Levde i förnekelse - läser ur boken om mamma

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej finaste ni! 
Ni har efterfrågat att jag ska återberätta det som står i boken om min mamma. Dock så har jag valt att bara ta med citat denna gång då det var en väldigt tung läsning för mig. 
 
Jag har inte läst i den här boken på superlänge och det allra jobbigaste är att det gör så jädrans ont i min mage när jag läser. Jag var bara fjorton år, sjukdomen (mamma hade cancer) är komplicerad och jag förstår inte allt. Jag gick runt varje dag och var så frustrerad, jag hatade på allt och alla. Jag ville inte lyssna på sanningen och det minsta lilla kunde göra mig svinarg. Det är ändå förståeligt, jag var ju helt trasig och förfallen inombords. Min mamma var min bästa vän och hon togs sakta ifrån mig. 
 
Jag fastnar bara med blicken och tänker tillbaka..Jävlar vilken sorg jag har gått igenom. Man tänker ju att en fjortonåring ändå är full med massa energi och skvallrar med vännerna hela dagarna. Men när jag öppnar boken ramlar ett brev ut. På brevet står det " Till min käraste och älskade mamma". En stackars flicka hade suttit hemma en kväll, gråtit och skrivit ett avskedsbrev till sin mamma som skulle få följa med henne ner i graven. Det gör så ont i mitt stackars hjärta när jag ser dethär. Man förstår inte hur trasig man varit fören man kan kolla tillbaka på all skit man lagt bakom sig. Jag tänkte som förr återberätta för er om det som står i boken, men de sidor jag ännu inte berättat om är bara fyllda med sorg..så mycket sorg och förnekelse. 
 
Förnekelsen är jobbigast. När man gång på gång får höra att min mamma ska dö, men man själv vägrar tro på det. När jag läser i boken ser jag bara en massa utropstecken och jag ser verkligen min frustration och ilska. Jag var så arg, så så arg. Jag var arg på min familj, på vänner, på hemtjänsten och på mamma. Min stackars mamma fick stå ut med en fjortonåring som var fylld med förvirring och ilska. Jag kunde inte hantera mina känslor, för hur tusan hanterar man en sorg i så ung ålder? 
 
Jag tänker skriva några meningar som jag citerar från boken, att skriva allt i en löpande text är bara för jobbigt för mig. Men jag tror ni förstår hur tufft allt var genom bara dessa meningar. 
 
 "Första Januari 2012! Nya chanser och nya möjligheter". 30 Dagar senare så dog min mamma. Här kan vi verkligen prata om att jag höll hoppet uppe och levde i förnekelse. 
 
"Pappa säger att mamma är dement, det betyder tydligen att man glömmer bort vad man gjort/sagt". (Jag fick dagligen stå ut med att mamma ropade på folk som varit döda i flera år). 
 
"En gång trodde hon att vi lurade henne om att vi hade flyttat över henne till grannhuset och möblerat det precis likadant som vårt egna hus". 
 
"Det allra jobbigaste är att mamma ropar hela tiden, larmar på oss på nätterna och när vi väl går in till henne så är det ingenting". 
 
"Det jobbigaste just nu är att det inte ens går att föra ett samtalsämne med mamma". 
 
"Det stod en ambulans på vår gård och jag trodde mamma var i himlen". 
 
"Jag grät med mamma ett tag och var med henne i 4 timmar på sjukhuset, sedan åkte jag hem". 
 
"Mamma har för mycket sår som inte kommer kunna läka". 
 
"Läkarna sade att hon inte har lång tid kvar, att hon skulle ha gått bort redan i somras". 
 
"Jag satt med mina ben ihopkurad och hade en kudde jag grät i". 
 
"Jag hör min pappa i rummet brevid säga "Emilia är helt sönder". 
 
"Idag vid matbordet så sa jag till pappa att jag inte hade pratat med mamma på två hela veckor". (Mamma bodde alltså hemma. Det här var 6 dagar innan hon gick bort). 
 
" Igår var det så kämpigt för mig att ta mig in till mammas rum för att försöka prata med henne. Men jag sade ingenting, jag kunde inte..Jag gick ut från mammas rum gråtandes, gömde mig i tvättstugan och grät för att jag inte ville att någon skulle se mig". 
 
Alltså nej fy vilken hemsk tid. Trodde inte jag skulle må så dåligt av att läsa i denhär boken men jo,usch. 
Det här är det sista jag tänker dela med mig av från boken. Det här är ändå det mest privata jag har och jag tycker ändå att jag har delat med mig rätt mycket tidigare också. Vill ni läsa mer så kan ni kika i kategorin "Min mamma och mormor gick bort i cancer". 
 
Ta hand om er! 
KRAMAR! 
 
 
 
 

Tror ni på spöken?

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer, outfits
 
Tröja - Weekday. Kjol - H&M. Klocka - Daniel Wellington. 
 
God eftermiddag! Idag tänkte jag att vi ska prata om övernaturliga händelser. Jag fick nämligen en väldigt passande fråga som jag tänkte svara på som lyder såhär "Upplever du att det spökar mer i huset nu när du har kommit hem från Umeå?". 
 
Svaret är nej. Jag upplever inte att det spökar särskilt mycket här hemma, eller jag har inte märkt av något huvudtaget sedan jag kom hem. Däremot har jag alltid den där konstiga känslan i kroppen, att jag är iakttagen. Jag känner mig aldrig ensam i det här huset. 
 
Jag går aldrig upp på övervåningen när jag är hemma själv, jag klarar inte av det, haha! Jag pratade med pappa om det igår, han blev helt chockad när jag sade det. Men jag har aldrig, så länge jag kan minnas, gått upp på övervåningen när jag varit hemma själv. Jag har aldrig känt av eller sett någonting där men jag får en obehagskänsla så fort jag befinner mig där uppe. Jag vet inte om jag tidigare har nämnt det här på bloggen, men samma dag som min mamma dog kände mina bröder en jättestark närvaro av min mamma i hennes och pappas sovrum. De fick sådana pass starka rysningar att jag blev rädd och började gråta. Jag kände inte av närvaron och blev därför så sjukt besviken och rädd. Jag grät så mycket och jag kan tänka mig att det är en av anledningarna till att jag inte vill befinna mig på övervåningen. Jag fick panik när pappa gav som förslag att jag skulle byta sovrum med ett av rummen som finns på övervåningen eftersom jag är hemma så sällan, men jag skrek rakt ut "JAG VÄGRAR!". 
 
Ibland glömmer jag bort vad som har hänt här hemma genom åren. Jag tränger bort minnen omedvetet för att jag inte ska bli rädd. Alldeles nyss sökte jag på ordet "spökar" i min sökfunktion här på bloggen. Det är så intressant att läsa om det jag har varit med om. Jag tror dock inte att jag har berättat för er att det även har spökat i min lägenhet i Umeå. Jag har ett minne (tror detta hände i vintras) där en av mina tallrikar försvann. I mitt skåp hade jag kanske fem vita små tallrikar och ovanpå dessa tallrikar fanns det även två blåa tallrikar som var snäppet mindre än de vita. Men en dag när jag skulle ställa in alla tallrikar i skåpet efter att jag hade diskat dem så upptäckte jag att en blå tallrik saknades.. Jag använder knappt dessa blåa tallrikar och jag började därför leta runt i hela min lägenhet. Hade jag lagt tallriken i kylskåpet? Under någon annan tallrik? Jag bor på 25 kvadratmetrar och att inte hitta på tallriken på en sådan liten yta gjorde mig tokig. Jag började till och med kolla om jag hade lagt tallriken inne i badrummet. Varför skulle ens en tallrik befinna sig där, haha?
 
