man lär sig helt enkelt att hantera sorgen. Jag kommer inte att bli hel, men jag är absolut inte trasig. 
 
 

Sorg - När är den värsta sorgen över?

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
 
Hallå där! Idag tänker jag bli sådär djup igen. För ett bra tag sedan frågade jag er läsare om vad ni ville veta om sorg. Jag har inte hunnit svarat på alla era frågor men jag har skrivit ner alla på papper så förr eller senare kommer jag ha svarat på alla. Den frågan jag tänkte besvara idag är -
"Hur lång tid tar det innan den värsta sorgen är över?". 
 
Är du ny på min blogg så kan jag berätta för dig att min mamma dog i cancer när jag gick i åttan, alltså 2012. 
 
Det här med sorg är väldigt individuellt. Alla upplever sorg på väldigt olika sätt. För vissa tar det väldigt lång tid och för andra tar det inte alls lång tid. För mig har absolut den värsta sorgen gått över men jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna släppa sorgen helt. Det finns olika stadier inom sorg. Det finns chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Man går alltså in i dessa faserna stegvis, först chockfasen och sedan vidare till reaktionsfasen osv om ni förstår mig? Alla människor klarar inte alla dessa steg. Det är väldigt vanligt att man fastnar mellan bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen och det var i allafalll där jag gick över min värsta sorg. Det skulle ta väldigt lång tid om jag skulle förklara vad alla dessa faser innebär, men jag kan tala om att de två första faserna går över snabbt. Det handlar om när man får en chock när en nära person försvinner och sedan reagerar man på det som har hänt (oftast då man hamnar i depression). De två sista faserna handlar om att man ska bearbeta sin sorg och försöka gå vidare, kort sagt. Det är inte alltid lätt att gå vidare och därför måste man bearbeta sin sorg vilket är väldigt jobbigt, i allafall för mig. 
 
Det jobbigaste med att gå vidare för mig var att det skedde många förändringar. Det kom nya personer in i mitt liv och jag hann aldrig bearbeta min sorg ordentligt innan jag kunde gå vidare i mitt liv. Istället fick jag gå vidare med massa förändringar som jag inte kunde hantera. Min sorg blev lagt på hyllan ett tag och jag kunde inte riktigt ta tag i min sorg för att jag hade väldigt mycket annat jobbigt att tänka på. Därför blev jag fast mellan dessa två faser bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.
 
 Men den värsta sorgen för mig befann sig i reaktionsfasen då jag insåg att mitt liv skulle förändras och att jag aldrig någonsin skulle få träffa min mamma igen. Jag blev liksom isolerad och mådde dåligt jämt. Jag hamnade i en depression och förstod inte hur jag skulle kunna gå vidare. Men tiden läker sår, men ärren består. Men när jag väl förstod att jag inte kunnde vara ledsen för evigt så ville jag ta tag i mitt liv. Alltså gå vidare till bearbetningsfasen. Jag pratade med en psykolog och mitt liv blev genast mycket bättre. 
 
SVAR : Den värsta sorgen för mig befann sig i reaktionsfasen. Alltså samma år som min mamma dog. 

PERSONLIGT #4 JAG FÖRLORADE MIN MAMMA

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej mina fina bloggläsare!
 
Okej, rubriken säger det mesta. Jag förlorade min mamma. Det här kommer bli ett jobbigt inlägg att skriva eftersom jag inte har pratat om min mamma på väldigt länge faktiskt. Risken finns att jag kommer gråta. 
 
Jag ska till och med göra det ännu jobbigare för mig och ta fram boken jag skrev i precis efter att mamma dog. Jag ska försöka återberätta det som är skrivet. 
 
 
Jag kommer alltså skriva om vad som hände efter att mamma dog. Vill ni läsa om vad som hände innan min mamma dog så klickar ni på länken här http://emiliasjodin.blogg.se/2015/may/personligt-1-jag-forlorade-min-mamma.html#post-comments
 


Det här skrevs 29/2-12 ( alltså en månad efter min mammas bortgång). 
 
