Emilia Sjödin

Tror ni på spöken?
 
Tröja - Weekday. Kjol - H&M. Klocka - Daniel Wellington. 
 
God eftermiddag! Idag tänkte jag att vi ska prata om övernaturliga händelser. Jag fick nämligen en väldigt passande fråga som jag tänkte svara på som lyder såhär "Upplever du att det spökar mer i huset nu när du har kommit hem från Umeå?". 
 
Svaret är nej. Jag upplever inte att det spökar särskilt mycket här hemma, eller jag har inte märkt av något huvudtaget sedan jag kom hem. Däremot har jag alltid den där konstiga känslan i kroppen, att jag är iakttagen. Jag känner mig aldrig ensam i det här huset. 
 
Jag går aldrig upp på övervåningen när jag är hemma själv, jag klarar inte av det, haha! Jag pratade med pappa om det igår, han blev helt chockad när jag sade det. Men jag har aldrig, så länge jag kan minnas, gått upp på övervåningen när jag varit hemma själv. Jag har aldrig känt av eller sett någonting där men jag får en obehagskänsla så fort jag befinner mig där uppe. Jag vet inte om jag tidigare har nämnt det här på bloggen, men samma dag som min mamma dog kände mina bröder en jättestark närvaro av min mamma i hennes och pappas sovrum. De fick sådana pass starka rysningar att jag blev rädd och började gråta. Jag kände inte av närvaron och blev därför så sjukt besviken och rädd. Jag grät så mycket och jag kan tänka mig att det är en av anledningarna till att jag inte vill befinna mig på övervåningen. Jag fick panik när pappa gav som förslag att jag skulle byta sovrum med ett av rummen som finns på övervåningen eftersom jag är hemma så sällan, men jag skrek rakt ut "JAG VÄGRAR!". 
 
Ibland glömmer jag bort vad som har hänt här hemma genom åren. Jag tränger bort minnen omedvetet för att jag inte ska bli rädd. Alldeles nyss sökte jag på ordet "spökar" i min sökfunktion här på bloggen. Det är så intressant att läsa om det jag har varit med om. Jag tror dock inte att jag har berättat för er att det även har spökat i min lägenhet i Umeå. Jag har ett minne (tror detta hände i vintras) där en av mina tallrikar försvann. I mitt skåp hade jag kanske fem vita små tallrikar och ovanpå dessa tallrikar fanns det även två blåa tallrikar som var snäppet mindre än de vita. Men en dag när jag skulle ställa in alla tallrikar i skåpet efter att jag hade diskat dem så upptäckte jag att en blå tallrik saknades.. Jag använder knappt dessa blåa tallrikar och jag började därför leta runt i hela min lägenhet. Hade jag lagt tallriken i kylskåpet? Under någon annan tallrik? Jag bor på 25 kvadratmetrar och att inte hitta på tallriken på en sådan liten yta gjorde mig tokig. Jag började till och med kolla om jag hade lagt tallriken inne i badrummet. Varför skulle ens en tallrik befinna sig där, haha?
 
Jag hittade den inte.. Den fanns ingenstans. Jag kikade en sista gång i skåpet för att se om tallriken låg där och nej, den var fortfarande borta... Jag fick lite panik eftersom jag bor i en andrahandslägenhet och att tallriken inte tillhör mig. Jag kunde inte göra så mycket mer i stunden så jag bestämde mig för att sova och fortsätta leta dagen efter. På morgonen när jag vaknar öppnar jag skåpsluckan för att ta ett glas vatten och vad tror ni att jag ser?! Tallriken ligger där fint på sin plats??! Jag förstår verkligen inte, det är som om någon jävlas med mig.
 
Det har även hänt flera gånger att min vattenkokare sätts på även när jag inte är i närheten. För att min vattenkokare ska börja koka upp vattnet så krävs det att man drar ner en liten "spak". Hur kan den bara starta av sig själv? Har flertal gånger haft vänner hos mig som frågat om jag startat vattenkokaren, men nej, det var aldrig jag. 
 
En av mina sjukaste upplevelser hände i min nuvarande lägenhet i Umeå. Det är kväll, jag står och diskar och plötsligt ska jag kolla ut genom fönstret som är några meter bort, men jag fastnar med blicken. Jag står och kollar en bra lång stund innan jag förstår vad det är jag kollar på. Jag stod stilla med blicken i kanske 20 sekunder. Sen inser jag att det är snöret till persiennen jag stirrar på. Snöret hänger dock inte rakt ner efter fönstrets kant, utan snöret svävar i luften i 90 graders vinkel, alltså rakt ut från fönstret!! När jag väl blir chockad över det jag ser så faller plötsligt snöret ner och klingar till mot elementet som står nedanför fönstret. Förstår ni hur rädd jag blev? Jag står där på kvällen, helt själv, jag har bara ett enda rum och kan liksom inte gömma mig någonstans. Det var precis som om någon stod och höll i snöret och sedan märkte mig och släppte snöret så fort som möjligt. Obehagligt va?
 
Tror ni på spöken? Har ni varit med om någonting övernaturligt? Kommentera jättegärna, jag älskar att läsa era historier! 
 
KRAMAR! 
#1 - Carro

nej, jag tror inte på spöken!