Jag hittade den inte.. Den fanns ingenstans. Jag kikade en sista gång i skåpet för att se om tallriken låg där och nej, den var fortfarande borta... Jag fick lite panik eftersom jag bor i en andrahandslägenhet och att tallriken inte tillhör mig. Jag kunde inte göra så mycket mer i stunden så jag bestämde mig för att sova och fortsätta leta dagen efter. På morgonen när jag vaknar öppnar jag skåpsluckan för att ta ett glas vatten och vad tror ni att jag ser?! Tallriken ligger där fint på sin plats??! Jag förstår verkligen inte, det är som om någon jävlas med mig.
 
Det har även hänt flera gånger att min vattenkokare sätts på även när jag inte är i närheten. För att min vattenkokare ska börja koka upp vattnet så krävs det att man drar ner en liten "spak". Hur kan den bara starta av sig själv? Har flertal gånger haft vänner hos mig som frågat om jag startat vattenkokaren, men nej, det var aldrig jag. 
 
En av mina sjukaste upplevelser hände i min nuvarande lägenhet i Umeå. Det är kväll, jag står och diskar och plötsligt ska jag kolla ut genom fönstret som är några meter bort, men jag fastnar med blicken. Jag står och kollar en bra lång stund innan jag förstår vad det är jag kollar på. Jag stod stilla med blicken i kanske 20 sekunder. Sen inser jag att det är snöret till persiennen jag stirrar på. Snöret hänger dock inte rakt ner efter fönstrets kant, utan snöret svävar i luften i 90 graders vinkel, alltså rakt ut från fönstret!! När jag väl blir chockad över det jag ser så faller plötsligt snöret ner och klingar till mot elementet som står nedanför fönstret. Förstår ni hur rädd jag blev? Jag står där på kvällen, helt själv, jag har bara ett enda rum och kan liksom inte gömma mig någonstans. Det var precis som om någon stod och höll i snöret och sedan märkte mig och släppte snöret så fort som möjligt. Obehagligt va?
 
Tror ni på spöken? Har ni varit med om någonting övernaturligt? Kommentera jättegärna, jag älskar att läsa era historier! 
 
KRAMAR! 

Så glad, så ledsen, så besviken men så lycklig

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Jag har försökt formulera den här första meningen tusen gånger nu, men nu kör jag bara...
 
Oj, om ni bara hade en susning om hur många olika känslor som går genom min kropp just nu. Det var längesedan jag bytte känslor flera gånger under samma dag, men under den senaste veckan har jag varit otroligt känslosam. Jag tror det är en blandning mellan att jag har en bakomliggande ångest och ånger samtidigt som jag vill gråta av lycka. Ångest över att jag inte är överrens med vad jag vill och vad mitt hjärta vill, ånger över att jag sårar de jag bryr mig om men ändå lycka över att bättre tider kommer. Jag vill bara gråta av lycka då Filippa, min bästa vän kommer till Umeå på fredag, som jag har saknat henne! Jag lovar, mina tårar kommer spruta när jag träffar henne.
 
Jag har dessutom haft pirr i min mage och jag har känt en fruktansvärd sorg. Förstår ni hur otroligt många olika känslor jag har haft samtidigt? Jag pratade dessutom med min pappa i telefonen idag och jag har inte pratat med honom på jättelänge, det kändes så skönt. Vi planerade att hela min familj möjligtvis kommer till Umeå om en vecka, jag skulle verkligen bli så glad om de ville komma hit! 
 
Men till sorgen, ni vet vad det är för dag idag va? Precis, mors dag. Varje år får jag alltid samma fråga, särskilt här på bloggen, "Hur har du friat din mamma idag?". Jag har tidigare i veckan känt sorgen komma krypandes. Jag är lite rädd för att öppna sociala medier. Misstro mig inte nu, jag blir så jädrans glad över att se hur många som firar sina mammor och verkligen hyllar dem, det gör mig så glad! Jag tycker bara det är så fruktansvärt tungt att behöva se att nästan alla jag känner har det som jag saknar som mest... Fan, jag har ingen mamma. Jag är trött på att tända ett ljus hemma, köpa blommor till hennes grav som hon ändå inte kommer kunna se...Att jag försöker göra något fint för någon som inte ens finns, det är så frustrerande. Hon kommer aldrig se det jag gör för henne. När jag gråter på kvällarna av saknad så tror jag att jag känner hennes närvaro, men det är bara minnen från tidigare händelser som jag känner i kroppen. Det är jobbigt att vara så ärlig med sig själv. Allt jag vill är att hon är med mig hela livet. Men vet ni vad? Hon är inte här... Det svider. 
 
Ni som ställt frågan om hur jag firade min mamma idag, jag har tänt ett ljus här hemma hos mig och haft med henne i mina tankar. Jag tycker det är fint av er att ni tänker på mig. Jag hoppas ni tar hand om era mammor och att ni njuter av varje sekund. Grattis på er dag alla fantastiska mammor! 
 
 
 
Mina fina föräldrar <3 
 

Hon var egentligen inte död

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Fotografi, min mamma och mormor gick bort i cancer
Image and video hosting by TinyPic
 
Image and video hosting by TinyPic
Bilder tagna av Moa- Stina (instagram)
 
Hej mina fina! Hur mår ni? Jag mår faktiskt väldigt bra. 
 
Imorse vaknade jag upp ur en konstig dröm. Som ni kanske redan vet så drömmer jag väldigt ofta med väldigt konstiga handlingar. Drömen jag hade inatt var så fin, men dessvärre lite jobbigare när jag vaknade upp.
 
Det lilla jag minns är att jag är ute i skogen med mina släktningar. Vi hade något slags "hemligt" uppdrag vi skulle utföra, vad det riktigt innebar minns jag inte.. Men mitt i skogen får jag se skymten av någon som såg väldigt bekant ut. Vi kommer närmare varandra och personen påminner väldigt mycket om min mamma. Den där svarta hatten och en rödrutig varm tröja/jacka hade hon på sig, precis dedär kläderna min mamma hade när hon brukade jaga. Vi började gå mot varandra och jag ser i hennes blick hur otroligt kärleksfull hon är, det var då jag insåg att det verkligen var min mamma. Jag slänger mig runt hennes hals och kramar henne så hårt jag bara kan och mina tårar sprutar. Det var verkligen hon, min mamma. Efter alla dessa år så hade hon alltid funnits kvar. Hon dog aldrig. Vi gick iväg och pratade och det var så skönt att se att hon var frisk, fri från dendär cancern. Jag kollade på alla mina släktingar runt om kring mig och alla var medvetna om att min mamma fortfarande var vid liv, att hon aldrig gick bort i den hemska sjukdomen. Jag kollade på mamma och sa "Men du dog ju, jag förstår ingenting". Mamma kollade på mig och berättade något i stil med att det var bäst att hålla det hela hemligt. 
 