Jag vill inte återberätta allt i detalj, men jag beskriver att mamma just har gått bort och att mina kusiner Jessica och Therese precis hittat hem till oss tillsammans med deras pappa. Mamma ligger fortfarade död i rummet bredivd. Jag fick panik och dessto fler personer som började att gråta gjorde mig ännu mer känslig. Jag grät och grät och till slut var jag tvungen att berätta för mina närmsta vänner. Jag ringde några samtal och sedan åkte jag hem till en av mina närmsta vänner, Filippa. Så fort jag klev ut ur bilen på hennes gård mötte hon mig i trappen upp till hennes dörr, hon skyndande sig fram till mig och gav mig världens bästa kram, hon höll om mig hårt samtidigt som vi båda grinade. Det var den där känslan då man bara ville falla ner på golvet och grina men hon höll om mig så hårt att det inte gick, bara en kram talade om hur otroligt mycket hon brydde sig. Sedan gick vi hem till Nanna, den vännen som också ligger mig närmast om hjärtat. Nanna kramade om mig och där började ett till grinkalas. En sådan vän som vet precis vad jag går igenom. Att kunna dela min sorg med mina vänner är obeskrivligt. Utan dem hade jag inte klarat av kvällen. Jag ser att min handstil blir väldigt dryg då jag förstår att jag grinar vilket man även förstår på mitt kortfattade språk. Jag nämner kort att jag och mina två närmsta vänner ger oss ut på en promenad. Det jag minns vad att vi först pratade om min mamma men sedan gick vi över till att prata om vardagliga händelser. Lite tjejsnack om allt möjligt. De ville få mig på andra tankar och det är jag jättetacksam för. Bara det att inte behöva vara i ett fullt hus med folk som grinar är väldigt skönt. Att få prata om något annat och kanske skratta istället för att gråta. 
 
Min bror åkte sedan och hämtade mig. När jag återigen kom hem var alla borta, mamma var fortfarande död.. Jag gick in på mammas rum, satt mig på en stol bredvid henne. Pratade till henne om vad som helst. Jag berättade många minnen vi haft tillsammans och vad jag extra skulle tänka på när jag tänkte på henne. Mamma var död men jag kände fortfarande hennes närvaro. Ni vet väl att jag tror på spöken va? I allafall så hade hemtjänsten öppnat upp fönstret på mammas rum för att själen skulle kunna bli fri, att kunna ge sig ut. Man säger att när man dör blir kroppen tre gram (tror jag?) lättare, vilket då anses vara själen. Men eftersom jag kände den där närvaron så visste jag att mammas själ fortfarande var kvar där inne i rummet. Hon skulle aldrig lämna mig utan ett riktigt avslut. 
 
 
När jag hade pratar klart till mamma gick jag ut i tv-rummet och pratade med pappa. Vi båda grät och vi satt och väntade på att begravningsbyrån skulle komma och hämta mamma. När klockan slog nio på kvällen såg jag likbilen köra in på gården samtidigt som jag fick jag kalla kårar. Jag insåg nu att mamma snart skulle vara borta, jag ville inte. Ja ville ha tillbaka min mamma. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och jag började störtgrina. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Kvinnan som kom från begravningsbyrån frågade om vi alla hade tagit farväl av henne. Vi alla svarade ja, men samtidigt gick tankarna på högvarv och man började komma på nya saker att berätta till mamma men nu var det försent. Jag såg när de lade upp mamma på en bår och skjutsade ut henne. Att se mamma så likblek var det allra jobbigast. Att verkligen inse att hon var borta. När de körde iväg med likbilen med mamma i blev allt så tomt. Att sakta se mamma i bilen försvinna länge och längre bort var så sjukt jobbigt. Jag trodde det var sista gången jag någonsin skulle få se henne. Jag insåg att jag skulle få leva resten av mitt liv utan en mamma. Min allra bästa vän är nu borta. 
 
