Emilia Sjödin - En ny form av bearbetning

Vet ni vad jag gjorde igår? Jag testade på en helt ny bearbetningsform. Ni som har följt min blogg en längre tid vet hur mycket jag gillar att skriva om mina tankar och känslor. Ni vet även att den bästa bearbetningsformen för mig är att skriva i böcker. Igår tog jag aldrig fram någon bok.. Jag drog istället fram min dator och försökte påbörja ett blogginlägg. Jag var dock frustrerad och förvirrad över hur jag skulle formulera mina tankar i detta inlägg. Jag visste inte vad jag ville förmedla med det jag kände eller tänkte och det enda jag fick nedskrivet var ett fåtal stödord som stod stoplade efter varandra.

Det var inte förens jag överblickade alla nedskrivna stödord som jag började inse hur mycket skada min långvariga stress och ångest tar på min hjärna. Jag känner mig aldrig helt lugn och återhämtad, vilket gör att min hjärna blir överbelastad och tillslut försämrar min koncentrationsförmåga och förmågan att planera och organisera. Det gör så ont i mig när jag tänker på det, men mitt korttidsminne blir bara sämre och sämre och jag vet att det har med min sorg att göra. Jag är bara så otroligt rädd att det ska blir värre... Det finns så många vardagliga situationer där jag mår så fruktansvärt dåligt av att inte komma ihåg saker och jag vet att det är på grund av min långvariga stress, men desto mer jag tänker på det desto mer stressad blir jag. Det är som en ond cirkel. Jag vet att folk i min omgivning kan bli lättirriterad på mig för att jag "lyssnar dåligt", men egentligen grundar det sig i att jag verkligen inte kan bevara och berarbeta information jag fått på ett enkelt sätt. Jag skämtar istället bort situationer och ber om ursäkt för att jag är en "usel lyssnare".

Efter att jag kikat på dessa stödord en bra stund började min hjärna måla upp en bild i mitt huvud. Jag fick direkt en tillbakablick från när jag var som mest sårbar och förvirrad:

Jag står i dörröppningen till mitt sovrum och låter ljuset från hallen försiktigt smyga sig in i sovrummet. Man ser inte så jättemycket, men jag vet att det sitter en fjortonårig tjej under täcket i sängen. Hon är tyst och har inte rört sig på flera timmar, hon sitter där varje dag i mörkret för sig själv. Hon kan inte gråta eftersom alla tårar tagit slut för flera dagar sedan. Nu strider hon endast mot sina miljoner tankar som försöker ta sin plats, samtidigt som hon har en långvarig huvudvärk genom de intensiva känslorna och stressen som uppstår när man blir traumatiserad.

Denna tillbakablick fick mig att vilja uttrycka mina känslor på ett sätt som jag aldrig har gjort tidigare, genom en illustration. Det är fjortonåriga jag som sitter där till vänster och som bär på miljontals känslor och tankar. Mittemot sitter resultatet av stress och ångest, en tjugoettåring som kämpar för att minnas men misslyckas gång på gång. Hon känner sig tom och är rädd för att de allra viktigaste minnena som hon bevarar ska tas ifrån henne.

Värt att nämna är att all text i bilden är från kvällen då min mamma dog. Alla färger i bakgrunden står för hur mitt rum såg ut. Det jag ser är min byrå, ett strålkastarljus som reflekteras i en spegel, samt den mörka himlen som syns om man kikar ut genom fönstret.

Hoppas allt är bra med er så syns vi nog snart igen!

KRAMAR!