Det är det sista jag minns från drömmen. Förstår ni besvikelsen när jag vaknade upp och förstod att det hela bara var en dröm.. Men jag är ändå glad. Att mamma kommer och går i mina drömmar gör att jag ändå får känna hennes närvaro. Att krama om henne och att det känns verkligt betyder så mycket för mig. Att min mamma var frisk i drömmen ger mig hopp om att cancern inte följde med henne till himlen. Min mamma mår nog bra, en fantastisk känsla! 
 
KRAMAR!

Vi tar det hela från början

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej mina fina! 
Jag märkt att det har trillat in en hel del nya läsare, vilket är superkul men jag förstår att det uppstår en förvirring kring min mamma om ni inte har följt med från början. Därför tänker jag nu försöka kortfatta min resa och berätta hur det hela började. Vill ni läsa mer så har jag även en kategori om min mamma. 
 
När jag var kring elva år gammal, levde jag i drömvärlden. Jag hade två helt fantastiska föräldrar och två äldre bröder. Jag fick ofta höra från bekanta och vänner att min familj var väldigt omtyckt. I min familj var det aldrig någonsin bråk, inte ens mellan mig och mina syskon. En av mina bästa vänner berättade alltid hur mycket hon gillade min familj och önskade att hennes familj såg likadan ut. Det var inte ovanligt att jag fick höra att jag hade en fin familj, för det hade jag. Vi var en tight familj som aldrig hade upplevt bekymmer eller trauma. 
 
När jag var tolv år gammal (sjätte klass) var jag ute på skolgården på rast. Jag minns att jag var orolig och lite nervös, men jag visste inte helt 100 vad ett negativt besked kunde betyda. Jag klättrade upp i en klätterställning och satt där för mig själv. En stund senare klättrar min vän upp i ställningen och sätter sig bredvid mig. Utan att jag ens har nämnt något så ställer hon frågan "Är allt bra?". Jag berättade att min mamma skulle på mammografi (bröströntgen). "Min mamma får veta idag om hon har cancer eller inte", det är det enda jag minns att jag sa. Skoldagen fortsatt men när vi väl slutade skulle jag följa med mina två bästa vänner hem. Så fort vi klev utanför skolans dörrar ringde jag upp min mamma för att få höra beskedet. Jag minns att mamma lät nervös och svarade " Det är för tidigt att veta det än, sa läkaren". Jag ifrågasatte inte utan åkte hem till mina vänner och "lekte". På kvällen åkte jag hem och gick direkt upp på min brors rum för att spela sims (haha minns ni simstiden?). Min mamma kom in på min brors rum och satt sig i hans säng, sen bad hon mig att sätta mig bredvid. Min mamma grät och sa att hon har cancer. Sedan höll hon om mig och vi båda grät. Men vi var säkra på att hon skulle klara det. Att hon skulle bli frisk. Vi skulle ta oss genom dethär tillsammans. 
 
Tiden då min mamma var sjuk är något som för mig fortfarande är väldit jobbigt att prata om, eftersom hela min värld vändes upp och ner och min mamma förändrades till en person jag inte kände till. Min mamma blev sjuk när jag gick i sexan och dog när jag gick i åttan. Det var framförallt sista året som var jobbigast. Jag tror inte så många förstår vad en lång cancerbehandling innebär. Jag tänkte nog mest att man tar cellgifter och strålbehandlingar och det leder till att en cancersjuk tappar hår och blir illamående. Att man är trött och inte kan känna sig på topp. Men en behandling för min mamma innebar en jättestor förändring. Min mamma började svulna upp och kort efter det blev hon förlamad i ena benet och armen. Min mamma blev då rullstolsbunden vilket innebar att vi var tvugna att skaffa hemtjänst, eftersom hon inte kunde vara hemma själv. Min mamma var ofta trött vilket gjorde att hon blev sängliggandes mesta dels av dagen. Detta bidrog till att mamma fick ett liggsår som gjorde sjukt ont för henne. Jag minns även när mamma åkte in till sjukhuset, skulle gå på toaletten. Men mamma ramlade av toaletten och kunde inte ta emot sig själv, vilket gjorde att mamma fick stora blämärken i ansiktet. Det var så jobbigt att se mamma helt annorlunda. Från en frisk människa till en människa som inte ens kan ta hand om sig själv, utan ständigt behöver övervakas. Men det slutade inte där. Min mamma blev glömsk och tillslut började hon bli dement. Demensen är nog det allra jobbigaste jag kommer ihåg. Att ens egna mamma glömmer bort mig, och inte vet vem jag är eller varför jag hela tiden är runt henne. Det var kämpigt att hela tiden prata med mamma som om ingenting var konstigt. Man kan inte direkt säga till någon som är dement att personen har fel. Jag fick istället ljuga och spela med på allt hon pratade om. 
 
Jag har som mål att en dag kunna visa er före och efterbilder på min mamma. Men jag kan verkligen inte det, jag skäms över det. Jag kan inte ens visa mina bästa vänner, jag kunde heller inte visa för mitt ex hur hon blev. Vilket är jättesynd. Men jag kan verkligen inte. Det sätter stopp. 
 
Det finns mycket där till som jag inte kommer ta upp nu. Men här har ni i allafall en sammanfattning av hur det hela började. Vill ni läsa mer så har jag som sagt en katergori som ni kan kika på. 
 
Ta hand om er, KRAMAR! 
 
 
 

En viktig gala - Tillsammans mot cancer

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Den här dagen skulle du fylla 70 år. En dag då vi alla i släkten skulle samlas och fira dig. Förmodligen hade vi släktingar gått ihop och köpt den presenten du önskat dig mest. Skulle jag kliva in genom din dörr skulle du bemöta mig med en bamsekram och kalla mig för "lilla gumman" även om jag är en halvmeter längre än dig. Jag befinner mig just nu i Umeå och kommer tyvärr inte träffa dig, jag kommer inte kunna ta mig till din gravsten hur mycket jag än önskar. Ikväll kommer jag tända ljus för dig och tänka på dig samtidigt som jag ser på "tillsammans mot cancer". Jag blir så otroligt glad när jag ser hur mycket pengar den här galan samlar in. Så mycket pengar som går till forskning och kan förändra folks liv. Jag blir så glad när jag ser familjer som är överlyckliga som fått sin mamma eller pappa frisk. Familjer som varit på botten men klarat av skiten och tagit sig till toppen. Jag är sjukt stolt över alla som skänker pengar, det gör faktiskt skillnad! 
 
Jag är dock en av dem som inte fick uppleva lyckan. Jag hade hoppet uppe så länge, en vacker dag så visste jag att allt skulle bli bra, vi skapade planer tillsammans och jag trodde jag skulle känna den där lyckan när ni kickade cancern i arslet. Men tyvärr kom ni aldrig så långt. Jag fick inte känna mig stolt, jag fick inte uppleva lyckan, jag fick aldrig mer ser er... Min älskade mamma, min mormor och Anita. Ingen av er klarade sig och det gör så fruktansvärt ont. Jag önskar verkligen att forskningen hade kommit lika långt då som idag, då kanske ni hade överlevt! Cancern jag hatar dig. 
 
Men jag hoppas som sagt att ni alla kollar på "tillsammans mot cancer ikväll", för mig är det årets viktigaste gala. Jag vill se glädjen i allas ögon som jag aldrig fick uppleva. Jag vill glädjas genom er. 
 
Grattis på 70 -årsdagen mormor, hoppas mamma och Anita firar dig ordenligt i himlen. 
 
