Emilia Sjödin

Förklarar vad som hände med min mamma
Publicerar det här om på nytt
 
Det känns kankse lite oplanerat av mig att skriva om hur jag mår just nu efter att min mamma hade gått bort, Om ni inte visste varför.
Min mamma fick bröstcanser när jag gick i 6:an, ca 2 år sedan. Allt gick bra och mamma mådde bra och hon genomförde allt och tillslut så blev hon friskförklarad. Ungefär en vecka efter att min mamma blev friskförklard så hade min mosters sambo lagt märke till att mammas mun eller ska jag säga vänstra sidan av ansiktet var lite snett (vi lade inte märket til det eftersom vi var med henne hela tiden) Så moster och min mamma åkte in till sjukhuset för att titta vad det var. Det visade sig att mammas canser hade spridit sig till hjärnan. Mamma fick då börja om på nytt och genomföra allt igen, men jag tror att det var i höstas då jag fick reda på att mammas hjärntumörcanser inte skulle gå att få bort. Det gick att göra den mindre men man kunde inte få bort den helt. Senare blev mamma förlamad i vänster sida ben,arm och det var då som hemtjänsten skulle börja ta hand om mamma, och jag fick ett ganska stort ansvar då också. Mamma fick åka rullstol och vi fick hjälpa henne med mat,kläder osv. början av vintern så sa pappa till mig att det inte var så långt kvar på mammas liv, och det var det värsta jag någonsin hade hört! Mamma blev svagare och svagare och till slut så fick hon lov att ligga i sängen hela dagarna. Hon blev dement och trodde att jag inte längre fanns, hon ropade på sin morfar som är död, och att hon vaggade en filt som hon trodde var min storebror? Kan ni ens tänka er att er mamma inte ens visste vem ni var? men det var såklart till och från. mitt i vintern så började min mamma äta mindre och tillslut fick hon bara dricka drickyougurt. Jag förstod att det inte var långt kvar eftersom hon blev smalare och inte åt något mer längre.
31 januari 2012 så somnade min mamma in. Jag hade tur som inte var hemma då utan jag kom 10 minuter efter.
#1 - Malva

Min morfar ligger i lungcancer, skelettcancer och hjärn cancer. Det är en hemsk sjukdom och jag förstår precis hur du känner. Min morfar har inte långt kvar men han är helt nerdrogad av mediciner som hjälper mot all smärta han har. Så jag tror faktiskt att han får det bättre i himelen.
Tycker fett synd om dig som har förlorat din mamma. Som jag sa så vet jag precis hur det känns och du är inte den ända.
Kraam:)