Begravning  
Jag skriver sedan väldigt kortfattat hur begravningen var. Jag skrev det här också samma dag men begravningen var den 24 Februari. Jag beskriver vad jag hade för kläder på mig. Svarta jeans, vitt linne och en svart kavaj. Jag är osminkad eftersom jag visste att jag skulle gråta mycket. Jag beskriver att min mamma fick ligga i en röd fin kista med massor av fina blommor i. Jag hade även lagt dit ett brev till mamma från mig, Ett brev som talar om på ett ungefär vad jag sa till mamma den kvällen hon dog. Att jag talade om hur mycket jag älskade henne även när jag vet att hon aldrig skulle tro något annat. Under tiden vi satt i kyrkan var jag fortfarande i chock, jag förstod inte riktigt vad som hände. Jag grät egentligen inte, jag tvingade fram mina tårar eftersom det skulle vara konstigt om jag inte grät på min mammas begravning. Det var betydligt mycket jobbigare på min mormors begravning kan jag säga. När kistan bars ut från kyrkan fick jag gå först efter. När de hissade ner kistan i marken stod alla omringade och titta på. Sedan var det dags för att kasta rosor på graven och jag om min familj fick gå fram först. Pappa går fram först, säger några fina ord till mamma och sedan kastar han i rosen på kistan. Efter pappa var det min tur. Jag gick fram mot kistan, jag vågade inte säga något utan skänkte en tanke till mamma istället. Jag var så nervös att när jag kastade/lade i rosen mot kistan så att jag missade kistan, istället hamnade rosen på sidan om kistan. Jag började skratta och sedan såg jag solen som bländade mig och sedan började det lätt att regna under en minut. Jag ställde mig bredvid pappa och han sa att det regnade för att änglana grät, och det trodde jag också på. 
 
Det var allt jag orkade skriva idag. Har aldrig gråtit såhär mycket av att skriva av mig. 
Hoppas allt är bra med er! KRAM! 
 
 
 
 (jag tror barnen är mina kusiner på båda bilderna)
 

Saknar dig för varje dag som går

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer


Att åka upp till mammas grav i spöregn är inte det bästa sättet att fira morsdag på.. Jag saknar dig oerhört mamma, någon bättre än dig går inte att finna! 

Jag hoppas alla ni hade en bra morsdag och att ni skämde bort era mammor! 

Kram! 

Att leva utan en förälder - Tova Helgesson

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer, video
 

Personligt #3 Det jobbigaste med att förlora sin mamma

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
 
 
 

Stöd från andra

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Ett ämne ni tyckte jag skulle ta upp inom sorgen var hur jag upplevde stöd från andra. 
 

Helt ärligt så kommer jag inte riktigt ihåg hur folk gav stöd till mig. Jag hade en vän som inte alls förstod att jag hade en jobbig tid när väl mamma var vid liv. Vilket jag tyckte var superdrygt eftersom jag inte kunde förklara varför jag var tvugnen att vara hemma eller varför jag inte fick hitta på något. Under tiden mamma var sjuk var jag nästan alltid hemma. Ville jag vara med mina vänner var jag tvungen att åka hem till dem. Jag fick aldrig ta med mina vänner hem. 
 
Jag hade självklart vänner som alltid frågade mig hur jag mådde. Jag själv hade aldrig ett problem med att ta upp jobbiga samtalsämnen. Jag behövde stöd och därför var jag tvungen att prata. Man kan liksom inte hålla allt inom sig, man måste få prata ut. Dessutom har jag vänner som också gått genom jobbiga händelser vilket har gjort att vi har haft mycket stöd av varandra. Det var inte bara jag som mådde dåligt. Vi alla gav stöd och fick stöd tillbaka. 
 
Men generellt sätt så fick jag stöd av otroligt många. När min mamma dog skrev jag ut det på facebook för att folk skulle förstå varför jag var hemma från skolan. På en gång började folk som jag bara var bekant med att skriva till mig på facebook. De skrev om egna upplevelser och berättade att man kan gå vidare. Folk var även nyfikna och gav stöd samtidigt som de frågade saker. Jag blev väldigt förvånad. Jag hade inte räknat med att folk jag inte umgicks med skulle bry sig. Men det gjorde dem. 
 