 
 
Vill ni läsa mer om cancern kan ni kika på kategorin " min mamma och mormor gick bort i cancer". 

" Från och med nu kan livet bara bli sämre"

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
(Inlägget skulle bli publicerat den 31 Januari).
 
Återigen står jag här. Det var längesedan sist, kanske i somras på din födelsedag. Jag står här med en ros i min hand medan pappa letar en fin plats att placera lyktan på. Egentligen skulle jag vilja hålla i en stor blombukett men jag vet som alltid, att det knappt finns någon plats att placera alla dessa blommor på.
 
Tänk att det redan har gått fem år, fem år sedan jag fick säga farväl för gott. Fem år sedan jag fick höra din röst för sista gången och fem år sedan jag hade dig som min mamma. Jag minns fortfarande allt så väl från den dagen du togs i från oss. Jag har aldrig känt mig så ensam och hopplös. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, ingenting i världen skulle någonsin kunna ta dig tillbaka. Jag kunde inte göra någonting, och det var den jobbigaste känslan. Jag minns att jag låg hemma i en vecka och bara stirrade, antingen in i väggen, ner i golvet eller i princip var som helst. När jag tänker tillbaka så ser jag allt i svart färg. Att jag sitter där i mörkret i min ensamhet och bara stirrar. Förmodligen hade jag tusen tankar i huvudet. Det spelade dock ingen roll vad jag tänkte på, för det enda jag fokuserade på var "från och med nu kan livet bara bli sämre". Jag hade gett upp. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna vara glad igen.
 
Men där står jag, med en ros i ena handen och ett grepp om min pojkväns hand med andra handen. Sist vi två var här bröt jag ihop och han fick trösta mig. Det var en sådan härlig känsla att kunna gråta vid din grav. Gråta över alla fina minnen ihop med dig, men även gråta av stolthet. Jag grät för att jag var stolt över att jag gick från botten och tog mig till toppen. Att inse att livet inte blev sämre och sämre utan att jag tog mig ur sorgen och insåg att livet fortfarande har goda saker att ge. 
 
Efter fem år har jag blivit mer självständig, fått bättre kontakt med min familj, blivit tillsammans med världens finaste kille, blivit modig och framförallt blivit så jädrans nöjd med mig själv. Jag är vacker, det har jag fått från dig mamma. Jag kan vara glad! Jag kan fortfarande vara ledsen men jag är mest glad! Det finaste jag hade i mitt liv tog cancern ifrån mig. Men på något vis måste jag se det från den ljusa sidan
" De är de finaste blommorna som blir plockade först". 
 
 

Min dröm - Tillsammans mot cancer

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Godmorgon finaste läsare! 
 
Kikade ni på Tillsammas mot cancer här i veckan? Jag såg inte hela, jag missade ungefär den första halvtimmen. Är det något jag verkligen älskar så är det att titta på tillsammans mot cancer. Jag kan lova er att jag sitter där, framför teven och gråter. Jag gråter både av lycka, sorg och allt där emellan. Jag tycker det är så fint att folk har modet till att dela med sig av sina historier/reser inför hela Sverige. Det är även en av mina drömmar. Jag vill stå på den där scenen, berätta hur sårbar man kan vara, berätta hur allt börjar tills att man tagit sig igenom allt och måste genomgå ytterligare förändringar när någon nära har dött. Man sörjer inte bara att en familjemedlem är borta, man sörjer att hela ens familj och släkt förändras. Vardagen förändras. Jag kan inte ens säga att jag är samma människa idag som jag var när mamma var vid liv, och det är väl både positivt och negativt. 
 
Förut hade jag en insamling på min blogg där man kunde skänka pengar till cancerfonden. Jag var till och med samtalskompis för de personer som känner att de behöver någon att skriva till, någon som kan relatera till de man själv går igenom. Jag saknar det, det var jättebra att den möjligheten fanns. Jag slutade på grund av att cancerfonden själva tog bort den funktionen (Jag hittade inte den iaf). Om det är någon av er som vet om man kan vara samtalskompis någonstans får ni gärna lämna en kommentar! 
 
Men som ni märker så brinner jag verkligen för ämnet Cancer. Cancer har förstört för mitt liv och alla i min närhet. Jag står inte ut med tanken att Cancer fortfarande drabbar människor, och att de i sin tur ska gå genom en fruktansvärd plågsam resa. Usch. 
 
Men något jag verkligen reagerade på i Tillsammans mot cancer var att man säger att 1/3 får cancer, vilket låter jättemycket. Men man får inte glömma att 2/3 inte får cancer. 
 
 
 

De där med att förlora någon

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej finaste! Jag trodde det värsta sorgarbetet var över, men vet ni vad? Det är fortfarande jättejobbigt. Det är väldigt svårt att säga adjö till en av de man älskar mest här i världen, men att inse att man verkligen har sagt adjö till den människan är obeskrivligt. Jag är så sårbar, varje gång vi pratar om henne, nämner henne så försöker jag hålla tillbaka mina tårar. I nästa stund går jag därifrån och störtgråter. Det är jobbigt att visa att man ska vara stark när man egentligen vet att man är så djupt sårbar. Den 12 Juli var det min mammas födelsedag. Jag och Philip åkte därför dit dagen innan och gav henne blommor. Tro mig när jag säger detta, men jag har aldrig gråtit vid min mammas gravsten när jag har haft min familj med mig. Men när jag då, i den stunden var där helt själv med Philip, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Vi kramade om varandra helt vanligt, men jag kunde inte släppa honom, särskillt inte när mina tårar började falla. Han höll om mig hårt och jag började tappa greppet och bara grät och grät. Jag blev förvånad, skulle verkligen jag gråta vid mammas grav? Jag som knappt grät på hennes begravning? 
 
Det jag känner nu är att jag har så svårt att acceptera hur livets framtid kommer att vara. Mina minnen av dig försämras och jag är rädd, rädd för att sluta minnas. Jag hatar tillfällen då jag ständigt tänker på dig och inte kan göra någonting för att få dig tillbaka. På studenten gick jag upp tidigt, lockade mit hår, satt på mig en fin vit klänning som länge bara hängt i min garderob. Jag satt på mig min studentmössa och ställde mig framför spegeln. Jag var helt själv, bara tittade på mig själv och kände att detta skulle bli en otroligt jobbig dag. Mamma som alltid hjälpte mig att locka mitt hår till skolavslutningen, och den som alltid sa att jag var vacker innan jag gick, var inte där. Det var bara jag och spegeln. Jag var rädd för att på utspringet springa till min familj och bryta ihop för att jag inte skulle kunna säga till mamma att jag är så otroligt glad, och att hon skulle säga att hon var stolt över mig. Studenten handlade mest om rädsla och sorg än vad det handlade om lycka. Självklart var jag glad och firade studenten på ett jättebra sätt! Det är bara det att dessa tankar dyker upp när något speciellt sker. 
 
Man måste komma ihåg att det är superviktigt att få prata ut! Jag funderar på att söka upp en psykolog igen. 
 
