Emilia Sjödin

 

Hallå där! Idag tänker jag bli sådär djup igen. För ett bra tag sedan frågade jag er läsare om vad ni ville veta om sorg. Jag har inte hunnit svarat på alla era frågor men jag har skrivit ner alla på papper så förr eller senare kommer jag ha svarat på alla. Den frågan jag tänkte besvara idag är -

 

Det här med sorg är väldigt individuellt. Alla upplever sorg på väldigt olika sätt. För vissa tar det väldigt lång tid och för andra tar det inte alls lång tid. För mig har absolut den värsta sorgen gått över men jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna släppa sorgen helt. Det finns olika stadier inom sorg. Det finns chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Man går alltså in i dessa faserna stegvis, först chockfasen och sedan vidare till reaktionsfasen osv om ni förstår mig? Alla människor klarar inte alla dessa steg. Det är väldigt vanligt att man fastnar mellan bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen och det var i allafalll där jag gick över min värsta sorg. Det skulle ta väldigt lång tid om jag skulle förklara vad alla dessa faser innebär, men jag kan tala om att de två första faserna går över snabbt. Det handlar om när man får en chock när en nära person försvinner och sedan reagerar man på det som har hänt (oftast då man hamnar i depression). De två sista faserna handlar om att man ska bearbeta sin sorg och försöka gå vidare, kort sagt. Det är inte alltid lätt att gå vidare och därför måste man bearbeta sin sorg vilket är väldigt jobbigt, i allafall för mig. 

 

Det jobbigaste med att gå vidare för mig var att det skedde många förändringar. Det kom nya personer in i mitt liv och jag hann aldrig bearbeta min sorg ordentligt innan jag kunde gå vidare i mitt liv. Istället fick jag gå vidare med massa förändringar som jag inte kunde hantera. Min sorg blev lagt på hyllan ett tag och jag kunde inte riktigt ta tag i min sorg för att jag hade väldigt mycket annat jobbigt att tänka på. Därför blev jag fast mellan dessa två faser bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

 Men den värsta sorgen för mig befann sig i reaktionsfasen då jag insåg att mitt liv skulle förändras och att jag aldrig någonsin skulle få träffa min mamma igen. Jag blev liksom isolerad och mådde dåligt jämt. Jag hamnade i en depression och förstod inte hur jag skulle kunna gå vidare. Men tiden läker sår, men ärren består. Men när jag väl förstod att jag inte kunnde vara ledsen för evigt så ville jag ta tag i mitt liv. Alltså gå vidare till bearbetningsfasen. Jag pratade med en psykolog och mitt liv blev genast mycket bättre.