Mina gamla lärare hörde av sig, min mammas jobbarkompisar och vänner, kompisar till familjen. Mina vänner, bekanta. Det var väldigt många som visade stöd vilket jag uppskattar så mycket. Dessutom skrev jag ut på min blogg när min mamma dog. Jag fick jättefina kommentarer och stöd från er. Ni är en stor källa till att jag stärkte mig själv och kunde gå vidare. Jag tycker om internet så mycket då folk kan hjälpa även när man inte kännner varandra. Eller jag har lärt känna er vilket är så otroligt kul! 
 
Efter att min mamma dog slutade jag att blogga eftersom jag sjönk ner i en depression. Vilket jag ångrar väldigt mycket idag. Jag stängde ner min blogg vilket betyder att jag inte kan gå tillbaka och se hur jag mådde. Jag kan inte läsa om hur det var när min mamma väl var vid liv. Jag önskar jag kunde göra det nu. 
 
Efter att min mamma dog hamnade jag som sagt i en depression. Jag började prata med en kurator för att må bättre vilket har hjälpt mig supermycket. 
 
Stöd är så otroligt viktigt. Jag förstår att det kan vara väldigt svårt att visa stöd. Men att bara säga att man finns där och att man vill hjälpa till är att visa stöd. Ett smart sätt kan också vara att prata om sina egna jobbiga händelser för att personen i fråga ska våga öppna upp sig själv också. 
 
Hade jag inte fått något stöd kan jag säga att jag inte hade vart där jag är idag. Jag kanske inte ens hade varit vid liv. Stöd är så otroligt viktigt. Kan du hjälpa till så hjälp! 
 
 Ger mina vänner lite extra cred, ni är så oehört viktiga för mig. Tack för att ni finns där för mig i alla väder! 

Personligt #1 jag förlorade min mamma

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Okej, rubriken säger det mesta. Jag förlorade min mamma. Det här kommer bli ett jobbigt inlägg att skriva eftersom jag inte har pratat om min mamma på väldigt länge faktiskt. Risken finns att jag kommer gråta. 
 
Jag ska till och med göra det ännu jobbigare för mig och ta fram boken jag skrev i medan min mamma levde. Få tillbaka de där jobbiga känslorna. Mest för att försöka få en tillbaka blick till hur allt började. 
 
Jag förlorade min mamma 
Det första jag ser när jag slår upp första sidan i boken är två bilder på min mamma. På den ena bilden har mamma fint, långt och tjockt hår. Svart hår med några röda slingor i. Hon har glimten i ögat och håller upp ett vinglas i handen. Pappa håller om mamma samtidigt som han också håller upp ett glas vin. Tokler gör han också. 
 
På den andra bilden vinkar mamma till kameran. Hon ler men man ser igenom henne. Hon ler antagligen för att det är jag som knäpper kort på henne. Därav anledningen till att hon vinkar. Men på den här bilden har hon lagt sin arm på en kudde eftersom hon inte kunde röra den. Hon har en sjal runt halsen och lutar sig mot ett nackstöd som det hänger en handduk på. Jag som tog bilden ser tydligt att hon sitter i en rullstol. Hon är alldeles blek i ansiktet och håret är borta. 
 
Bläddrar jag blad ser jag rubriken sjukdomen. 
Jag beskriver att för två år sedan (jag skrev det här 2011) så berättade mamma att hon skulle gå på mammografi. Alltså en bröströntgen. Jag tänker dra det här snabbt. Jag ringde upp mamma direkt efter skolan och frågade henne hur det gick, men minns att hon sade att de inte kunde ge henne några svar ännu. Senare när jag kom hem kom mamma in till mig och berättade att hon hade fått bröstcancer. Jag och mamma höll om varandra och grät. Vi båda var rädda. Men det gick "bra" mamma blev ett år senare friskförklarad. Det var på hösten och jag kände att mitt liv kunde fortsätta nu när allt hade löst sig. När alla var glada. Jag beskriver även att mammas hår hade växt ut så pass mycket att hon hade lika mycket hår som mina bröder. 
 