Mamma, jag saknar dig!! <3 
 

Mammas födelsedag

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer

Hej på er mina fina läsare ! Det här inlägget var planerat att publiceras den 12 juli, men det blev inte så. Den dagen var alldeles för jobbig för mig. Min mammas födelsedag var den 12 juli men eftersom jag jobbade den dagen från klockan 10:00-19:30 så hade jag varken orken eller tiden till att skriva ett blogginlägg. Jag hade inte ens tiden att gratta min mamma på hennes födelsedag. Jag och min pojkvän Philip åkte därför upp till min mammas grav dagen innan, alltså den 11 juli och gav henne fina rosor. Jag och Philip pratade som om ingenting och sedan kramade han om mig och då började jag fälla tårar. Det går inte en endaste dag utan att jag tänker på min mamma. Jag undrar hela tiden hur mitt liv skulle se ut med henne i bilden. Jag vill gå upp på morgonen och överraska min mamma med tårta på sängen och ge henne fina presenter och kramar. Jag vill inte åka iväg till en gravsten och lägga dit blommor. Jag vill träffa henne. Jag älskar henne. Och det gör så ont att jag inte kommer får träffa henne vid nästa födelsedag heller.

Mamma, jag saknar dig. Kom hem igen ❤️

Minnen i ett halsband

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
När jag rensade bland mammas gamla smycken hittade jag detta halsband. Så mycket minnen och lycka i endast ett halsband. Jag minns att jag gjorde smycket till min mamma när jag var liten, jag älskade verkligen att pyssla.  
 
Saknaden efter min mamma är enorm och när man hittar gamla saker blir man påmind om den gamla goda tiden. Just nu är jag inne i en period då jag har det väldigt jobbigt utan min mamma. Jag blir både arg och frustrerad över att hon är borta. Nu närmar sig studenten och balen vilket är en speciell högtid då jag vill visa min mamma hur långt jag har kommit i livet, att visa att hon har något att vara stolt över. Jag minns när jag gick på balen i nian. Jag grät hela dagen innan balen för att jag var ledsen att hon inte kunde vara med och se mig. Min mamma levde ett alldeles för kort liv, och att veta att jag senast fick träffa henne för fyra år sedan är kämpigt. Jag behöver verkligen min mamma och jag hatar cancer mer och mer för varje dag som går. 
 
Kära ni! Ta hand om era nära och kära. Man vet inte vad man har fören det är borta <3. 
 
KRAMAR! 
 

Kära mamma

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Ni som har hängt med ett bra tag på bloggen vet att jag har en bok som jag skriver mina blogginläggtips i. På en av sidorna skriver jag inlägg om endast död, sorg och min mamma. Jag hittade ett förfrågat inlägg som jag ännu inte har hunnit gjort, av en okänd anledning. Inlägget går ut på att beskriva min mamma, vem var hon? Jag tycker det lät som en superbra idé så här kommer svaret! 
Kära mamma, hur ska jag beskriva dig? Det räcker inte med att säga att du var den vackraste på denna planet och att du alltid satte andras lycka framför din egna. Det var även du som förde familjen och släkten samman. Den som alltid frågade mig hur jag mådde och den som alltid gav mig trygghet. Du var framförallt den i familjen jag pratade mina "problem" med. Jag kunde alltid höra ditt sköna skratt på helgernas kvällar då du fått i dig lite vin. Jag fick ofta höra att vi var världens bästa familj, en familj som tog hand om varandra och var supertighta. 
 
Kära mamma, du fanns i mitt liv i bara fjorton år. De sista tre åren var de kämpiga. Så vad hände? du var fortfarande min mamma, men helt förändrad. Du var låg och mådde sällan toppen. Vi fick hem folk varje dag som tog hand om dig. Dag in, och dag ut. Kära mamma, det jag älskade mest som barn är det jag hatar mest idag, högtider. Utan dig finns inte samma sammanhållning, samma gemenskap eller samma känsla. Jag vet inte om högtider blir värre desto äldre man blir, men när du var med i bilden kändes allt så enkelt och alla var glada. 
 
Nu är mina bröder de som hjälper mig med mina "problem", och de vet inte om det förflutna vi pratade om. Jag behöver fortfarande dig!  
 
Vad hände med alla kommentarer om vår underbara familj? Vad hände? 
 
 
...Cancer, jag hatar dig. 

Bokläsning - två veckor efter min mammas död

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Hej finisar! När min mamma dog år 2012 (jag var 14år ) Så fick jag en fin bok av min bästa vän som var menad till att skriva ner mina tankar och känslor. När jag nu tittar på datumet ser jag att jag skrev i boken två veckor efter min mammas död. Tänk er nu att jag inte hade pratat med någon på en hel vecka, det enda jag hade gjort var att ligga i min säng hela dagarna långa. Gråtit konstant att jag hade huvudvärk hela veckan. Men när jag ser att jag ändå orkade skriva en fin liten text i min bok så blir jag glad. Kan man knappt prata så kan en penna hjälpa till att lätta på känslorna. 
 
Det lilla jag fick ur mig var att det var kärlekens dag, alla hjärtans dag. Jag ville visa min uppskattning till mamma, även om hon inte fanns kvar. Jag skrev först en hälsning till min kära mamma. Jag skrev att jag hoppades att hon hade det bra. Jag tillägger att min pappa hade gett henne två geléhjärtan och ett i choklad. Jag vet inte på vilket sätt han gav det till henne men på något vis fick hon dem säkert. Jag beskriver sedan att jag kommer ihåg dessa dagar, alla hjärtans dag. Vi brukade alla samlas efter skolan och jobb hemma i köket och ge varandra presenter. Jag skriver att jag minns när jag och du (mamma) fick en varsin hjärtformad ask som det fanns ett smycke i. Jag tyckte att askarna var jättefina och du gav din ask du fått av pappa till mig. 
 
Jag fortsätter att jag skulle hälsa från hela familjen till mamma, ett litet grattis på alla hjärtans dag. Sedan beskriver jag hur otrolig hon är och hur mycket jag önskar att hon vore här med mig. Att jag tänker på henne varje dag och att jag grät för att hon är borta, jag grät, varenda dag. Jag berättar att jag läste mammas dödannons i tidningen den dagen också.
 
" För första gången klarade jag äntligen av att läsa hela din dödsannons. Jag kan inte förstå att du är borta, det känns som om du kommer tillbaka. Men jag vet att vi kommer att återförenas en dag, dagen då jag kommer till himlen. Lova att det är du som hämtar mig då". 
 

Min sorg + kuratorer

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Som de flesta här på bloggen vet så dog min mamma i cancer när jag var fjorton år gammal. Vill ni läsa om min sorgeprocess kan ni kika i kategorin min mamma och mormor gick bort i cancer. Är det något ni inte hänger med i så är det bara att kommentera! 
 
Hej bloggen, hur mår ni? 
I detta inlägg kommer jag beskriva hur det var att gå till en kurator. Jag har återigen plockat fram boken jag skrev i medan min mamma var sjuk och som jag fortsatt skriva i efter hennes död. Boken är alltså som en dagbok men sorgrelaterad. 
 
 
Såhär börjar jag:
 
Kurator 6/6-12 (Ett halvår efter min mammas död)
 
 " Hej! Jag går hos en kurator som jobbar på min skola och jag går och pratar med henne varannan vecka. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag började prata med kuratorn men jag har pratat med henne ungefär 6-7 gånger".  Notera att detta var den allra första kuratorn jag pratat med! 
 
