Det är okej att vara ung och dum

Skrivet:    ·  Alla inlägg, Känslor osv
Vet ni vad? Jag sitter just nu i soffan i min andrahandslägenhet och lyssnar till de vackraste låtarna jag vet. Både fina och sorgliga låtar, dedär låtarna som bringar alla minnen till liv. Wow vad jag är klar med den här lägenheten, jag vill aldrig mer se den igen... Det gör ont att tänka på att jag har varit som allra mest sårbar just precis här, för bara några månader sedan.
 
Ett av mina minnen jag får upp är när jag sitter vid mitt vardagsrumsbord på kvällen och jag har släckt alla lampor i rummet. Jag drar fram min skrivbok, tänder några ljus och häller upp ett glas rött. Ni vet sedan innan att jag alltid skriver av mig, jag gillar att kunna gå tillbaka i tiden och läsa om allt jag gått igenom för att på något vis lära mig något av det. Men den där gången jag satt vid vardagsrumsbordet och skrev är ett av mina värsta minnen någonsin. Det jag ser framför mig är att jag håller i en penna så hårt för att inte tappa den. Jag darrar så mycket på handen att orden jag vill få ur mig inte blir nedskrivna. Jag känner att svetten börjar rinna i min panna och jag får panik. Jag tappar andan i några få sekunder och när luften äntligen kommer tillbaka så sprutar tårarna (Usch det är så jobbigt att tänka tillbaka på detta...) Jag ser mig själv sitta där på golvet bredvid bordet och jag försöker verkligen ställa mig upp för att dra armarna över huvudet för att få mer luft, men jag kommer ingen vart. Jag kunde verkligen inte ställa mig upp. Jag har aldrig varit den som skriker när jag gråter, men aj i mitt hjärta vad jag skrek när jag äntligen fick luft. 
 
De fåtal ord jag fick nedskrivna lade jag i brev. Jag lämnade breven i Dalarna eftersom klumpen i magen direkt dyker upp när jag öppnar mina lådor och ser breven. Jag lovar, det kommer ta år innan jag vågar läsa dem igen. 
 
Nu vill jag inte på något vis göra er oroliga, tro mig idag mår jag bra! Jag har bearbetat allt till 60-70% och det finns vissa dagar då jag mår sämre, men i stort sett mår jag bra! 
 
Jag har bett mig själv att aldrig igen falla tillbaka, att aldrig utsätta mig för samma jobbiga situation igen. Men vet ni vad? Om det är någon gång man får vara ung och dum så är det nu. Jag måste få göra dumma beslut för att lära mig någonting av det. Mina vänner är redan förberedda och jag vet att de kommer vara där för mig om jag faller ihop igen. Kärlek kommer och går, men vänner består. Jag är så jädrans glad över att jag har mina vänner. När jag åkte hem till Dalarna så läste jag i mina gamla böcker "Ett liv utan mina vänner är ingenting jag vill uppleva, kommer de inte hem snart så flyr jag. Filippa och Nanna är mer än min bästa vänner, de är min familj. De ser mig när ingen annan gör det, de har gått flera kilometer mitt i natten bara för att ge mig en kram när jag behöver det. Har jag dem så klarar jag av allt". Ska jag vara ärlig så fällde jag en tår när jag läste om hur dåligt jag mådde för ungefär två år sedan. Jag blev så stolt över mig själv att jag tog tag i situationen och flyttade. Jag tog ett stort steg som resulterade i att jag började må så otroligt bra, jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. 
 
Är det inte rätt konstigt att de år som är bäst även är de sämsta?
 
Trots att detta halvår har varit bland det jobbigaste någonsin i mitt liv, så har jag all rätt att vara ung och dum igen. Jag vet att jag kan bli sårad och börja må dåligt igen, men finns det 1% chans att det denna gång går bra så tänker jag ta den. Jag tänker våga vara ung och dum. 
 
 
 
♡Anonym♡
Skrivet: 2018-06-29,  kl. 11:00:29 Blogg:  http://fannybirath.se

Fint skrivet <3

Svar: Tack! <3
Emilia Sjödin




DITT NAMN*
Kom ihåg mig?

DIN EMAIL (publiceras ej)


DIN BLOGG


DIN KOMMENTAR

<