Jag bläddrar blad igen och se rubriken 7 eller 9 december 2010 - Det kom tillbaka. (skrivet 27/12-11)
Det här bådar inte gott. Som ni förstår så kom sjukdomen tillbaka. När mamma äntligen hade fått tillbaka sitt hår skulle allt bort igen. Cancern hade spridit sig och nu satt cancern i hjärnan. Jag skriver även att jag fick höra att cancern var obotlig. Att jag var orolig för att jag viste inte hur lång tid det skulle ta innan hon skulle dö. Skulle det ta 1 vecka, 1 månad eller ett år? eller 10 år? Ingen visste någonting. Efter en månad tappade min mamma känseln i hennes arm, följt av hennes ben ett tag senare. Mamma hamnade då i rullstol. Vi tog hjälp av en hemtjänst som sprang här flera gånger per dag för att hjälpa mamma. Hon vara mesta dels av tiden sängliggandes då hon fick stora ryggsår av selen de bärde henne med för att få över henne till rullstolen. Mamma hade ont och grät ofta, det var det jobbigaste. 
 
Bläddrar jag blad en gång till är rubriken Dement. 
Ja min mamma blev dement, såg spöken och blev glömsk. Sedan står det massa saker som är för personligt att ta upp. Bland annat det läskigaste som någonsin har hänt mig. Ryser varje gång jag tänker på det. Jag beskriver att jag i alla fall är väldigt irriterad på mamma då hon hela tiden ropade på mig utan anledning. Hon bad mig göra saker och det kändes som hon utnyttjade min hjälp. Men jag förstod att mamma inte ville vara ensam. Det kan inte vara speciellt kul att vara sängliggandes hela dagarna. Jag skriver även att mamma blev så dålig att jag inte kunde föra en konversation med henne. Hon kunde ju prata med allt hamnade i fel ordning eller så pratade hon om något helt annat. Hon glömde bort vem jag var.. Det var det allra jobbigaste. Jag gömde mig för mamma för jag var för rädd. Jag pratade inte med henne på veckor. Jag var för rädd. 
 
Jag bläddrar yttligare några sidor och stannar på rubriken R.I.P. 
Som jag skrev nyss så gömde jag mig för mamma för att jag vara för rädd, rädd för vad som skulle kunna hända eller för vad hon skulle säga. Men jag klarade inte av att vara ifrån min mamma så länge så på kvällen när alla i min familj hade gått och lagt sig gick jag in till mamma. Hon sov. Jag mådde så dåligt av att titta på henne. Hon var så klen, så smal och sjuk. Jag gick fram till hennes säng. Satt mig på knä och tog tag i hennes hand. Jag pussade henne på pannan och sade att jag älskade henne. Jag blev så förvånad när jag hörde en röst tillbaka som sade - Jag älskar dig också. Jag började gråta av lycka och jag kramade om mamma. Jag har nog aldrig varit så lyckig i hela mitt liv när jag fick se min riktiga mamma igen. Hon visste vem jag var! Jag var så överlycklig. 
 
Dagen efter när jag kom hem från skolan var det fullt med bilar på min gård. Jag klev in genom dörren och min släkt stod i hallen. De skingrade på sig och led mig in till mammas rum. jag fann inga ord, jag kunde inte ge infrån mig ett ljud. Jag gick fram till sängen och såg mamma. Jag kände på hennes panna och den gick sakta över från varm till kall. Bara några minuter innan jag kom hem hade min mamma gått bort. När jag hörde pappa i bakgrunden gråta kunde jag själv inte hålla mig. Jag grät mer än vad jag någonsin hade gjort tidigare. Mitt liv var förstört. Den personen som betydde mest för mig i hela världen var borta, min bästa vän. Jag kommer aldrig mer få en kram av min mamma, aldrig prata med henne, aldrig få råd om livet. Ingen som vägleder mig. Jag var tvungen att vara stark och klara mig på egen hand. Hela mitt liv skulle bli en utmaning. Än idag är jag stark och försöker vägleda mig själv. Men min mamma finns alltid med mig, i mina tankar. Jag ser henne i bland och det ger mig hopp. Hopp om att det finns liv efter döden. 
 