 
Därefter förklarar jag hur vår pratstund var sist jag besökte henne. Jag tog upp ett ämne angående när jag, pappa och min moster besökte MOH (vård i livets slutskede). Vid det besöket pratade vi mycket om hur sjuk min mamma var och jag nämner att det var det absolut sista jag ville komma ihåg. Vem vill minnas sin mamma sjuk? Jag beskriver att pratstunden med kuratorn var väldigt kämpig och jobbig då jag inte hade pratat om mamma på nästan ett halvår. Alla mina tankar och känslor hade varit fast inom mig och nu fick jag äntligen släppa ut mina känslor vilket var superjobbigt, men ändå en lättnad. 
 
En viktig detalj jag nämner var i mötet med M.O.H. Jag skriver att jag fick redan på att min mamma var magsjuk sista veckan i hennes liv, vilket jag inte hade en susning om. Jag skriver att det var många känslor som jag kände just då och den bästa känslan av allt var att jag kände att mamma var levande, eftersom vi pratade om henne. Det mina vänner en är superviktig anledning till att gå till en kurator! För att hålla era bortgångna vid liv! 

Hur mår jag? - Vila i frid

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Godmorgon!
Anledningen till att jag skriver ett inlägg så här tidigt på morgonen är för att min lärare ställde in min lektion när jag stod nere vid busshållsplatsen. Var bara att gå hem igen, haha! 
 
Idag tänker jag nämligen skriva om hur jag mår. Mitt mående har varierat rätt mycket på senaste tiden. Jag är ofta illamående, vilket är ungefär varje dag. På kvällarna mår jag alltid som sämst, det kan bero på att ensamheten gör att jag tänker för mycket. Jag vet att jag har mycket som händer i mitt huvud men det är verkligen ingenting som jag mår dåligt över, och därför tycker jag det är konstigt att jag ibland gråter mig till sömns. 
 
För någon vecka sedan när jag skulle sova skickade jag iväg ett godnattmedelande till Philip som vanligt. Jag ställde mitt alarm på mobilen och lade sedan ner mobilen på golvet. Jag vände mig om och försökte sova. Det här var som vilken kväll/natt som helst. Jag låg inte och tänkte på något speciellt och jag var definitivt supertrött. Det kändes som jag skulle somna vilken sekund som helst. Men plöttsligt känner jag ett hårt ont slag i hjärtat.
 
Jag sätter mig upp i sängen och funderar på vad som precis hände, jag blev ju rädd. Sedan fick jag ännu fler hårda hjärtslag som gjorde att jag hade jättesvårt att andas, jag blev så chockad, vad är detta? Jag började gråta och hade svårt att andas då jag hela tiden tog snabba korta andetag samtidigt som tårarna föll. Det höll på rätt länge. Jag försökte somna om men det var så svårt. Jag hade en känsla av ångest men jag visste inte varför? 
 
Jag sätter mig återigen upp i sängen och slår på ett avsnitt av gossip girl för att tänka på något annat, men det hjälpte inte! Hjärtslagen ville fortfarande plåga mig, haha! Men efter ett bra tag slutade hjärtat slå kraftigt och jag kunde lägga mig ner i sängen och slappna av, men jag kunde inte somna, jag var rädd. 
 
När jag kom till skola dagen efter berättade jag för mina kompisar om vad som hade hänt under natten. Vi försökte alla tillsammans komma på orsaker till att det blev så, men orsakerna var - hormonförändringar då jag slutat med p-piller. Oroligheter med Philip, ångest över framtiden osv. Men jag kände att vi aldrig kom fram till något vettigt. Inget är så pass seriöst som jag mår dåligt över som skulle kunna ge mig hjärtklappningar. Jag mår bra, verkligen bra! 
 
Det gick några dagar till och jag mådde bra! Men försökte ändå klura ut vad som fick mig att må så dåligt. I tisdags kom pappa in på mitt rum och talade om för mig att Anita hade dött den 28 september. Anita är en av mina grannar som endast är här på sommaren. Jag blev så chockad, lilla Anita som var odödlig. Anita var alltid den personen som berätta galna historier och älskade att prata om min mamma. Jag brukade hälsa på henne och dricka ett glas vin och bara prata om gamla tider, en sån härlig gammal dam! Pappa berättade tidigare att Anita hade fått cancer och att hon hade väldigt svårt att andas. När pappa sedan sa till mig att Anita hade dött så kan jag inte annat än att koppla mina hjärtklappningar till det. Jag kommer inte igåg datumet jag fick mina hjärtklappningar med det var definitivt där i kring Anita dog. Jag ser ingen annan orsak till varför jag kände som jag gjorde. Jag mår ju bra! 
 
Nu har cancer tagit den tredje personen i mitt liv ifrån mig. Ingen jag känner som har haft cancer har klarat sig, jag blir så ledsen. Men Anita var gammal och levt sitt liv till fullo! Och jag vet att hon har det bra där hon är nu, nu får hon dricka vin med min mamma och mormor istället! 
Vila i Frid ! <3 
 
 

Tillsammans mot cancer

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej kära bloggläsare! Tittade ni på cancergalan i förrgår? Jag missade det eftersom min pappa fyllde år men jag kollade på det igår istället. Här kan ni se det (LÄNK)
 
Jag kröp ner under täcket med Philip och tillsammans tittade vi på "Tillsammans mot cancer". Först och främst måste jag säga att jag fällde några tårar för hur fin denna gala är och hur otroligt mycket pengar det går att få in under en kväll, helt fantastiskt! 
 
Sedan blir jag otroligt berörd och ledsen när personer berättar deras historier som speglar min. Det är jobbigt att höra att människor går igenom samma hemska sak som jag själv en gång i tiden har upplevt. Jag förstår verkligen hur de känner sig och det är verkligen ett knivhugg i hjärtat. Med tanke på hur jobbigt jag har haft det så kan jag inte ens föreställa mig hur det känns att få cancer och behöva gå igenom denna fruktansvärt jobbiga process, ni är enormt starka ! 
 
Men viktigast av allt i en sådan här situation är att veta att man aldrig är ensam, därför är det jätteviktigt att prata om just cancer. Vissa kanske tycker det är jätteobehagligt och det får man acceptera, men känner du att du vill dela med dig av dina upplevelser så tycker jag du ska göra det! När jag tittade på den här galan så kände jag att jag själv jättegärna skulle vilja nå ut med ett budskap. Jag skulle vilja stå på cancergalan och berätta min historia och förmedla alla att det är okej att känna sig rädd, okej att bli arg och okej att känna sig glad! Jag vill att så många som möjligt får ta del av min historia om jag nu kan hjälpa någon på något vis! Det finns inget jag hellre gör än att hjälpa människor i svåra tider om jag nu har erfarenheter och kan. JAG VILL HJÄLPA!
 
Det var en kvinna i galan som berörde mig känslomässigt. Hon berättade vad som var allra jobbigast för henne, med gråten i halsen sade hon att hon inte skulle få se hennes dotter bli kär för första gången eller se henne ta studenten. Då bröt jag ihop, det är precis det jag är mest ledsen över. Jag fick min första mens utan min mamma, jag gick på min första skolbal utan min mamma, jag har nu en jättefin pojkvän som min mamma aldrig hann träffa, och slutligten en student utan mamma. Man saknar alltid den här betydelsefulla mamman i dessa speciella tillfällen. Bara en röst från mamma som säger "Jag är så stolt över dig". Jag vet att mamma är väldigt stolt över mig och att hon alltid är med mig ändå, på något vis. Men det är den där speciella rösten jag vill höra, rösten från min mamma! 
 