Jag saknar henne så det gör ont. Varenda liten sak som vi kastar som tillhörde mamma får mig att gråta. Varenda förändring gör mig arg. Jag vill ha allt precis som det var förut. Men jag vet att det aldrig mer kan bli som det en gång var. Det är det som gör mest ont. 
 
 
 
 

När en närstående blir sjuk

 
 
Jag tänkte ta upp det här med hur man hanterar situationer när någon närstående blir sjuk. I mitt förrförra inlägg nämnde jag att det var tre år sedan min mamma gick bort. Då fick jag kommentarer om hur era situationer ser ut. Jag tycker det är jättebra att ni vill berätta det för mig, jag uppskattar det verkligen! Jag tycker att ni har varit med om hemska saker, och därför vill jag hjälpa er så gott jag kan. Det ramlar in lite kommentarer då och då när ni själva beskriver eran situation och frågar mig om hjälp. När det är så pass många så känner jag mig nästan tvungen att hjälpa er! 
 
Kortfattad bakgrund om mig : Jag har under en tre års tid levt med min mamma som hade cancer, både bröstcancer och med några tumörer i hjärnan. Så jag är väldigt erfaren om hur det känns att leva med någon som varit på toppen till att vara på botten. Som sagt så dog hon för tre år sedan av sjukdomen. Min mormor fick också cancer och dog i April 2014. 
 
 
Så nu vidare till frågeställningarna: 
 
Svaret är ja. Om nu den anhöriga tillhör din familj så blir det en väldigt stor förändring. Det ror självklart på vad som händer. Men när det gäller till exempel cancer som väldigt många får idag så sker det en väldigt stor förändring. Det beror också självklart på hur pass allvarlig situationen är. Du måste kanske vara beredd på att du måste hjälpa till mer hemma, att du inte får ta med dig kompisar hem efter skolan eller att du får en slags stress. En stress som gör att du inte vet vad du ska göra. Dina tankar kommer ligga åt andra håll och du kanske inte kan sköta skolan lika bra som i vanliga fall. 
 
För mig: Det blev en väldigt stor omställning när min mamma blev sjuk. Hemtjänsten var här och tog hand om mamma flera gånger per dag. Något som var väldigt jobbigt då jag är väldigt folkskygg. Jag fick hjälpa mamma på morgonen så att hon fick på sig sina kläder. Jag fick hålla mamma sällskap när hon kände sig ensam. Eftersom hon blev sängliggandes så fick jag hämta alla saker hon behövde eller ville ha. Hjälpa henne med småsaker som man lätt kunde reta upp sig på.
 
Om vi säger att din mamma, pappa, bror eller syster blev sjuk. Vad ska man då göra? Det är väldigt vanligt då man känner att man inte kan hjälpa till. Man känner sig hopplös och man vet inte vad man ska ta sig till. Men det enklaste svaret är att fråga. Finns det något jag kan göra? Är svaret nej så får man försöka finnas där som stöd.Hjälpa till med småsaker eller försöka pigga upp personen. Mår man själv dåligt är det bäst att söka upp en kurator eller psykolog som kan hjälpa dig med dina problem eller frågor. 
Kortfattat: Man finns där för personen. Man lyssnar, du behöver inte komma med kloka svar eller något utan genom att bara lyssna hjälper du till väldigt mycket. Men en fördel kan vara att hitta bra lösningar och ha kloka svar. Att säga att man finns där är väldigt viktigt! Att peppa personen är också enormt viktigt! Säg att hon/han är välsigt stark och att du ser upp till hon/han. Hoppet är det sista man ger upp så att peppa personen är väldigt viktigt! 
 
Hoppas ni uppskattade det här inlägget! Jag vill hjälpa er läsare med det mesta, så fråga på om ni har några frågor! 
 
 
 
 
 
Tidigare inlägg

Design