Det var även en man i galan som berättade att han inte hade raderat sin mammas telefonnummer i mobilen ännu. Det känner jag igen mig i väl. Letar jag i min kontaktlista hittar jag på numret som tillhörde min mamma. Jag kan det även utantill. Det är väldigt ofta man bara vill ta upp telefonen och ringa till mamma i hopp om att hon ska svara. I början när mamma gick bort var det väldigt jobbigt med tanke på att jag var ovan med att mamma inte fanns där. Det var en besvikelse varje gång man ringde till henne och man började fundera på varför hon inte svarade mig. När man väl kom på svaret blev man såklart ledsen. Men än idag tror jag fortfarande att ett mirakel ska ske och att jag för en gång skull ska få höra ett "hej, eller hallå". 
 
Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att du är aldrig ensam! Vi alla känner någon som känner någon som har cancer. Det är fruktansvärt hemskt och därför tycker jag det är otroligt bra att galor som denna finns då vi skänker kring 90 miljoner kroner under en kväll, hur sjukt bra är inte det? Cancerforskning utvecklas så otroligt fort idag. Hade min mamma fått cancer i år tror jag defintitivt det hade gått bättre än vad det gjorde då. 
 
Och för all del, vill du prata om cancer så ska du för tusan tala om cancer! 
 
 
 
 
 
 

Mamma kommer tillbaka

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
 
Jag har snart levt i fyra år utan min älskade mamma vid min sida. Det är jobbigt så är det, men det jobbigaste av allt är att jag vet att jag kommer träffa henne igen, men frågan är när? 
 
Tänk er att eran bästa vän är på andra sidan jordklotet. Du vet att hon har det bra, men du saknar henne jättemycket. Du räknar dagar tills du kommer träffa henne men den dagen kommer aldrig att ske. Du intalar dig själv hur roligt ni kommer att ha när ni återförenas. Ni kommer att prata om allt som har hänt medans ni varit ifrån varandra. Du tänker på hur mycket ni kommer att kramas, skratta och uppleva nya saker tillsammans. Du bygger upp förhoppningar men du vet inte när dagen du träffar din bästa vän inträffar. Är det om en månad? Ett år, eller om tio år?
 
Jag går bara runt och väntar ut tiden. Jag tänker på framtiden och vad jag ska säga till mamma, hur mycket jag kommer att krama henne och säga hur mycket jag älskar henne. Min mamma är död, och det finns inte en chans att jag kommer att träffa henne i detta liv. Men varför kan jag ibland se min mamma? Varför kan jag känna min mammas närhet om det är menat att jag aldrig kommer att träffa henne igen? Ja förstår verkligen inte...
 
Himlen är en fin plats. Jag vet inte om jag vill kalla platsen för himlen men jag vet att det finns något efter döden som gör att tillvaron fortfarande existerar. Jag kan inte se min mamma om hon själv inte kan visa sig? Det är inte direkt så att jag skrämmer mig sjäv å hittar på att mamma står i ett hörn alldeles bakom mig. Hon är där, hon står där och hon vakar över mig. Hade inte jag känt hennes tillvaro så hade jag inte huvudtaget trott att jag någonsin kommer att få träffa henne igen. Men den här känslan inom mig jag får när jag ser henne ger mig hopp om att det finns en plats där jag kommer att få träffa min kära mamma igen. 
 
...Men den jobbigaste frågan är när? När kommer jag få träffa min mamma? När kommer jag att få krama om henne och säga hur mycket jag har saknat henne? Jag vet att dagen kommer, men väntan är förfärligt. 
 
 

Sorg - Blir man någonsin hel igen?

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
Här kommer inlägget om sorg som jag lovade er. Hej föresten! Är allt bra med mer? 
 
Frågan jag ska besvara idag är om man någonsin blir hel igen efter att man har förlorat en nära och kär person? Egentligen vet jag inte vad jag ska svara, jag har bara levt fyra år utan min mamma. Okej bara fyra år lät som att det var hur enkelt som helst men så var det absolut inte. Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Det jag menar är att jag inte vet om man någonsin blir hel igen eftersom livet är så långt. Vem vet om tio år kanske alla mina sår har läkt. Dock tror jag inte att alla mina sår kommer att läka. Att bli hel igen tror jag aldrig att jag kommer bli. Jag tror mer på att man lär sig att hantera sorgen. Mamma är en del av mig och när hon dog så är det väldigt självklart att man känner sig tom, och ingen kommer någonsin att ersätta hennes plats. Så mitt svar är nej, jag skulle bli hel om min mamma kom tillbaka. 
 
Men det är inte direkt så att jag känner mig "trasig". Jag har det bra, jag har världens bästa vänner, världens finaste pojkvän! Det är endast vissa stunder man bryter samman och brister ut i gråt för att jag saknar min mamma så mycket, men så kommer det alltid att vara. Man lär sig helt enkelt att hantera sorgen. Jag kommer inte att bli hel, men jag är absolut inte trasig. 
 
 

Sorg - När är den värsta sorgen över?

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
 
 
Hallå där! Idag tänker jag bli sådär djup igen. För ett bra tag sedan frågade jag er läsare om vad ni ville veta om sorg. Jag har inte hunnit svarat på alla era frågor men jag har skrivit ner alla på papper så förr eller senare kommer jag ha svarat på alla. Den frågan jag tänkte besvara idag är -
"Hur lång tid tar det innan den värsta sorgen är över?". 
 
Är du ny på min blogg så kan jag berätta för dig att min mamma dog i cancer när jag gick i åttan, alltså 2012. 
 
Det här med sorg är väldigt individuellt. Alla upplever sorg på väldigt olika sätt. För vissa tar det väldigt lång tid och för andra tar det inte alls lång tid. För mig har absolut den värsta sorgen gått över men jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna släppa sorgen helt. Det finns olika stadier inom sorg. Det finns chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Man går alltså in i dessa faserna stegvis, först chockfasen och sedan vidare till reaktionsfasen osv om ni förstår mig? Alla människor klarar inte alla dessa steg. Det är väldigt vanligt att man fastnar mellan bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen och det var i allafalll där jag gick över min värsta sorg. Det skulle ta väldigt lång tid om jag skulle förklara vad alla dessa faser innebär, men jag kan tala om att de två första faserna går över snabbt. Det handlar om när man får en chock när en nära person försvinner och sedan reagerar man på det som har hänt (oftast då man hamnar i depression). De två sista faserna handlar om att man ska bearbeta sin sorg och försöka gå vidare, kort sagt. Det är inte alltid lätt att gå vidare och därför måste man bearbeta sin sorg vilket är väldigt jobbigt, i allafall för mig. 
 
Det jobbigaste med att gå vidare för mig var att det skedde många förändringar. Det kom nya personer in i mitt liv och jag hann aldrig bearbeta min sorg ordentligt innan jag kunde gå vidare i mitt liv. Istället fick jag gå vidare med massa förändringar som jag inte kunde hantera. Min sorg blev lagt på hyllan ett tag och jag kunde inte riktigt ta tag i min sorg för att jag hade väldigt mycket annat jobbigt att tänka på. Därför blev jag fast mellan dessa två faser bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.
 
 Men den värsta sorgen för mig befann sig i reaktionsfasen då jag insåg att mitt liv skulle förändras och att jag aldrig någonsin skulle få träffa min mamma igen. Jag blev liksom isolerad och mådde dåligt jämt. Jag hamnade i en depression och förstod inte hur jag skulle kunna gå vidare. Men tiden läker sår, men ärren består. Men när jag väl förstod att jag inte kunnde vara ledsen för evigt så ville jag ta tag i mitt liv. Alltså gå vidare till bearbetningsfasen. Jag pratade med en psykolog och mitt liv blev genast mycket bättre. 
 
SVAR : Den värsta sorgen för mig befann sig i reaktionsfasen. Alltså samma år som min mamma dog. 

PERSONLIGT #4 JAG FÖRLORADE MIN MAMMA

Skrivet:    ·  Alla inlägg, min mamma och mormor gick bort i cancer
Hej mina fina bloggläsare!
 
Okej, rubriken säger det mesta. Jag förlorade min mamma. Det här kommer bli ett jobbigt inlägg att skriva eftersom jag inte har pratat om min mamma på väldigt länge faktiskt. Risken finns att jag kommer gråta. 
 
Jag ska till och med göra det ännu jobbigare för mig och ta fram boken jag skrev i precis efter att mamma dog. Jag ska försöka återberätta det som är skrivet. 
 
 
Jag kommer alltså skriva om vad som hände efter att mamma dog. Vill ni läsa om vad som hände innan min mamma dog så klickar ni på länken här http://emiliasjodin.blogg.se/2015/may/personligt-1-jag-forlorade-min-mamma.html#post-comments
 


Det här skrevs 29/2-12 ( alltså en månad efter min mammas bortgång). 
 
Jag vill inte återberätta allt i detalj, men jag beskriver att mamma just har gått bort och att mina kusiner Jessica och Therese precis hittat hem till oss tillsammans med deras pappa. Mamma ligger fortfarade död i rummet bredivd. Jag fick panik och dessto fler personer som började att gråta gjorde mig ännu mer känslig. Jag grät och grät och till slut var jag tvungen att berätta för mina närmsta vänner. Jag ringde några samtal och sedan åkte jag hem till en av mina närmsta vänner, Filippa. Så fort jag klev ut ur bilen på hennes gård mötte hon mig i trappen upp till hennes dörr, hon skyndande sig fram till mig och gav mig världens bästa kram, hon höll om mig hårt samtidigt som vi båda grinade. Det var den där känslan då man bara ville falla ner på golvet och grina men hon höll om mig så hårt att det inte gick, bara en kram talade om hur otroligt mycket hon brydde sig. Sedan gick vi hem till Nanna, den vännen som också ligger mig närmast om hjärtat. Nanna kramade om mig och där började ett till grinkalas. En sådan vän som vet precis vad jag går igenom. Att kunna dela min sorg med mina vänner är obeskrivligt. Utan dem hade jag inte klarat av kvällen. Jag ser att min handstil blir väldigt dryg då jag förstår att jag grinar vilket man även förstår på mitt kortfattade språk. Jag nämner kort att jag och mina två närmsta vänner ger oss ut på en promenad. Det jag minns vad att vi först pratade om min mamma men sedan gick vi över till att prata om vardagliga händelser. Lite tjejsnack om allt möjligt. De ville få mig på andra tankar och det är jag jättetacksam för. Bara det att inte behöva vara i ett fullt hus med folk som grinar är väldigt skönt. Att få prata om något annat och kanske skratta istället för att gråta. 
 
Min bror åkte sedan och hämtade mig. När jag återigen kom hem var alla borta, mamma var fortfarande död.. Jag gick in på mammas rum, satt mig på en stol bredvid henne. Pratade till henne om vad som helst. Jag berättade många minnen vi haft tillsammans och vad jag extra skulle tänka på när jag tänkte på henne. Mamma var död men jag kände fortfarande hennes närvaro. Ni vet väl att jag tror på spöken va? I allafall så hade hemtjänsten öppnat upp fönstret på mammas rum för att själen skulle kunna bli fri, att kunna ge sig ut. Man säger att när man dör blir kroppen tre gram (tror jag?) lättare, vilket då anses vara själen. Men eftersom jag kände den där närvaron så visste jag att mammas själ fortfarande var kvar där inne i rummet. Hon skulle aldrig lämna mig utan ett riktigt avslut. 
 
 
När jag hade pratar klart till mamma gick jag ut i tv-rummet och pratade med pappa. Vi båda grät och vi satt och väntade på att begravningsbyrån skulle komma och hämta mamma. När klockan slog nio på kvällen såg jag likbilen köra in på gården samtidigt som jag fick jag kalla kårar. Jag insåg nu att mamma snart skulle vara borta, jag ville inte. Ja ville ha tillbaka min mamma. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och jag började störtgrina. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Kvinnan som kom från begravningsbyrån frågade om vi alla hade tagit farväl av henne. Vi alla svarade ja, men samtidigt gick tankarna på högvarv och man började komma på nya saker att berätta till mamma men nu var det försent. Jag såg när de lade upp mamma på en bår och skjutsade ut henne. Att se mamma så likblek var det allra jobbigast. Att verkligen inse att hon var borta. När de körde iväg med likbilen med mamma i blev allt så tomt. Att sakta se mamma i bilen försvinna länge och längre bort var så sjukt jobbigt. Jag trodde det var sista gången jag någonsin skulle få se henne. Jag insåg att jag skulle få leva resten av mitt liv utan en mamma. Min allra bästa vän är nu borta. 
 
Begravning  
Jag skriver sedan väldigt kortfattat hur begravningen var. Jag skrev det här också samma dag men begravningen var den 24 Februari. Jag beskriver vad jag hade för kläder på mig. Svarta jeans, vitt linne och en svart kavaj. Jag är osminkad eftersom jag visste att jag skulle gråta mycket. Jag beskriver att min mamma fick ligga i en röd fin kista med massor av fina blommor i. Jag hade även lagt dit ett brev till mamma från mig, Ett brev som talar om på ett ungefär vad jag sa till mamma den kvällen hon dog. Att jag talade om hur mycket jag älskade henne även när jag vet att hon aldrig skulle tro något annat. Under tiden vi satt i kyrkan var jag fortfarande i chock, jag förstod inte riktigt vad som hände. Jag grät egentligen inte, jag tvingade fram mina tårar eftersom det skulle vara konstigt om jag inte grät på min mammas begravning. Det var betydligt mycket jobbigare på min mormors begravning kan jag säga. När kistan bars ut från kyrkan fick jag gå först efter. När de hissade ner kistan i marken stod alla omringade och titta på. Sedan var det dags för att kasta rosor på graven och jag om min familj fick gå fram först. Pappa går fram först, säger några fina ord till mamma och sedan kastar han i rosen på kistan. Efter pappa var det min tur. Jag gick fram mot kistan, jag vågade inte säga något utan skänkte en tanke till mamma istället. Jag var så nervös att när jag kastade/lade i rosen mot kistan så att jag missade kistan, istället hamnade rosen på sidan om kistan. Jag började skratta och sedan såg jag solen som bländade mig och sedan började det lätt att regna under en minut. Jag ställde mig bredvid pappa och han sa att det regnade för att änglana grät, och det trodde jag också på. 
 
Det var allt jag orkade skriva idag. Har aldrig gråtit såhär mycket av att skriva av mig. 
Hoppas allt är bra med er! KRAM! 
 
 
 
 (jag tror barnen är mina kusiner på båda bilderna)